Öppna medielandskap?

Det här anknyter till en grej jag tänkt på – inte så vansinnigt intensivt ska jag väl erkänna, men ganska ofta. Därför att man så ofta snubblar över rubriker, artiklar och uttalanden som visar på hur nytt och ovant webb 2.0 är för oändligt många människor. Det är bara några veckor sen jag använde just uttrycket webb 2.0 i en statusuppdatering på Facebook, och direkt fick frågan om vad det är för något – från en gammal klasskamrat i Medie- och Kommunikationsvetenskap på universitetet.

Jag har bloggat – i en eller annan form – sedan 2001. För mig har det blivit en självklarhet att publicera mina tankar på nätet, och bygga något slags nätverk kring dem.

Det ”nyaste svarta” lär vara att starta communities kring bloggarna, men där går gränsen för mig. Jag går inte och inbillar mig att jag är så intressant att folk ska vilja regga sig i någon slags jennys-blogg-fan-club och diskutera inlägg i forumet istället. Och än har jag inte heller hittat någon blogg out there som är så bra att jag ens skulle komma på tanken att vilja regga mig som användare i något blogg-community. Vari består mervärdet?

Nej, för mig är lockelsen med bloggandet just tillgängligheten och enkelheten. Jag går till mitt bloggverktyg, skriver in mina tankar och trycker på skicka. Sekunden senare dyker de upp i din webb- eller feedläsare. Du läser, funderar, reflekterar – skriver kanske några rader i din egen blogg, trycker på skicka och sekunden senare når kedjereaktionen någon annans webb- eller feedläsare.

När jag pluggade just Media och kommunikation, hade vi en kursbok som hette Makten över tanken, om agendasetting och journalistisk makt och påverkan genom styrda budskap. De sociala medierna – bloggar, mikrobloggar och communities – sticker hål på den där maktballongen, och gör det möjligt för vilken tanke som helst att göra sig hörd. Genom att nätverkas fram till publicitet och spridning. Det många läser och kommenterar, sprider och puffar fram till sina läsare, som puffar det till sina – det blir en motpol till envägskommunikationen som så länge varit det enda vi haft tillgång till.

Viva la revolution!

För mig är detta något fantastiskt. Jag behöver inte längre drömma om att bli publicerad – jag blir det, varje dag, så ofta jag vill! Himmel & ord är inte någon stor blogg med många läsare, men den lilla skaran växer sakta men säkert – och det i en tid när jag tror att det är ganska svårt att vinna trogna läsare, eftersom alla redan sitter med överfulla Google Readers och fenomenet ”bloggstress” börjat utkristallisera sig som medaljens baksida.

Och så läser man de där rubrikerna, artiklarna som väser ”Se upp! Storebror ser dig fortfarande!” och i princip manar till fortsatt konformitet, rättning i ledet, lyss till maktens budskap! Varför? För att det  kommer från de som vant sig vid att ha kontrollen över både agendan, tanken och ordet, och som har svårt att vänja sig vid tanken på att förlora det man så länge tagit för givet.

Se upp! Arbetsgivare kollar dig på Facebook!

Se upp! Om du bloggar får du ingen A-kassa!

Se upp! Om du bloggar om fel saker kan du få sparken!

Om arbetsgivare vill anställa robotar så vill de säkert inte att deras robotar finns på Facebook – men vilken rätt funtad arbetsgivare vill arbeta med robotar? Egentligen?

En arbetsgivare som söker upp mig på Facebook, möter en glad tjej som gillar att retas med sina kompisar och skriver snabba vitsigheter med glimten i ögat. Om någon arbetsgivare dömer mig för den sortens mänsklighet, så säger väl det mer om arbetsgivare än om mig – eller hur?

I höstas skrev jag mycket om varumärkestänkande och inte minst kring tanken ”man kan inte ljuga om ett varumärke – är det inte sant så är det inte ett varumärke”. Den verkligheten tror jag skrämmer många inifrån-och-ut-orienterade ”kommunikationsstrateger” idag, när spelreglerna förändras och deras väl invanda och tidigare lukrativa metoder inte längre fungerar. FUSK skriker de – och manar sina intet ont anande och betalande kunder till ökad kontroll, att använda de nya medierna till gamla metoder, istället för att ta in dem som nya möjligheter.

Jag fick inbjudan till en kurs på Informationsföreningen: Så når du ut i det nya medielandskapet. Min personliga erfarenhet av Sveriges Informationsförening och deras kurser, har varit HÖG stofilvarning. Det vore intressant att se vad de har att säga om sociala medier – men jag lär inte betala 4500 plus moms för att ta reda på det.

Ärligt talat – vill du verkligen lära dig att använda sociala medier? Ärligt talat: Just do it. Det FINNS inga förstå-sig-påare som kan lära dig hur du gör för att vara effektiv på nätet. Gå ut på nätet, regga dig och sätt igång. Håll i huvudet att du ÄR ditt varumärke, och gå ut i världen och nätverka. Det är egentligen inget annat du behöver veta. När du väl är inne i de sociala nätverken kommer du att märka att det är där inspirationen och kunskapen finns – och den är gratis, därför att du får den genom att vara där.

(Inbjudan till kursen i ”nya medielandskapet” innehöll för övrigt exakt noll länkar till twitter eller några andra sociala nätverk – jag har heller aldrig sett till dem där jag är med. Om någon går kursen kan ni väl berätta vad den handlade om? Jag är nyfiken!)

***

Och givetvis är det inte bara jag som blir förbannad när myndigheter blandar ihop äpplen och päron. Och här är bloggen det handlar om: Jenz Kjellberg.

Jag kan inte låta bli att reflektera över hur det här anknyter till diskussionerna om Fattigbloggen, som ju åkt på mängder med kritik för att den är på ”fejk” och inte skrivs av ”riktiga socialbidragstagare”. Jenz Kjellman är ju helt uppenbart en ”riktig arbetssökare” – men si då får man inte blogga, för då får man A-kassan på sig. Hur man vänder sig har man ändan bak, och korven den har två. Allt är precis som vanligt.

Annonser

4 Responses to Öppna medielandskap?

  1. Jeanette på Informationsföreningen skriver:

    Tråkigt att du tycker att det är stofilvarning på våra kurser. Just kursen du fått inbjudan till riktar sig till de som vill ha en trådände att börja nysta i. Vi är alla olika.
    Vi kan absolut bli bättre på detta själva. Just nu prövar vi oss fram, som så många andra. Mest genom att lyssna. Vi tar tacksamt emot åsikter och förslag. Tack!

  2. Jenny skriver:

    Jag kan hålla med om att mitt inlägg var en smula ensidigt – men det som handlade om informationsföreningen var ju egentligen bara en parentes. Hursomhelst – ska jag berätta vad som är bra med era kurser?

    Lunchen. Det är då man lär sig saker, då man sitter i diskussion med nya människor med olika erfarenheter och från olika branscher/organisationer/roller.

    Problemet är att det är lite dyrt att betala icke-föraktliga kursavgifter för ett informellt diskussionsforum… Om jag förstått saken rätt är er ”grej” att ni plockar föreläsare från näringsliv och andra praktiska verksamheter – det innebär inte att alla dessa praktiker egentligen är särskilt duktiga på att förmedla metoder och framgångskoncept – så kommunikatörer de är. Verksamhetsförankring i all ära, men jag väljer hellre en proffinspiratör som föreläser med driv och karisma!

    Helt har jag inte gett upp om informationsföreningen ännu. Jag har hört mycket gott om erfagrupperna, så dem vill jag hinna testa någon gång. De är kanske lite som lunchdiskussionerna på kurserna…?

  3. Elina skriver:

    Och dessutom är det glasbitar i korven. *trött på allt idag*

  4. […] jag ska väl försvara mig med att jag faktiskt skrev ett utförligt svar till Informationsföreningens kommentar till mitt inlägg, där jag nyanserade lite mer vad jag […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: