Om definitionsrätt

Vad andra tycker och tänker om mig är inte oviktigt, det är klart att jag ska ta till mig och reflektera över hur jag uppfattas av min omgivning. Men det är inte det som avgör vem jag är, eller vad det är värt att vara jag.

Ungefär detta har Kloka Människan och jag pratat om – flera gånger. Det är en rätt uppenbar sanning, på ett sätt. Samtidigt väldigt komplicerad – för det är inte alltid som det känns som om vi själva har definitionsrätt över vilka vi är och ska vara. Människor i vår omgivning tar sig friheten att förvänta sig att vi ska följa deras mönster, deras förväntningar och deras idéer om världen. Var och en har sitt perspektiv på världen, och det färgar hur de möter människorna omkring sig. Det innebär inte att deras perspektiv är mer rätt än ditt eget.

För många är det självklart – men för några av oss går anpassning och följsamhet efter andras förväntningar till överdrift. Ja, lyssna till andra, försök förstå världen från deras perspektiv – men inte i syfte att definiera din egen värld, utan i syfte att berika ditt eget perspektiv.

***

Samtalet med Kloka Människan idag handlade delvis om detta. Och att ibland är det inte något man själv kan göra för att förändra – ibland behövs incitament utifrån. Vi pratade om maktlöshet. Vi pratade om oflyt. Vi pratade om att ha hittat något värdefullt för mig, men som är betydelselöst för alla andra – kanske rent av skrämmande och problematiskt – och vi pratade om svårigheten för mig att fortfarande upprätthålla känslan av att det jag funnit är värdefullt, när jag lever i en omgivning fullt upptagen med att övertyga mig om motsatsen. Och vi pratade om break – behovet av sådana.

Mymlan har skrivit flera intressanta inlägg kring liknande funderingar det senaste dygnet. På många sätt känner jag igen mig i hennes funderingar – men ser också den extra komplikationen av offentlighet, där åh så många fler tar sig de friheter jag skrev om ovan, tror sig veta och tror sig ha rätt att definiera.

Det är också lite sorgligt att samma tankegångar kommer igen på så många håll. Jag vidhåller min teori om att världens största folksjukdom är bristande självkänsla. Självkänsla som i en självklar rätt att inte maxprestera i alla grenar,  kunna blotta sina svagheter och rent av misslyckas då och då – och ändå ha sitt självklara värde som människa. Jag är själv inte där än, fast jag jobbar hårt på det.

Ibland har jag liknat mina självförtroende/självkänslo-parametrar vid en illa balanserad equalizer-mätare – jag har haft perioder när den ena peakat och den andra gått i botten, och andra perioder när det varit precis tvärtom. Nu strävar jag efter att nå en punkt där båda parametrarna är i jämnvikt till varandra – gärna på en så hög nivå som möjligt.

Annonser

One Response to Om definitionsrätt

  1. Marie skriver:

    Liknelsen med en ”illa balanserad equalizer-mätare” var jättebra. Jag känner igen mig i topparna och dalarna, där värdena inte alltid matchar varandra. Men medvetenheten är nog en bra början!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: