Konsten att vinna ESC

Till Christer Björkman och hugade melodifestivalkompositörer med ESC-ambitioner. Ska vi ta och snacka lite allvar? Get down to business, cut the crap och allt det där. Hur fan ska vi göra egentligen – för att höja oss ur Eurovisionsschlagerträskets bottenslam, där vi tycks fast rotade sedan ett gäng år tillbaka.

Hur vi än tänker vid vår egen uttagning, hur internationellt etablerade artister, kommersiellt gångbara melodier och påkostat producerade scenshower vi än skickar, så sitter vi där. La Suède, deux points. Om vi har tur. Och vi som har schlagerhistoriens vingslag fläktande som en stormvind över våra oförstående pannor. Hur kunde det gå så fel? Popmusik är ju VÅR GREJ, det svenska undret!

Let’s face it – Waterloo kommer inte att vinna igen, vi kan sluta skicka varianter på det temat. Vi (nåja – ni, då) kan inte skriva nya schlagers genom att lyssna på gamla. Inspirationen till nya tiders ESC-vinnare kommer inte från schlagerarkiven, utan från all tänkbar annan musik. Men det verkar vi ha missat – för det vi telefonröstande tittare får att välja på varje år, är skåpmat. De enda nya influenserna kommer från amatörmusiker som inte når ända fram.

Låt mig exemplifiera:

Alexander Rybak – en klämkäck norsk gutt som sopade mattan med precis HELA europa. Jag vet inte om någon NÅGONSIN vunnit så stort. Men är låten SÅ bra egentligen? Är den? Jag har den i min iPod för att liva upp långpromenaderna, men redan några veckor efter ESC-finalen är jag redo att trycka FFWD när den dyker upp. Så vad fick oss att rösta så frenetiskt på den här låten? Äktheten. Rybak är inte någon hårdstylad produkt, som i samarbete med skickliga ljudtekniker kan fås att låta ”rätt” – han är musiker. Jag tilltalas starkt av att han framför sin egen låt, det finns en äkthet i det som Thomas G-sons 28 bidrag per år aldrig kommer att kunna leverera. För han skapar inte musik han tror på, han fyller i en tipskupong och hoppas att någon spik ska gå in.

Nu är jag ganska elak, pekar i princip ut Thomas G-son som roten till allt ont. Så är det givetvis inte, och han skrev ju inte ens årets vinnarlåt. Men han får stå representant för melodifestivalens brist på ny, det finns en kompositörtrojka, en inre krets av kompositörer i svenska melodifestivalsammanhang, som aaaalltid är där, aaaaalltid går till final… och ooooofta, ooooofta också går vidare till ESC. Med ett resultat vi börjar vänja oss vid, även om vi fortfarande inte kan förstå det.

Vilken ESC-låt håller fortfarande då? Jo, för mig är det den här – min personliga runner-up till Rybak, och såhär i backspegeln vill jag påstå att den här har bättre hållbarhet:

Nu kom inte den här låten mycket bättre än den svenska, men jag vågar gissa att den kommer att höras på radiostationer, danshak och barer runt om i Europa i sommar. Kom igen katten – det svänger ju! Så varför var inte denna med i striden om tätpositionerna då? Jo, HÄR kommer förmågan att producera show in. Det är visuellt stökigt, brokigt och suggestivt på ett sätt som ESC-tittarna inte förväntar sig. Oscar skulle ha sjungit iförd smoking, och gjort ett elegant men intensivt nummer till den här apcoola låten. Istället framstår scenframträdandet som en swing-temafest i Toontown, och som tittare blir man trött i ögonen bara av att se eländet. Men testa att bara lyssna, gå ifrån datorn medan den spelar och lyssna utan att titta. Hur känns låten då? Swing är coolt, riktigt coolt, och det går att göra hur mycket som helst med.

(Rekommenderad lyssning: både George Michael och Robbie Williams har gjort plattor med swingtema. Bra grejer.)

Så. Vad vill vi se i nästa års Melodifestival? Vi vill se äkthet, vi vill se närvaro, vi vill se riktiga musiker. Låt oss slippa de ansträngda, på-gränsen-rösterna som behöver studioteknik för att inte skrämma slag på genomsnittslyssnaren. Låt oss – och artisterna – slippa de evinnerliga variationerna på ett tema, där artisters varumärke utnyttjas för att kanske kanske spika vinnaren med ett koncept som nästan funkade förra gången. Ni vet vilka jag syftar på. Breda artister, som på något vis fås att ställa upp flera gånger med i princip samma bidrag.

(Som varumärkesnörd kan jag inte förstå hur de kan ställa upp på det, det är som om jag skulle skriva samma inlägg om och om och om igen… och tja, det kanske jag gör – ibland. Men lite nytänk skadar ju inte, eller hur?)

Vi vill se personliga artister.

Om jag skulle ha gissat på en skrällseger i årets festival, så skulle jag ha satt min femma på Caroline af Ugglas – inte La Ernman. Jag vill hävda att La Ernmans deltagande i ESC-finalen var ett utslag av strategiröstning, en fantastisk operadiva som nedstiger från änglars molntappar där hennes röst vanligtvis frotterar sig med gudomligheten – för att sjunga i ESC…? Goddamn – DET måste vara en vinnare. Men var det någon som lyssnade på LÅTEN, egentligen? Och som faktiskt gillade den? La Ernman är duktig, no doubt about it – men hon är inte särdeles personlig på  scen. af Ugglas kan man tycka både det ena och det andra om, men hon har en personlig intensitet som är väldigt engagerande, och smittsam. För att inte tala om äkta.

Vi vill gärna, gärna se internationella influenser – men låt då inte de internationella influenserna bli på bekostnad av musiken.

Den första tänker jag inte ens kommentera, den andra är det väl inte något större fel på egentligen, men den känns ganska ytlig och ointressant. Radioskval.

Jämför istället med den här – som inte har det ringaste med melodifestival att göra, men som inspiration (och ja, jag har visat den förut – men jag tröttnar bara aldrig på den här):

Och vi vill se och höra analog, personligt närvarande musik. Något nytt. Inte nytt som i spektakulärt, utan nytt som i närvarande, personligt och äkta. Tänk Jack Johnson. Veronica Maggio.

De här tankarna har jag bollat med efter årets antiklimax i Moskva. Visst, det spelar ingen roll, det är bara en larvig tävling – vem bryr sig? Men ärligt talat… Visst svider det i den svenska stoltheten, i vår kulturellt burna tävlingsinstinkt – att vi hör till bottenskiktet, inte alls är med i matchen längre. Klart att vi ska tillbaks. Visarom, nu jävlar!

Fler förslag?

Annonser

2 Responses to Konsten att vinna ESC

  1. Linda skriver:

    Ville bara säga att den låt jag tycker har växt efter finalen är roliga Armenien. Na-na-na-na-Norba. Lilla E sjunger den ständigt. För henne kvittar det ju vilket språk den är på. =)

  2. […] skitrolig, originell – utan att tulla på musikaliteten. Det var sånt jag menade när jag skrev om vad som ska till för att Sverige ska ha en sportmössa i ESC. Sen tror jag att Jessica […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: