Språkutveckling och tonfall

Jag använde ordet ”dånn-tånn” i ett tidigare inlägg, det är yngstingens ord för ”datorn”.

Han kom igång med att lära sig tala ganska sent, och sin vana trogen har han tagit det ganska lugnt med det där – det kommer, i hans takt. Han är inte sen, men heller inte tidig. Han kör sitt race, helt enkelt – vilket jag åser med stor beundran och hoppas att han ska behålla den förmågan genom livet…

Hursomhelst – det slog mig häromdagen hur han, trots att han inte talar rent så det stör, ändå har ett sånt tydligt nollåtta-tonfall. Jag kan givetvis inte återge det i skrift, men just dånn-tånn är ett sånt ord där det blir så tydligt.

Japp. Han är Ståkkålmare!

Annonser

One Response to Språkutveckling och tonfall

  1. Vi har en kompis vars dotter låter som hon är infödd Stockholmare och hon bor och är uppvuxen i en by i Luleå. Låter jättekul med tanke på att båda föräldrarna tydligt talar sina hemmadialeketer Pitemål och Skelleftemål.

    Jag kan ibland haja till och tycka det är helskumt att mina barn pratar Lulemål. Men de är födda här uppe så det är inte så konstigt, själv har jag bott här sen 1993 och pratar en konstig blandning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: