Both sides of the Force

Jag funderar en hel del på människor just nu. Och relationer. Och kommunikation. Hur vi ser varandra, pratar med varandra, når varandra.

Just nu har vi huset fullt av konsulter på jobbet. Redan för några veckor sen skämtade vi om att det är konsulter överallt, man behöver bara öppna ett skåp så trillar det ut ett gäng designers eller hackers eller vad de nu är för något.

Det är trevligt med konsulter. I mitt förra jobb var jag projektledare på ett konsultföretag, där fick jag bland annat lära mig att ”det gäller att hålla kunderna happy”. De är ruskigt bra på det, konsulterna.

Men det jag tänker är att det är så enkelt egentligen, så små små saker som gör stor skillnad. I förmiddags satt jag med en kille och petade in små textfnuttar på en designprototyp (som det heter) – det var så lite text att jag inte ens ville kalla det textarbete, men vi satt i alla fall och diskuterade vad som skulle in och inte, vad som funkade och inte. Och så medan vi packade ihop så säger karln: ”Vad schysst att vara så bra på att skriva. Det måste du ha nytta av i alla möjliga situationer!”

Bara så. Behöver jag säga att det gjorde min dag? Två meningar – men dem kommer jag att leva på länge.

Du vet hur man ibland tänker bra saker om folk, men sen blir det liksom inte av att man säger något – av nån underlig anledning känns det pinsamt eller obekvämt, fast att det man säger egentligen bara är något positivt. Sen ett par år tillbaka försöker jag vara noga med att säga de där sakerna, även om jag vet att folk gärna blir generade när det kommer från ingenstans sådär. Men jag tänker ändå att sedan, när kindbenen återtagit sin vinterbleka nyans och de blygsamma bortförklaringarna glömts bort, då finns komplimangen ändå kvar där, någonstans längst in i hjärtat på den som fått den.

Det är den ljusa sidan.

På den mörka sidan av mina tankar just nu finns de människor som genast måste trampa ner, kväva och förgöra, så snart de ser något gott hos någon annan. Jag undrar vad som driver dem, hur de resonerar med sig själva.

För några dagar sen fick jag en kommentar som bland annat föreslog att ”Kanske är bristen på generositet också en del av att vara människa.”. Gud give att det inte är så – men visst undrar man ibland.

Jag tänker att driften att krossa och förnedra handlar om en grundläggande ”känslomässig snålhet”. Man tror att om man ger till någon annan, så förlorar man något själv, något som man inte har råd att avvara.

Fast alla vi som någon gång provat, vi vet att det inte funkar så. Det man ger av sig själv kommer alltid tillbaka till en – många gånger om. Den kraft som stjäls genom nöjet att krossa, är död innan du hunnit använda den till något.

Annonser

3 Responses to Both sides of the Force

  1. Per Stromsjo skriver:

    Fast, ändå. Jag tror inte man ska utgå från att negativt och skadligt beteende nödvändigtvis är medvetet elakt. Precis som vi alla har olika strängar på vår respektive lyra så är vi mer eller mindre känsliga för olika slags vibbar. Och helt tondöva, i vissa fall. Illa, visst, men inte avsiktligt.

    Det här blir man påmind om inom astronomin (häng med nu!). Ett objekt på himlen, låt oss säga en vanlig stjärna, kan se dramatiskt olika ut, observerat på olika våglängder. Synligt ljus, jaha en vanlig vit prick. Infrarött? Hoppsan! Gammastrålning? Wow!! Samma sak, helt olika bilder när instrumenten bevakar olika vibbar.

    Hur var det hon skrev, Barbro Hörberg? ”Med ögon känsliga för grönt”…

  2. Jenny skriver:

    Nej, givetvis. Men om du håller en pistol mot mitt huvud och trycker av, så spelar det ingen roll om du gör det medvetet elakt eller ej. Jag dör lik förbannat.

    Och sen är det ju så att några av oss är funtade så att om ingen annan tar på sig ansvaret för det som är uppenbart fel, så gör vi det själva. Och det är ett skadligt beteende man kan skriva spaltmetrar om…

    Jag har faktiskt sett bilder av någon planet (tror jag), fotograferad som du säger – på olika våglängder. Det är verkligen dramatiska skillnader! Men de brukar vara runda oavsett våglängd. 🙂

    ”Ögon känsliga för grönt” är vackert skrivet – det ska jag forska mer i. Tack för tipset!

  3. […] en av oss har alltid valet att skada – eller inte skada. Det är lite samma princip som jag skrivit om på sistone. Att välja att låta människor – eller guldfiskar, för den delen – vara […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: