Förväntningar

Filosoferar lite kring förväntningar – egentligen för trött, men nu fastnade tankarna där i alla fall. Hur jag själv förhåller mig till andras, och hur mina egna gentemot andra.

Man kan nog lugnt påstå att det finns en stor diff mellan de förväntningar jag upplever omkring mig, än de jag själv vågar drista mig att ha på hur andra bör bete sig – gentemot mig eller världen i största allmänhet. Här och var har jag lyckats övervinna det där genom att i tanken vända på steken – ställa frågan om hur jag själv skulle reagera på det ena eller andra, och bestämma mig för att andra antagligen reagerar ungefär likadant.

Men det hjälper föga när jag kämpar mot nesan av att en av mina egna, egentligen inte särdeles högt ställda förväntningar, inte infrias. Pappor som ringer på ens födelsedag när man är på kurs, lämnar meddelande och lovar ringa igen nästa dag – men efter 3 dagar ännu inte hört av sig, är ett praktexempel. Min far och jag hörs av ungefär 5 gånger per år – jul, min födelsedag, hans födelsedag samt när jag ringer för att tacka för presenter till pojkarnas födelsedagar. Fyra gånger av fem är det alltså jag som ringer. Den här gången var jag inte hemma när han ringde – men han tycker ändå att han gjort sitt.

Det värsta är att det får mig att känna mig som en girig och egocentrisk idiot, för att jag faktiskt dristade mig att förvänta mig… ett telefonsamtal i födelsedagspresent. Det spelar ingen roll att jag rationellt inser hur absurt det är, känslan finns där, skaver och värker. Hur jag försöker, så kan jag inte välja bort den.

Jag kan inte förstå hur en förälder under några som helst omständigheter kan känslomässigt ”släppa” sitt barn. I hur många år som helst brottades jag med frågan om vad jag gjort för fel, varför jag inte var värd hans kärlek och omtanke. Det tog åtskilliga terapitimmar (som han inte ens vet om att jag genomgått) för att konstatera att det inte är mitt fel, att jag inte bär vare sig skuld eller ansvar för hans förvisso passiva, men ändå, avståndstagande.

Någon gång har jag frågat om det, oftast i form av konkreta grejer – som varför han aldrig hälsar på. Han brusar upp (han är annars en mycket timid man) och skjuter ifrån sig ansvaret – på mig, givetvis. Tack och lov att jag äntligen lärt mig värja mig för det där – men ont gör det fortfarande.

Föräldern i mig försöker förstå. Jag skulle gå genom eld för mina barn, och jag kan inte se något slut för det engagemanget – om jag som 81-årig mor kan stappla genom ett eldhav för min 50-årige son, så kommer det att vara en självklarhet för mig. Jag slutar inte vara deras mamma bara för att de växer upp och blir stora. Jag kan inte villkora min kärlek med prestations- eller lydnadskrav – om jag så skulle behöva besöka dem på death row, så skulle jag vara där – och älska dem lika mycket.

Så vad var mitt brott, egentligen? Och varför var det så svårt att det inte kan förlåtas – eller ens förklaras?

Jag märker nu när jag funderar på det här att insikten att jag inte bär ansvar för den här havererade relationen bara når halvvägs. Någonstans innerst inne undrar jag fortfarande vad jag gjort fel, och hur jag ska bära mig åt för att vara god nog. Och någonstans inom mig sitter en elak djävul och skrattar rått åt mig, som yrar om relationer och psykologi och gruppdynamik – samtidigt som jag är omgiven av haltande relationer.

Hm. Jag kanske får se det som att jag åtminstone lärt mig något av dem?

Annonser

One Response to Förväntningar

  1. ylva skriver:

    huh, det gör ont i mig att se sprickan… jag är så mesig vad gäller sån’t. också gör det lite ont i mig att läsa om dig och din pappa. ledsen att det har blivit så… själv kan jag bara tänka mig ett enda skäl till att ta avstånd från sina barn och det skulle vara om de själva önskade det. eller om man skulle vara rädd för att göra dem illa på något vis. ok, jag har läst för många dystra rättsfall den senaste tiden.

    hursomhelst, en kram räcker väl knappast så långt, men kram iallafall. och grattis ;)? om det var nyss :).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: