Om utsträckta händer

Jag brukar ibland säga på skämt att jag har alldeles för dåligt minne för att vara långsint – och det ligger en del i det. Dessutom tycker jag att det är ett slöseri med tid och energi.

Men idag kunde jag ändå inte låta bli att börja fundera.

För några år sedan var jag ganska ensam, hade inget stort umgänge – det har jag för övrigt aldrig haft, inte nu heller, men då var det nästan obefintligt. Det var en stor sorg, men jag gjorde vad jag kunde för att förändra situationen. Bland annat föreslog jag en fd kollega att vi skulle gå ut och ta en fika efter jobbet. Hon gav mig skjuts hem efter några timmars kaffe, prat och skratt och jag sa något i stil med ”Det här var trevligt, det kan vi väl göra om snart igen”. Och fick till svar: ”Nja, jag hinner ju knappt med mina vänner…

Vi har mycket riktigt inte setts sedan den där kvällen, och jag kan inte påstå att jag saknat det heller. Jag har funnit andra vänner sedan dess, fortfarande inte så många, men personer jag litar på, tycker om och mår bra med. Det passar mig, jag ids inte med ytliga kontakter med drösvis av människor, utan vill ha ärliga utbyten av sådant som betyder något. I stort eller smått – det behöver inte vara så himla intimt och viktigt heller. Men ärligt och personligt.

Hursomhelst. För några veckor sedan råkades vi på Facebook, jag och den där tjejen. Jag är inte knusslig med att lägga till folk på Fejan – den ende jag hittills avböjt är exet som omnämns i det här inlägget, så jag övervägde inte ens att inte lägga till den där tjejen. Facebook är en rätt rolig uppfinning, man uppdaterar sin status med nån liten one-liner (jag gillar ju såna, även om det sällan märks här i bloggen…!) och kommenterar sina vänners och bekantas små rader, och så har man någon slags kontakt med varann, utöver det årliga julkortet. Smidigt och modernt. Man kan väl säga att Facebook är det ställe där jag faktiskt HAR den där lite ”ytligare” kontakten med många människor, och just där tycker jag att det är roligt.

Idag messade hon och frågade vad jag ska göra i helgen. Jag svarade att jag ska på scrapträff och ser fram emot att träffa mina vänner där – och fick då till svar att scrapbooking låter som något för henne och att hon gärna följer med någon gång.

Det är klart hon får. Jag tycker bara att det vore roligt om hon också blir intresserad av scrapbooking. Jag är en skaparmissionär med oförtrutet engagemang för mitt kall att sprida papperspysslets glädje till massorna.

Men jag kan inte låta bli att minnas den där snopna kvällen när jag blev stående i ljuset från hennes baklyktor med min tomma, utsträckta hand.

Annonser

3 Responses to Om utsträckta händer

  1. BaraJag skriver:

    Oj, jag blev alldeles full av kommentarer helt plötsligt, veti17, varför det här inläggad triggade kli i kommentarfingret.

    Började läsa inlägget och du vet ju att jag är precis din totala motsats. Jag är långsint så in i helsike, kan inte säga att jag trivs med det men inte heller att jag lider av det. Har lärt mig att leva med det. Det finns ju liksom bara där i min kropp. Slöseri med tid håller jag fullständigt med om, därför har jag accepterat att det är så och låter långsintheten bo där hos mig men inte styra mitt liv.

    När jag kom till nästa stycke och läste “Nja, jag hinner ju knappt med mina vänner…“ kände jag direkt oj, det där var det jag som satt en socka i munnen – igen. Men insåg längre ner att det inte var jag. Tricket är att det kunde ha varit jag, det är det som är grejen – jag kunde faktiskt ha sagt så. Minns för några år sedan att jag hade ett så stort umgänge att det nästan kvävde mig. Orkade helt enkelt inte släppa in någon mer. Hela mitt liv blev till ett dåligt samvete för att jag aldrig hann ned mina vänner. Fann mig själv sitta med kalendern och boka in ”gud-vad.-vi-ska-ha-trevlig-fika” eller gå ut, eller middag eller … med vänner. Och jag fanns ingenstans. Istället för att njuta av vännerna så blev de ett tvång. Sjukt, eller hur?

    Slå mig nu inte imorgon när vi ses 😉
    Kram

    PS Hade kunnat göra VM i kommentar här men valde att sluta i tid 😉

  2. Jenny skriver:

    Det är väl jag som är lite knäpp, men faktum är att jag hade tyckt att det var OK om hon sagt ”Javisst, absolut” – och sen hade det aldrig blivit av. Men att stå som en idiot med näven utsträckt (om än bildligt) och få ett ”nejtack” till svar kändes… sådär, kan jag säga.

  3. Lisa skriver:

    oj, vad tänkte hon på för att säga så…blev förvånad när jag läste det. Jag är så rädd att tappa kontakten helt och hållet med mina f.d arb.kamrater som bor 20 mil härifrån. Det var 4 år sedan vi flyttade och just nu känns det som att jag måste åka dit och hälsa på snart, ju mer tiden går emellan desto konstigare känns det att träffas igen. Vi har ju kontakt i world wide webb förstås, men det är ju inte samma sak. Din f.d arb. kamrat kanske inte tänkte sig för riktigt när hon sa så, men ändock märkligt sagt, och det verkar ju som hon vill träffas nu ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: