Självkänsla och Attityd

Jag läser inte Nöjesguiden – jag tror inte ens att jag gjorde det när jag var målgrupp. Minns att de brukade ligga vid ingången till JC-butikerna – åtminstone TROR jag att det är den tidningen – som numera givetvis har en nätupplaga. Och en chefredaktör som knappt hunnit bli torr bakom öronen, och därtill gärna demonstrerar det genom att bete sig som en fjortis på grönbete på nätet.

Ja. Detta är min uppfattning om hela ”affären”. Hon är kvinna, framgångsrik, ung och snygg och allt det där som gör henne untouchable enligt dagens feministiskt präglade normer – men jag tycker lik förbannat att hon gör ett riktigt dåligt jobb när hon inte kan bemöta kritik på ett vettigt sätt. (Jag länkar till Mymlans inlägg om saken, eftersom Nöjesguiden precis dagen efter debatten råkade tappa bort sidan – tänka sig så det kan gå…!)

Hursomhelst – jag tänkte inte skriva något om Nöjesguidens chefredaktör och hennes professionella sätt att handskas med konstruktiv kritik. Eftersom jag inte läser blaskan och därmed inte ens hade vetat om eländet om inte Sofia tagit upp det i sin blogg är det hela rätt ointressant.

Däremot kommenterade jag det hela med en tanke om självförtroende/självkänsla – och då börjar vi närma oss spännande grejer! Min definition av vad som skiljer självkänsla från självförtroende kommer från Mia Törnblom (apropå råsnygg och framgångsrik kvinna föresten – fast inte helt utan omvägar och kringvägar, törs jag påstå) – möjligen lätt bearbetad i den Jennyanska hjärnan.

Självförtroende är förmågan att vara stolt över det man gör. Självförtroende är förmågan att vara stolt över den man är – även när man inte gör något särskilt, eller rent av fullständigt fuckar upp.

Självkänsla är också för en person, vad varumärke är för ett företag. (Aha! Jag tror att jag just kom på varför jag är så himla fascinerad av varumärkestänk!) Ni vet – det där som inte går att ljuga om. Det går inte att artificiellt skapa ett varumärke, och det går inte att artificiellt skapa självkänsla om den inte finns där från början. Det går – givetvis – att grundligt bygga upp ett varumärke, och en självkänsla, men det tar tid och kräver fokus, hårt arbete och stöd från alla inblandade.

Alla triggas av en utmaning. Utmaningar är ju som kreativ och utvecklingsmässig livslust. Utan utmaningar dör själen. Hade någon erbjudit mig att bli chefredaktör för en tidning när jag var 23, så skulle jag med största säkerhet ha kastat mig in i jobbet med liv och lust. Jag tror inte att jag skulle ha gett mig till att förolämpa läsare på nätet, men jag är rätt övertygad om att det skulle ha gått käpprätt åt helvete på ett eller annat sätt. Man är inte färdig att axla en chefredaktörsroll när man är 23 – att påstå det är en förolämpning i sig, mot alla chefredaktörer som använder sin erfarenhetsbas från ett långt journalistiskt yrkesliv, livet i största allmänhet och kanske rent av en och annan affärsmässig erfarenhet utöver de journalistiska.

Tricket är – vad gör man när man inser det? När det går upp för en själv? När man sitter där med den avgrundsdjupa ångesten inom sig och inser – shit, jag klarar faktiskt inte det här. Vad gör man? Lägger sig ned och dör? Ja, det kanske man gör – en liten stund. Men sen då?

Det vanligaste, så som vi lever och lär idag, är att man blåser upp sitt självförtroende till en ogenomtränglig Attityd. Något som ser stort ut – stort, hårt och farligt. Något ingen vågar gå närmare och syna i sömmarna, för det tror man plötsligt inte att man tål – att synas. Plötsligt handlar det inte om att göra ett bra jobb längre, utan om att ingen får märka att man inte kan. Någon som känner igen det?

Självkänsla är att kunna säga till sig själv ”Det här gick inget bra, jag behöver lära mig mer för att greja det här”. Och kunna stiga tillbaka, sätta sig i skolbänken, skaffa sig en mentor eller vad som nu krävs. Ingen säger att man måste ha ALLT! NU! Att det skulle vara bättre än att ta sig till sitt mål i sin egen takt. I en takt där självkänslan hinner med.

För det spelar ingen roll hur långt du kommer – om inte självkänslan hänger med, då har du inte uppnått någonting, egentligen. Då gräver du själv ut avgrunden inom dig, genom att blåsa upp Attityden och försöka lura i folk – inklusive dig själv – att den där Attityden är du. Det är lite som när de pumpar in vatten i kycklingfiléerna för att de ska se stora ut, men när man lagar till dem krymper de ihop och blir torra och oaptitliga. Istället för att lägga kraften på att bygga upp sin självkänsla, så att man inte behöver den där Attityden, utan kan möta världen som sig själv.

Självkänsla handlar också om att veta vad man är bra på och vad man inte är så bra på – och vara okej med det. Ingen är bra på allt. Men av någon anledning tror vi alltid att vi måste vara bra på allt, och så kommer den där Attityden igen. Ingen får märka att jag inte kan.

***

Min förra chef brukade prata om att jag skulle jobba på att komma fram ur mitt skal mer, att jag gömde mig bakom en fasad. Det hade hon rätt i, och jag har jobbat häcken av mig med att hitta självkänslan som gör att jag inte längre behöver den där fasaden. Jag är den jag är, och det får folk faktiskt acceptera (vilket de förvisso inte alltid gör, men det är en annan historia). Men vad händer när jag kliver fram ur mitt gömställe, lämnar min egen Attityd/Fasad bakom mig? Vad möter mig därute? En formlig skog av andras fasader, Attityder och skal.

Jag kan berätta att det är jävligt ensamt att knalla omkring som sig själv i dessa dagar. Andras hårda attityder och fasader är hårda och kantiga – och nu har jag inget skal längre. Ibland vet jag, med facit i hand, inte ens om det var mödan värt.

För X år sedan hade jag självförtroende så det sprutade ur öronen men samtidigt en rätt vissen självkänsla. Idag har jag en hygglig självkänsla (som jag dessutom är ganska stolt över att ha byggt upp på egen hand) – men ett nästan obefintligt självförtroende. I en värld som premierar raka motsatsen.

Jag har accepterat att jag inte är bra på allt, och att jag inte heller kan vara det. Nu väntar jag bara på en värld som accepterar det också.

Annonser

3 Responses to Självkänsla och Attityd

  1. Linna Johansson skriver:

    Margret Atladottir och myggorna…

    Svepte nyss min tredje tallrik Yoggi Samoa – min favorit bland Arlas yoghurtsmaker. Har ägnat förmiddagen åt att läsa ikapp helgens händelser och fastnade för ett delikat internetgräl. I centrum för grälet: Margret Atladottir, som gjort kometk……

  2. Linna Johansson skriver:

    “Kaxig. Och tjej!?”…

    Hittade en ny intervju med Margret Atladottir i Sydsvenskan. Ingressen: “23 år och chef. Kaxig. Och tjej!?”. Som att läsa en fem år gammal intervju med mej själv.

    Varför måste de simplaste, slarvigaste, mest nonchalanta åsikterna o……

  3. Richard skriver:

    Fortsätt bygga din självkänsla så kommer självförtroendet att haka på, cynismen att trappas ner. Du kommer att älska din omvärld och dig själv. All lycka till dig.
    Mvh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: