Fruntimmer…!

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varann, sade Madeline Albright och västvärldens feminister nickade förnumstigt och utbytte kvinnors version av ryggdunken, Den Menande Blicken. Fnys säger jag. Om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnors om tittar snett, pratar skit, trycker ner och försöker sko sig på sina medsystrars bekostnad – då måste den platsen vara jävligt stor, och lik förbannat tror jag att djävulen kommer att få stapla kärringar högt och lågt, i högar och drivor för att knô in alla aspiranter där.

Ja, ja, jag vet. Jag är lite irriterad idag. Men faktum är att det här har jag tänkt på många gånger även utan att vara förbannad – fast då har jag inte orkat befatta mig med att skriva ner det. Nu är det ett skönt sätt att avreagera sig på arrogans, konflikträdsla, normslavism (jodå, NU heter det så) och kärringpladder i största allmänhet. It’s one of those days.

Det första som hände idag var att jag uttryckte en professionell åsikt på jobbet, en av det slaget där jag är ganska säker på min sak och inte är villig att förhandla om saken. Genast fick jag onda ögat av min kollega (en kvinna) och kände bitch-stämpeln bränna till i pannan. Normalt händer inte så mycket för en sån sak, jag himlar mig lite och rycker på axlarna, ska nån vara bitch så får det väl vara jag, så att det händer nånting.

Men idag blev jag förbannad – och kom just att tänka på det där som Madeline Albright sa. En särskild plats i helvetet… För visst är det så att inga är så bra på att sätta kvinnor på plats som andra kvinnor? Kom inte och påstå att det är männen som står i vägen för kvinnors utveckling och framsteg – min erfarenhet är att kvinnorna själva är sina  egna värsta fiender. Med ”feministerna” i spetsen.

Missförstå mig rätt nu – jag har ingenting emot jämnställdhetsfrågan, det säger ju sig själv. Jag har bara aldrig sett något som fått mig att tro på att feminismen är lösningen på det problemet. Det som stör mig mest med hela feministgrejen är de som uttalar sig om kvinnor som inte bekänner sig till feminismen-som-alltings-lösning (såna som jag alltså) som värsta sortens rasförrädare. Rätta sig i ledet, kvinna!

Jag har som kvinna aldrig känt mig förtryckt av en man på grund av att jag är kvinna och därmed måste rätta mig efter någon uppsättning särskilda regler. Av kvinnor har jag däremot känt den sortens förtryck oräkneliga gånger. Outtalat, tisslat bakom ryggen, vagt antytt och anklagat i efterhand. Och förlåt mig – men har någon någonsin varit med om att en man kommunicerat genom sådana signaler? Min erfarenhet är att om en man har ett problem, eller undrar något, så frågar han. Vad är det som gör att fruntimmer inte kan göra så?!

Visst, jag har också varit skolad i den kvinnliga läran, byggt ängsliga trygghetsfasader genom att peka ut andras fel och svagheter för att dölja mina egna, ställa högre krav på andra kvinnor än på män i samma situation – för dem kan man ju ändå inte göra något åt. Kvinnor däremot… ojojoj. Men för ett par år sedan hände något, jag fick en eye-opener till hur mycket energi det kostade att gå omkring och undra, grubbla, försöka tolka och gissa mig till andras spel och antydanden. Jag började fråga rakt ut när något störde eller förbryllade. Det blev jag inte populärare av, direkt. Folk (kvinnor) omkring mig kände sig hotade av inbillade konflikter de ansåg antyddes i mina frågor – de var så invanda med sitt eget spel och normen att aldrig säga något rakt ut, bara antyda och tissla bakom rygg. Säga rakt ut – så GÖR man ju bara inte…!

***

Personligen tycker jag att Madeline Albright har fel också. Helvetet är, för mig, en plats för människor som inte hjälper varann. Bara så. Vad spelar det för roll vad man har för kön? Man kunde lika gärna basera livsåskådningen på hårfärg, näsform, skostorlek eller… inte vet jag.Det är så befängt alltihop. För mig är det oviktigt. Jag identifierar mig inte som kvinna – och inte som man heller, för den delen. Jag identifierar mig som Jenny, som mig, som min personlighet.

Socialt sett anser jag att varje kvinna ELLER man som vill vara hemma och ta hand om sina barn ska få göra det utan att någon ska ha några synpunkter på det, likväl som de kvinnor ELLER män som så önskar ska kunna jobba som sjuksköterskor, ingenjörer, sopåkare, förskollärare, direktörer, mattanter eller statsministrar. Det faktum att samhället inte funkar så idag är ett socialt strukturproblem – men jag kan inte riktigt se hur det problemet har relevans på individnivå.

Där är det snarare den omvända hetsjakten som gäller – kvinna mot kvinna. Stick inte upp, rätta dig i ledet!

Annonser

11 Responses to Fruntimmer…!

  1. Hear! Hear! (fast jag HAR känt mig förtryckt av män också och blivit kallad tösabit vid en ålder på 30 år) Jämlikheten är långt borta och det gör mig förbannad.

  2. Jenny skriver:

    Ja, fast den sortens kommentarer ser jag mer som tafflig grabbighet, det kan jag leva med (eller ge igen, rättare sagt…!). Kvinnor-mot-kvinnor är ofta så mycket mer utstuderat – just eftersom det sker bakom ryggen, förtäckt och underförstått.

  3. peterlina skriver:

    Kvinnors avundsjuka är väl vår största fiende… Om du kan så måste jag kunna bättre, för annars kommer du och tar min man/plats/jobb/vad-det-nu-må-vara.
    Det är ju därför vi inte hjälper varann. Helgalet, men så är det ju.
    Jag trivs ju allra bäst bland män, för jag har svårt med kvinnliga relationer helt enkelt.

  4. Hattifnatt skriver:

    Ja, jag behöver väl inte göra mer idag än att peka på mitt senaste blogginlägg… Tack för din text!

  5. Mamma 2.0 skriver:

    Min erfarenhet: Det är personer utan egentlig makt eller som känner sig hotade som förtrycker andra på det sättet. Det har jag varit med om lika ofta som med män som kvinnor. Män har en starkare maktposition (oftast) och har inte lika stort behov av att bete sig som du beskriver det.

    Hade vi uppnått riktig jämställdhet så tror jag inte problemet funnits. Eller hade varit jämnt spritt bland kvinnor såsom män. Så länge vi inte ser strukturerna så kommer det fortsätta vara på det här sättet.

  6. Mamma 2.0 har en poäng. Även om jag ger igen när jag får dylika kommentarer som den jag nämnde så tycker jag den är ett uttryck för en kvinnosyn som jag inte kan acceptera. Men jag ska vara rättvis och säga att jag får mer uppskattning för mitt arbete av mina manliga kollegor än av mina kvinnliga men så är de också många fler. En av de värsta sakerna med förtryck, oavsett var det kommer ifrån, är att människorna som utför det oftast inte har insikt i sitt beteende och därmed är det så mycket svårare att avstyra.

  7. Jenny skriver:

    Ja, jag håller med principiellt om Mammas inlägg. Det här är klockrent: ”Det är personer utan egentlig makt eller som känner sig hotade som förtrycker andra på det sättet.”

    Men genuskopplingen är ändå inte relevant tycker jag. Jag ser samma fenomen i situationer och sociala sammanhang där männen lyser med sin frånvaro, och ingen konkurrens borde råda överhuvudtaget. Så vad tusan är problemet där?

    Och är sociala strukturer en ursäkt för _individer_ att bete sig illa? Jag kan inte se kvinnors oginhet mot andra kvinnor som ett problem som skulle lösa sig självt om man bara uppnådde genusmässig jämlikhet. Om det var det det handlade om skulle det bara hända i ”könsblandade” situationer där det finns något att tävla om – men det finns ju överallt.

    Jag måste fundera mer på det här känner jag. Det finns fler tankar om det här, fast just nu får jag inte riktigt grepp om det.

  8. Jag gillar detta samtalet, det är givande och förfriskande, och jag ser fram emot fortsättningen.

    En fundering: kan det vara så att en av orsakerna till att kvinnor utövar förtryck mot andra kvinnor är att det är en reaktion mot det förtryck de känner av män och strukturerna i samhället? Såsom mellansyskonet gör mot minsta syskonet som en reaktion mot det den äldsta gör? Männen rår de inte på eftersom de är ”större och skyddade” så de klöser varandra istället.

  9. BaraJag skriver:

    Intressant inlägg!

  10. Ellinor skriver:

    Nej, är det några som verkligen kan trycka ner/till varandra så är det kvinnor. Å andra sidan kan jag känna att en anledning till att jag reagerar på att kvinnor gör så är att det är så mycket svårare att avfärda det som ”ojämlikhet” än när en man gör samma sak. Gör/säger/tycker en man något (föråldrat) då kan jag tänka ”jaja, han är en idiot som tycker att kvinnor är mindre värda/gör ett sämre jobb/vad det nu än är”, vilket gör att det märks mer när en kvinna gör samma sak.

    Jag har inte känt mig fel-/särbehandlad på grund av kön varken i positiv eller negativ bemärkelse – men å andra sidan så är det inget jag reflekterar över heller. Hur vet jag att det bemötande jag får är för att jag är kvinna och inte för att jag är jag?

    Däremot får jag ofta, i jobbet, frågan om hur gammal jag är, men, tja, jag upplever det inte som ett bekymmer. De flesta ställer snarare frågan som om de var imponerade över ”hur långt” jag hunnit, eftersom jag ser så ung ut… 😀

    (och den enda gång jag blivit kallad för något i stil med ”lilla vän” så svarade jag läspande ”ja, vad vill farbror?” Han gjorde inte om det).

  11. […] tror, precis om Mamma 2.0 i kommentarerna till mitt inlägg om Fruntimmer (som är oerhört välläst, men ändå är det inte SÅ många som torts kommentera… Gör […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: