När konversation och närvaro ersätter Det Heliga Budskapet

Det  är nästan olidligt att läsa bloggar idag. Alla var visst där. Alla utom jag.

Nåja. Om jag sväljer förtreten, så inser jag ju att jag har gott om alternativa kanaler att uppleva konferensen i efterhand genom – filtrerad och reflekterad genom de hjärnor som var där och lyssnade, lärde och tog till sig. Jag får helt enkelt post-konferera genom att surfa runt och se vad folk har att säga – och slänga ur mig mina andraleds-reflektioner här. Det är ju trots allt så sociala media fungerar.

Idag har jag reggat mig på FriendFeed. Jag förstår inte riktigt syftet med det, så tips och rekommendationer emottages tacksamt. En bra grej är att jag ser twitterkommentarer trådade till den tweet de är svar på – utan att jag behövt ladda ner någon mjukvara för att ordna upp saken. Det är en klar fördel. Övriga fördelar hoppas jag upptäcka vartefter.

Hursomhelst – via Mymlans FF hittade jag det här inlägget hos Per-Åke Olsson. Jag fastnar framför allt för det här stycket:

Vi måste se hela ekosystemet och förstå hur folk ska hitta oss och hur vi behåller vår relevans. Inte bara genom att optimera våra sajter för sök utan genom att vara i flödet och livet på nätet. Vår sida på Facebook, våra reportrar på Twitter och vår dialog med läsarna är i själva verket viktigare än pixelpillet på sajten som vi lägger enorma pengar på.

Jag tror att det som gör att så många tycker att sociala medier verkar flummigt är att de inte vet vad de ska göra med det. Man är så inkörd på budskapsfokuserad kommunikation, att man har svårt att sadla om till konversation och närvaro – som är de egentliga nyckelorden för den nya generationens digitala kommunikation. Jag hittar i hastigheten ingen bra länk till vad närvaron står för – att bara vara där och slänga ur sig vad som helst är inte det jag menar.

Jag minns mitt allra första möte med internet – jag satt där med världen för sina fingertoppar och hade inte en susning om vad man skulle göra. Min väninna hittade något klotterplank på SVT och slängde ur sig diverse fånigheter – bara för att det gick att göra. Själv var jag för blyg och satt mest brevid och tittade hänfört på. Våren 1994, om jag inte räknar alldeles fel – en tjusig tid.

Nu är det lite samma läge – fast internet har blivit en gammal bekant. Nu är sättet att använda nätet nytt och obekant, och känslan av att inte veta vad man ska göra med det infinner sig direkt.

Men tricket är att det inte handlar om att formulera ett väl uttänkt budskap. Det handlar, precis som jag varit inne på när jag skrivit om att bygga varumärke, om att vara sig själv och att föra en dialog med sin målgrupp, sina kunder, sina väljare, medborgare eller vad det nu kan vara. Varumärket, närvaron, är vad man gör det till – tillsammans med sina kunder och intressenter. För mig är det där fortfarande en spännande tanke – och jag kan inte tro annat än att en sådan kundrelation måste bli djupare och hållbarare än en som bygger på gammat traditionellt ryggdunkeri och aldrig så välfilade budskap.

Och missförstå mig rätt – jag sitter ju själv och skriver sådana budskap hela dagarna i min yrkesroll. Men just därför vet jag ju att ett välformulerat budskap inte alltid räcker för att nå fram. Jag skulle kunna påstå att det alltmer sällan räcker för att nå fram.

Mottagaren orkar inte läsa, tror sig inte kunna sätta sig in i, skjuter upp, kastar bort, struntar i eller glömmer – därför att det saknas en närvaro. Jag som avsändare är en fullständigt anonym stämpel på ett kuvert, en logotype som kostat multum för att ”kommunicera rätt värden”. Men någon närvaro når man inte med en aldrig så snajdig logotyp.

Jag tror att man kan säga att min fascination med sociala medier vaknade ur frustrationen över insikten att hur bra jag än skriver, hur exakt och pedagogiskt och personligt tilltalat jag än formulerar mina texter, så har de faktiskt inte en sportmössa att nå fram och skapa någon ”avsedd effekt”.

Vid mitt senaste utvecklingssamtal konstaterade jag att ”Jo, jag vet att jag är bra på att skriva. Men just därför ger det mig ingenting längre.” Jag känner inte att jag har så mycket kvar att lära mig och utveckla inom skrivandet, potentialen är så att säga fylld.

(Det känns otroligt förmätet att skriva detta, självklart finns det fortfarande mycket finputsning jag kan göra – men ingen verklig utvecklingspotential. Att utveckla mitt skrivande kommer inte att kunna få mig att känna att jag växer som människa – utom möjligen om jag satsar på att få den där boken skriven och utgiven nån gång. Men det är en annan sak.)

Men ju mer jag funderar på saken, desto mer inser jag att det inte bara handlar om att min potential är fylld, utan även om att själva skrivandets potential är fylld. Därför att, som Per-Åke skriver: ingen kommer att leta efter informationen, och även om vi skickar den till dem vi anser bör läsa den, kommer de flesta inte att ta den till sig i alla fall. Den tiden då all post antogs viktig är förbi, och idag gäller andra spelregler.

Annonser

One Response to När konversation och närvaro ersätter Det Heliga Budskapet

  1. […] på. Många lever kvar i den budskapsfokuserade synen på kommunikation (som jag skrivit mer om här), och kan inte riktigt relatera till vad dialog/konversation innebär i praktiken. Vilket förstås […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: