Sena tankar om ett inre kosmos

Uppe sent och funderar på saker och ting. Metafunderar, skulle man väl kunna säga – för jag funderar lite på den där 1 1/2 kilos leverpastejklumpen (min biologilärare på högstadiet liknade hjärnans konsistens vid leverpastej. Sånt fastnar…!) jag har mellan öronen. Universums självklara, otvivelaktiga mittpunkt, en ändlig punkt med oändlig rymd, utanför vilken ingenting kan existera.

Det vill säga: Utanför min hjärnas horisont, kan ingenting existera – för mig.

Är man lite filosofiskt lagd, så är det där en spännande tanke, och analogin mellan hjärnan och universum är rätt uppenbar. Jag har en god vän som är intresserad av det yttre, fysiska kosmos. Jag tycker förstås också att det där är spännande, intressant och vackert på många sätt – men min verkliga fascination är kopplad till det inre, mentala och känslomässiga kosmos, den storhet som utgår från din och min hjärna.

Ett filosofiskt problem som jag brottades med redan som barn är: Hur vet man att det som är blått för mig, är blått också för dig? I din värld kan ju allt som jag ser som blått, vara en färg som jag skulle kalla röd. Men eftersom vi båda – med stor sannolikhet – refererar till himlens färg för begreppet blå, så spelar det ju egentligen ingen roll hur den ser ut.

Jag kunde gå och fantisera just om en värld där allt som jag tycker är blått istället var rött, och tänkte att för någon annan kanske världen ser ut just så. Det finns inget sätt för mig att få veta – allt vi har för att relatera till varandras universa är språk och referenspunkter i omgivningen.

Rätt komplicerade funderingar för en 8-åring… även om jag antagligen använde andra ord då. *ler* (Jaja, jag vet vad ni tänker – skruvat barn, hon borde ha gått ut och sparkat boll med de andra kidsen istället. Det kanske jag borde – fast egentligen svär jag mest åt att ingen såg till att jag gjorde något med de här tankarna. Jag kunde för fan ha blivit Einstein!)

Nu, som vuxen, tänker jag på ungefär samma sak, fast med andra parametrar. Istället för att grubbla på hur blått ser ut i andras ögon, funderar jag på hur relationer gestaltar sig ur andras perspektiv. Som jag skrev häromkvällen, så vidhåller jag nog att tricket är att prata med varandra – öppet, ärligt och detaljerat om hur man känner och uppfattar saker.

Men hur mycket man än pratar, så finns den där x-faktorn ändå där. Faktorn som säger att ni kanske helt enkelt pratar om helt olika saker. Du kanske pratar om något som befinner sig utanför den andres inre kosmos, men innanför ditt. Och den andre pratar om något som finns i hans/hennes värld, men som inte kan existera i din – på grund av att det ligger utanför ditt universum.

Och det finns inget sätt att veta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: