Filtrerad konst

Min provprenumeration på Filter har gått ut. Jag valde att inte förnya. Det är en bra och välskriven tidning, men för mig behöver en tidskrift som går så på djupet också vara ämnesmässigt nischad. Jag får en känsla av att Filter drivs på en journalistisk ideologi – ”nu jävlar, ska vi göra en tidning där vi får skriva som vi vill”.

Och även om mitt drömyrke alltid varit journalist – så är jag alldeles för marknadsinsnöad för att kunna tycka att det räcker. Vem ska orka läsa tunga – om än välskrivna och välbearbetade – artiklar om precis vad som helst…? I dessa stressade, livspusslande tider?

Symptomatiskt är väl också att de personer jag vet som refererat till och direkt/indirekt rekommenderar magasinet Filter – är journalister. Tyvärr tror jag inte att den målgruppen räcker särskilt långt. Det är en snygg produkt – bortsett för att den inte har en tillräcklig marknad. Men den kommer att pryda CV-t för de journalister som arbetar med tidningen, det är jag säker på.

***

Märk väl – jag har förstått att många tidningsredaktioner idag drar ner på personal och påstår att det inte ska påverka den redaktionella kvaliteten. Det är givetvis skitsnack in i minsta detalj. Men att göra tidning är inte antingen eller, det är väl det som är tricket misstänker jag. Att göra tidning handlar om att göra rätt kvalitet för rätt målgrupp.

Marknadsmässigt måste ju Hänt i Veckan vara jordens fullträff – det kan inte kosta många kronor att skrapa ihop en veckas innehåll till en sån blaska, och det säljer ju uppenbarligen. Journalistiskt/kvalitetsmässigt kan man säga mycket om det, men när folk köper det så är det ju uppenbarligen rätt. För den målgruppen. Vill man göra en tidning byggd på högkvalitativt journalistiskt hantverk, så har man samma förutsättningar att förhålla sig till. Vem ska köpa tidningen, och vad är de beredda att betala?

***

Hursomhelst – som en sista hake för att försöka snärja mig till prenumeranternas skara, innehöll senaste numret givetvis en slags artikel som jag verkligen, verkligen, verkligen uppskattade. ”Provokatörerna” hette den och handlade om konst av det lite mer kontroversiella slaget. Egentligen bestod artikeln av flera korta porträtt av konstnärer och konstnärliga projekt.

Tankarna som uppstår när jag läser rör sig huvudsakligen kring vad konsten är, vad den säger och vad den egentligen uppnår, när de metaforer man arbetar med för att provocera, mest uppfattas som konstigt och obegripligt. En del av verken som refereras bland artiklarna förstår inte jag heller poängen med, och kan inte låta bli att undra om de verkligen gjorts för att betyda något – eller mest för att tjäna pengar. Piero Manzonis burkar med skit (eller om det möjligen är gips) är ett sånt exempel, även om nu Manzoni själv dog innan han hann kamma hem så mycket storkova på sin skit. Burkarna går för fantasipriser på konstauktionerna än idag – även om syftet med projektet var att avslöja den ”lättlurade” konstkännarvärlden…

(Just i berättelsen om verket kan jag känna att ett budskap växer fram – konstnären gick bort innan verket var riktigt fullbordat, och sedan dess har en kommers uppstått genom handel med hans burkar med bajs (Eller om det nu är gips – ingen av konstkännarna som betalat så mycket pengar för sin burk lär vilja ta risken att titta efter!). Jag undrar hur Manzoni hade planerat att avsluta verket, vad hans vision var…)

Ett annat verk som fascinerar mig lite är taiwanesen Hsiehs ”Rope piece”. Hsieh och konstnärskollegan Linda Montano knöt ett rep mellan sig. I ett år levde de 2 meter från varandra, sida vid sida, dygnet runt – utan att någonsin röra vid varandra. Däri finns en tanke – sorglig och kall, men åtminstone finner den ett hem hos mig. För hur mycket jag än skulle önska att bilden inte sa mig något, så känner jag igen mig i den.

Installationskonst, eller ”performance art” – jag tycker att den engelska termen egentligen säger mer än den svenska – är svårt. Den kan per definition inte vara ”snäll” och följa reglerna – för då blir den meningslös och slätstruken. Och det elaka, kontroversiella och provocerande är också så individuellt – vad som talar till en, går en annan förbi. Och förefaller djupt sårande, äcklande eller kränkande för en tredje.

Artikeln beskriver ett svenskt installationsprojekt med Marie-Louise Ekman i spetsen (?) som 1969 smetade in sig med bajs under parollen ”Känner ni stanken, från Enskilda banken?” – och cover storyn för Filters sjunde nummer handlar om en utställning där levande guldfiskar simmar runt i inkopplade mixermaskiner – åskådaren bär ansvaret för fiskens liv. Enskilda banken-exemplet ter sig som en märklig demonstration i mina ögon, guldfiskexemplet fick givetvis djurrättsaktivisterna att se rött.

(Där kan dock jag inte tycka att konsten i sig har skadat djuren. Var och en av oss har alltid valet att skada – eller inte skada. Det är lite samma princip som jag skrivit om på sistone. Att välja att låta människor – eller guldfiskar, för den delen – vara svagare, vilsnare eller bara helt enkelt annorlunda, utan att nödvändigtvis behöva bevisa sin överlägsenhet genom att skada eller förtrycka.)

Annonser

4 Responses to Filtrerad konst

  1. Linda skriver:

    För mig var det samma sak med Filter. Jag uppskattar den mycket, men har fortfarande kvar olästa delar ur nummer innan den gamla prenumerationen gick ut, hinner inte läsa den. Eftersom jag tyckte så mycket om tidningen passade jag på att ge bort den i julklapp (prenumerationen tog slut vid jul), så slapp de missa en prenumerant.

    Jag fick lite ”det-gör-ont-känsla” av den där med guldfisken. Ungefär som historien om sjö-korna, att de dras till ljudet av motorbåtars propellrar, därför att det låter likt det ljud andra sjö-kor ger ifrån sig i parningstid och … Aj. Vet inte varför slash-and-hack-historier (det är det ju, inser jag just nu) når rakt in till mitt obehagskänslocentrum. Tycker att konstnären är medskyldig, även om en förbipasserande skulle vara den som tryckte på knappen. Okej att varje människa har ett val, men vissa människor kan ha med sig en störning eller riskerar att göra vad jag tycker är fel val, och då har någon annan bäddat för att utlösa den mekanismen hos dem. Som det gamla talesättet att tillfället gör tjuven. Men jag tror att jag förstår till viss del vad du menar, att ibland är det kanske nödvändigt att väcka tankar om att allas förutsättningar inte är lika.

    En tanke till detta, nyligen läst ur kommentarsfältet där Mymlan skriver om fattigbloggen (http://blogg.aftonbladet.se/1/perma/1168288), citerat från Gibran:

    ”Ni är goda när ni går rakt mot ett mål med djärva steg.
    Ändå är ni inte onda när ni haltar samma väg.
    Ty inte ens de som haltar går baklänges.
    Men ni som är starka och snabba, halta inte framför de lytta, och kalla det för omtanke.

    Ni är goda på oräkneliga sätt, och ni är inte onda när ni inte är goda.”

    Kändes relaterat på något sätt. Trevlig lördagkväll på dig! /L

    • Jenny skriver:

      Nu känner jag mig lite hjärtlös här, som kan diskutera filosoFISKt kring det här utan att riktigt väga in guldfiskarnas okränkbara rättigheter… Men av någon anledning relaterar jag inte så till fiskarna. Hade jag stått bredvid när någon tryckt igång mixern, så hade jag säkert känt som du. Och jag minns att jag var förfärligt chockad över DEN DÄR scenen i En fisk som heter Wanda.

      Nej, allvarligt – jag tror att det är just att jag bara läst om utställningen som gör att jag kan förhålla mig teoretiskt till den. Hade jag varit där hade jag säkerligen reagerat annorlunda.

  2. Linda skriver:

    En fisk som heter Wanda – å, nej, det hade jag glömt bort. Nu får jag ännu fler mardrömmar … 😉

    Alltså, jag bryter ju nacken av småfisk när jag metar, utan att tveka, så inte borde väl jag vara blödig. Och du har rätt i att man inte vet hur man skulle ha reagerat förrän man varit på plats.

    • Jenny skriver:

      Mondieu – det skulle inte jag ha klarat. Att bryta nacken av en fisk…!

      Sorry för Wanda-mardrömmen… Men det VAR en bit morot, har jag läst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: