Pussel eller hela havet stormar?

Ingen människa är bra på allting. Jag är skitbra på en massa saker, och dålig på en massa annat. Precis som du. Och han därborta. Alla människor funkar så, det är liksom en del av att vara människa.

Så varför bygger vi upp en mängd ideal för oss själva och vår värld, där man måste vara bra på allt för att räknas, aldrig får be om hjälp eller tycka att någon annan är duktig på nåt man själv inte kan – utan att det samtidigt ska bli någon slags prestationskris för en själv?
Varför kan människan inte bara acceptera sig själv och andra som vi är – ett stort pussel av olika bitar, alla olika, men alla lika viktiga för att få ihop helheten.

Du är bra på ditt, jag är bra på datt – om vi båda bara var bra på ditt så kunde ju ingen göra datt, och då skulle datt-biten saknas. Det är inte kärnfysik precis.

Inte heller är det är så att det är sandlådor vi pratar om. Utan vuxna människor i vuxna roller, miljöer och situationer.

Vad är vi så rädda för? Att ingen ska vilja ha vår pusselbit? Att vi ska bli över? Att det i själva verket är hela havet stormar vi leker, och inte alls lägga pussel? Men om vi BESTÄMMER oss för att vi ska lägga pussel, så är det det vi gör. Vi lägger pussel med de bitar vi har, och ser vad vi kan skapa.

Om man bara använder hälften av de pusselbitar man har på bordet, då blir det ju inte så mycket till pussel. Hål överallt, bitar som sitter fel och ingen människa som ser vad helheten ska föreställa. När vi hade kunnat använda alla bitarna, var och en på sin plats – och skapa en stor helhet, gjord av unika delar – var och en bra på sin plats, värdelös på en annan.

***

Nästa gång du är på väg att nedvärdera en annan människa – oavsett vad saken gäller – ta och fråga dig ett ögonblick vad du är rädd för egentligen? Vad säger din hårdhet mot andra egentligen om dig själv?

Annonser

3 Responses to Pussel eller hela havet stormar?

  1. Per Stromsjo skriver:

    Det lär vara sån’t här man lär sig i lagsporter men å andra sidan finns det ju divor där med. Kanske är bristen på generositet också en del av att vara människa. Förhoppningvis är den inte permanent. Med lite flax mognar vi så smått.

  2. Jenny skriver:

    Nu har jag gått och grunnat på det här ett tag. Jag hoppas verkligen inte att bristen på generositet inte är en del av att vara människa – att den är en felprogrammering som går att komma runt. Men lagsporttanken är inte alls dum.

    När jag spelade fotboll som barn, brukade både tränare och spelare (andra kids alltså) prata om att passningsspel var viktigt och att ingen fick ”diva sig” och spela själv. Men egentligen ville ju alla vara den där divan som dribblade sig genom försvaret på egen hand och satte bollen i krysset.

    Vi kanske helt enkelt är dåliga på att motivera fördelarna med lagspel, jämfört med att tävla för att vinna egna individuella poäng?

  3. […] av oss har alltid valet att skada – eller inte skada. Det är lite samma princip som jag skrivit om på sistone. Att välja att låta människor – eller guldfiskar, för den delen – vara svagare, vilsnare eller […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: