Skaparminnen

Linda är en person som lämnar avtryck, hur mycket hon än påstår att hon försöker att smälta in, mer än sticka ut. Det är värme och ärlighet, lyhördhet och drivkraft i sällan skådad kombination, och det är fullständigt omöjligt att värja sig mot. Varför man nu skulle vilja göra det…

Igår skrev hon om sin avgångsklass, och kluvenheten kring att släppa taget om ett projekt man lagt ner mycket arbere och en del av sig själv i. Jag var också med den där kvällen på Växjö Teater som hon berättar om, även om för mig har andra av Helenas många kloka ord etsat sig fast istället. (Det får bli ett eget inlägg, Helena är en annan sådan människa som gör avtryck i människor som möter och tar emot henne.) Jag minns spänningen, magin i att se sitt verk på väg att fullbordas, bli färdigt och dags att släppa taget om.

Min egen släppa-taget-referens är Kristina Lugn, och detta fullständigt ljuvliga avsnitt ur diktsamlingen ”Hej då, ha det så bra”:

”Att skriva en dikt är som att först sy fast varenda känsla med björntråd vid min tanke. Och sedan, när den är ordentligt förtöjd där, snickra ihop en meningsbyggnad som har dörrar också för främlingar. Och slutligen, när jag äntligen älskar det jag gjort, förlora det. Och det enda jag kan säga är Hej då, ha det så bra!”

Hej då, ha det så bra kom 2003, ganska exakt 10 år efter kvällen på teatern, när vi stod där – en skock utmattade, upprymda och lätt flamsiga 20-åringar, några i färgglada scenkläder, några i skitiga byggkläder, några i svarta smyga-i-kulisserna-kläder. Samma tankar, från olika håll av den skapande sfären – jag skulle tro att släppa-taget-våndan drabbar alla som någon gång skapar något. Just därför att varenda känsla finns där, fastsydd med björntråd vid tankarna som omsatts i verklighet genom det skapade. Känslorna som är en del av en själv, men som man samtidigt gett eget liv genom att skapa något med dem.

Samtidigt… Mening är inte att hålla kvar, mening är att släppa taget. Är något värt att lägga sin själ och sina känslor, tankar, energi i, då är det också värt att släppa taget om, låta det gå ut i världen och möta människorna. Om det väcker något hos en enda människa, skapar en enda gnista av något nytt, så har meningen fått betydelse. Snöbollen är i rullning – och ingen vet var det kommer att sluta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: