Tillbakalut

Lång dag – både fysiskt och mentalt, även om den fysiska dagen var väldigt rolig. Killarna och jag åkte till en väninna vars barn redan haft koppor, och så slapp de gå hemma och klösa ögonen ut varann och sin ömma moders franska nerver. Mycket praktiskt – och synnerligen trevligt.

Mentalt har jag landat i ett beslut som jag inte riktigt vet hur jag ska åstadkomma, men jag ska verkligen anstränga mig för att nå ett nytt mål: Att luta mig tillbaka mer. Inte alltid kämpa så förbannat, vilja så mycket, sträva, streta, slita… I slutänden renderar det ingenting, utom förspilld energi, förlorad hälsa och bortslarvad tid på att hela tiden vara någon annanstans, på väg någonstans.

Jag skrev om det här, för några månader sen. Då kom uppvaknandet – nu kommer ”äh, vad faan”-känslan som ska få mig att faktiskt släppa taget om alla måsten, borden, infall. Luta mig tillbaka och bara läsa den där boken – se vart den kan föra mig. I mångt och mycket har jag tappat lusten. Lust och drivkraft är så mycket jag som det bara går. På sistone har det bara varit driv, men lusten den har jag tappat någonstans längs vägen.

Nu är det dags att jag lutar mig tillbaka och hittar tillbaka till den igen. För ärligt talat – vad är vitsen med att drivas vidare, om lusten inte finns med?

Annonser

2 Responses to Tillbakalut

  1. Anna skriver:

    Alltför stort driv och lusten trillar ur vagnen.
    Har varit där jag med, och visst får man återfall.

    Det är hälsosamt att vara där du är; att kunna konstatera och sedan agera.

    För när man väl lutar sig tillbaka (bra uttryck), så märker man att hjulet faktiskt driver lite ändå, av sig själv. Det funkar, det också. Och DET är en skön upptäckt.

  2. Jenny skriver:

    Det inåtvända leendet infinner sig direkt när jag läser din kommentar och inser att det är just det, att våga tro att hjulet ska snurra av egen kraft, utan att jag är på och tokdriver hela tiden, som är min stora käpphäst i livet. Ähum.

    Tack för den karamellen, den ska jag suga på en stund och se om jag klarar av att behålla tillbakalutet ett tag. Just nu känns det lite som om jag lutar mig tillbaka med våld – fast det är väl en vanesak, förstås! *s*

    Roligt att se dig i cybervärlden, förresten. Dina ord är saknade, bara så du vet. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: