Vad jag menar…

…med mina feministfunderingar är att inga sociala strukturer berättigar individen att sluta tänka själv. Till syvende och sist är vi alla individer, och varje ställningstagande vi gör, gör vi som individer. Om jag bär mig illa åt mot dig, finns det inga patriarkala strukturer i världen som kan berättiga mitt beteende. Det är mitt ansvar och ingen annans.

Jag tror, precis om Mamma 2.0 i kommentarerna till mitt inlägg om Fruntimmer (som är oerhört välläst, men ändå är det inte SÅ många som torts kommentera… Gör det – ni vet ju hur jag älskar diskussioner!) att det handlar om att känna sig trängd, och ha ett behov av att framhäva sig själv. Det behovet är varken kvinnligt eller manligt – det är mänskligt.

Ni som läst här ett tag vet att jag ofta pratat om självkänsla och vad den (eller snarare brist på den) gör med människor. Min personliga och högst ovetenskapliga teori är att låg självkänsla är västvärldens främsta folksjukdom. Vi har förlorat förmågan att värdera oss själva för de unika och värdefulla varelser vi är, och lever istället efter diverse ideala rättesnören/normer vi fångar upp eller skapar omkring oss – oftast baserade på yttre attribut, prestationer eller begränsningar. En norm handlar sällan om vad man FÅR göra, utan vanligtvis om vad man INTE får göra.

Enklaste sättet att visa att man själv följer normen är genom att peka ut alla som inte gör det. Så enkelt är det. Det handlar om att visa att man själv hör till, genom att peka på vilka som inte gör det. Män gör detta, kvinnor gör det, barn – för deras mammor och pappor gör det. Jag har svårt att se att det har med genus att göra. Sociala strukturer, ja – men inte genusbetingade i första hand. Jag tror att det här ligger djupare än så.

Vilket givetvis inte gör frågan lättare att lösa. Å andra sidan är det inte så svårt heller. Det handlar bara om att ta ansvar för sig själv och sina handlanden gentemot andra människor.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matteus 7:12)

Vi har haft receptet i åtminstone 2000 år, men vi väntar hela tiden på att någon annan ska börja tillämpa det. Sluta vänta. Börja med dig själv. Det finns ingen annan väg.

Annonser

7 Responses to Vad jag menar…

  1. Mamma 2.0 skriver:

    Kul och intressant diskussion! Jag tror problemet delvis beror på att många inte ser strukturerna. Då kan man inte heller tänka själv och/eller ta ansvar. Det är tråkigt.

    Jag inser att jag är lite avtrubbad när det gäller sånt här, har jobbat så många år nu i manligt dominerade miljöer och det är fan inte mycket som skiljer sig från när jag jobbade i kvinnligt dominerade miljöer, rent krasst. Skitstövlar finns överallt och oavsett kön. Kanske är det annorlunda om man jobbar i en blandad miljö, jag har egentligen aldrig gjort det så jag vet inte riktigt hur det är.

    Jag brukar själv försöka stötta kvinnor där de behöver stöttas och män där de behöver stöttas. Det är nog på lite olika områden. T.ex. är min erfarenhet att män som tar ansvar för familj och barn oftast behandlas på samma sätt som kvinnor som tar för sig yrkesmässigt.

    Som sagt, det finns ju bara människor 🙂

  2. Jenny skriver:

    Fast, då kanske vi menar lika fast tolkar olika. För jag har oftast jobbat i kvinnodominerade miljöer, och reagerat på att kvinnor beter sig precis som de män feministerna pratar om. Men visst, min sambo jobbar i en miljö där det blir ett herrans liv om han vill prioritera familjen över jobbet, trots att han inte på något sätt ställer några orealistiska krav. Förra året var det när han ville ha 5 veckors sammanhängande semester (aviserat 3 månader i förväg) som det blev ett ramaskri. Jag kan väl tycka att det är samma slags förtryck som kvinnor utsätts för – men det positiva med feminismen är väl att den gett kvinnor ett berättigande att protestera. En man har inte samma självklara mandat att protestera mot bristen på jämlikhet i samhället…

    Jag tror också att blandade miljöer är bättre, särskilt om man tillåter individuellt utrymme så att säga – att var och en har utrymme att vara som man är, oavsett kön och andra egenheter (!). Det skapar en dynamik som jag tror är väldigt konstruktiv, både för människor och verksamhet, men kanske också ställer krav på att ledningen vågar släppa lite på sin kontroll. Ofta kanske det är där det börjar, i osäkerhet och behov av att kontrollera.

  3. Linda skriver:

    Ville bara säga att ”Enklaste sättet att visa att man själv följer normen är genom att peka ut alla som inte gör det. Så enkelt är det.” är en fullständigt klockren formulering för ett fenomen jag har funderat över en längre tid. Ja, så är det nog, tyvärr. Det är nog precis det jag ogillar med norm-revirpinkeri (hm, nytt ord), trots att jag på ett snällt sätt (oftast omedvetet) nästan alltid försöker smälta in mer än sticka ut.

    Bra inlägg båda två, om feminism och individualism. Gillar!

  4. Linda skriver:

    Och då menar jag alltså att jag tycker det är positivt att sticka ut. /L igen.

  5. Har massor att läsa ikapp hos dig, återkommer med kommentarer när jag betat av alltihop. Får nog bli imorgon. Skummade i min GR och insåg att det finnas massor att kommentera. Du har sagt så många kloka saker.

  6. […] 2009 Linda är en person som lämnar avtryck, hur mycket hon än påstår att hon försöker att smälta in, mer än sticka ut. Det är värme och ärlighet, lyhördhet och drivkraft i sällan skådad kombination, och det är […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: