En lång svans av närvaro

Orden vill visst inte hitta tillbaka till mig – inte just nu i alla fall.

Så jag roar mig med bilder så länge – och ett och annat ord på annat håll. Inga böcker – tyvärr – men ett och annat mejl.

Att skriva blogg känns då och då lite opersonligt – även när man skriver en personlig blogg som den här (ibland tänker jag lite självkritiskt att ”personlig” är det vänligaste man skan säga om Himmel & Ord.  Och att det mest är täckmantel för en salig röra ostrukturerade, svammeltexter med knäpphändig källförteckning och obefintlig röd tråd… Ibland tänker jag att jag borde skriva en blogg som HANDLAR om något. Något vettigt).

Kommentarerna är uppskattade och får mig ofta, ofta att både le och skratta – eller rent av ger mig uppslag till nya reflektioner och inlägg. Men det är ändå oftast korta små ordmunsbitar, flyktiga som snabba kolhydrater. Innan jag började skriva blogg, skrev jag brev. Långa – inte sällan köpte jag små anteckningsblock, och skrev blocket fullt och skickade iväg hela konkarongen som ett brev. Mycket praktiskt. Jag hade en brevvän som gjorde detsamma – jag har kvar en eller två av hans böcker, det är roliga minnen. Och ganska smickrande att någon gång ha fått följa med i någons innerficka, för att tas fram och få ta del av tankar, infall och händelser – i så realtid som den analoga teknologin nu tillät.

I webbåldern ska allt vara kort.

SMS-kort. Twitter-kort. Uppstrukturerat i tydliga, väl avgränsade och aptitretande munsbitar, anpassade för en förmodat ointresserad publik.

Det ligger på något sätt i den allmänna förutsättningen, att mottagaren är ointresserad, och att jag som sändare därmed måste anpassa och strömlinjeforma mitt budskap så att det slinker fram trots massivt motstånd. Jag tycker det känns som en sådan sorglig grundförutsättning att utgå från. Ointresse. Tvång och lurendrejeri. Kohandel. Blaffigt explosionsformade klistermärken som utropar EXTRAERBJUDANDE! och ONLY FOR YOU MY FRIEND! eller vad man nu tror ska sälja Det Oönskade Budskapet, som sand till beduiner.

Man talar också mycket om ”närvaro”. Att vara Där. På nätet. Twitter. Facebook. Synas i så många RSS-läsare som möjligt.

Jag tänker på en annan slags ”närvaro”. Närvaron att befinna sig Här och Nu, inte på väg eller på språng. Här. Nu. I närvaro – och intresse. I en närvarande situation behöver ingen sälja något, inga braskande reklampuffar som ska locka fram impulser vi senare ska ångra.

I närvaron vaknar intresset. Och intresse skapar närvaro.

Ibland saknar jag det där. Att få åka omkring som ett block i någons innerficka och som sparringpartner i någons funderingsvärld, ta del av tankar och reflektioner – i realtid, fastän filtrerat genom några dagars eller veckors logistikprocess.

Omedelbarheten med internet är häftig och spännande. Men det finns också ett oemotsägligt värde i väntan, tålamod och en närvaro som kräver lite mer. Inte färdigtuggade aptitretare för den förmodat ointresserade, utan äkta närvaro som erbjuder tuggmotstånd och utrymme för egen reflektion.

I min bokhylla står The Long Tail. Förvisso ännu oläst, men grundtanken med boken känner jag till. Inte sälja färdigtuggade munsbitar till de ointresserade massorna, utan hitta de rätta intressenterna för precis det jag vill sälja/säga, på mitt sätt.

Sedär. Det fanns några ord, trots allt (även om jag inte är helt säker på att de hängde ihop riktigt hela vägen…).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: