Tankar kring en flyttbil

Igår kväll, sedan barnen hade somnat, stod jag en lång stund vid ett sidofönster och tittade på flyttbilen som stod uppställd utanför ett hus längre ner på gatan. Den representerade en sån enorm sorg – stor och hård och kall. På grannarnas altanräcke hängde mjuka saker, troligen från dotterns rum, en stor nalle och en luddig matta eller vad det var. Det var sådana kontraster. Jag hade kunnat ta ett fotografi, och bilden skulle ha berättat hela historien. (Nåja, inte hela kanske… historier har ju alltid flera bottnar och historier i historien.)

Jag tog ingen bild, för det vore en bild – och en historia – om något mycket privat. Separation.

Samma kväll läste jag på Facebook att en vän skrivit: ”Idag för 16 år sedan stod jag brud och fick min älskade XX”. Jag tror att det var formulerat precis så. En handfull ord bara, enkla och raka, som tydligt skildrar hela den där livsdrömmen – en gång då den faktiskt slog in. Också där finns en bild och en historia som berör.

Så jag stod där i skumrasket och tittade på flyttbilen och reflekterade över detta – och över helt andra saker. Det här till exempel. Och det här. Båda artiklar som gör mig förbannad, genom att skildra något som borde handla om mänsklighet och emotionella relationer, som något helt annat.

Den första artikeln uppmanar småbarnsföräldrar att ligga mer med varann, för någon har gjort en studie som påvisar att par som har frekvent sex ett halvår efter första barnets födelse är mer nöjda med sitt förhållande än de som har lite sex. Jaha – men kan det inte vara så att de som är nöjda med sitt förhållande rent naturligt har mer sex än de som inte är det?

Och den andra, som är än mer erbarmligt idiotisk, handlar om en ekonom som avråder par från att ta ut skilsmässa – för att par har bättre ekonomi än ensamstående, och för att skilsmässor är kostsamma saker.

Man reducerar relationen till ett system av praktikaliteter, och glömmer vad det egentligen borde handla om. Två individer som kompletterar och berikar varandra, på olika plan. På det fysiska/praktiska planet – visst är det enklare och mer praktiskt att vara två och sunt sex är kärlek omsatt i handling.

Men det finns också ett emotionellt plan, som handlar om respekt, kärlek och gemenskap. Och kanske ett andligt/visionärt plan också, som handlar om vad man vill, vartåt man strävar, vad man värderar och tror på, hur man backar upp varandra och bildar ett sammansvetsat team.

Mitt upp i vårt välfärdsliv, där individualismen vuxit sig stark och självklar – har vi någonstans glömt bort de två senare aspekterna, värderat ner dem och gjort dem till onödigt, flummigt lull-lull som ingen vettig människa lägger någon vikt vid. En axelryckning.

Jag har länkat till två artiklar i den här posten – två artiklar från en och samma tidning, under en och samma vecka. Men de är ju inte ovanliga – artiklar på detta tema duggar tätt som ett sommarregn, i alla tidningar, alla medier (nåja, de traditionella åtminstone) och till i stort sett alla målgrupper. Det trummas in i oss från alla håll, för att vi säkert ska veta – att två ska man vara, och barn ska man ha. Det är inte så noga HUR man har det, men två ska man vara.

Och sen finns det en annan sorts artiklar som vi kollektivt (och med rätta, naturligtvis – det är avskyvärda brott!) förfasar oss över. ”Vi anade aldrig något”, säger alla grannar, alla kollegor, alla vänner och bekanta i kör. Varför lämnade hon honom inte? Varför stannade hon kvar?

Genom att bygga normer kring att det inte är så noga hur man har det, bara man ligger med varann och har delad ekonomi, skapar man ett stigma för den som bryter upp. Och visst – i misshandelsfallen finns många andra faktorer involverade också, men jag kan inte låta bli att tänka hur mycket det där stigmat spelar in egentligen. När det handlar om de första subtila signalerna, bristen på respekt, gliringarna, kontrollbehovet… Hur många kvinnor skulle våga lämna i det skedet – om det inte var så skambelagt med separationer?

Och varför måste vi överhuvudtaget alltid lägga oss i allting, lägga näsan i blöt och tycka så mycket? En del finner kärlek, gifter sig och är lika förälskade 16 år efter bröllopsdagen som den dag de stod inför altaret. För andra är drömmen byggd på en grund som inte håller i längden. Men varför ska samhället i det läget stå och peka finger, fnysa ”Ni skulle ha legat med varandra mer, tänk på att ni förlorar 1,4 miljoner om ni tar ut skilsmässa”…?

Är det inte illa nog för dem som måste ta sig genom sorgen att inte vara en av dem som får blicka tillbaka på 16 års äktenskap med värme och kärlek – utan att de dessutom ska behöva skämmas inför resten av samhället för sitt ”misslyckande”. Vem behöver pekfingrar i den processen?

När jag var liten kände jag en tjej vars föräldrar nästan aldrig sågs. De hade gjort upp det så, ”för barnens skull”. De skildes något år efter yngsta barnets studentexamen. Äldste sonen sade upp bekantskapen med sin far – jag vet inte om de någonsin blev vänner igen. Ingen pratar om hur det var, det är ett kollektivt lik i familjegarderoben. Var det rätt, att hålla ihop ett dödsdömt förhållande? Jag tänker på det, när jag läser artiklar som de jag länkade till överst i inlägget. De gjorde ju ”rätt”, taktiskt sett, men… Räcker det?

***

Under dagen idag har flyttbilen kommit och gått, andra bilar har stått med öppna bagageluckor utanför huset, människor bärande lådor, möbler, lampor och lösa persedlar har gått i skytteltrafik mellan den öppna ytterdörren och bilarna. Och det går rakt in i hjärtat att se på. För att det är så naket, så skört och så hopplöst mänskligt.

Jag blev förbannad på de där artiklarna redan i förra veckan när jag läste dem, men när jag står där vid mitt fönster och ser verkligheten där ute, 25 meter ifrån mig – då växer ilskan ytterligare. Vem fan är de/vi/samhället att peka finger?

Människan är mer än sexualdrift och amorteringsplaner. Människan är ingen rationell konstruktion, någon maskin där råvaror och bränsle omvandlas till produkter eller logiskt härledbara slutsatser. Allt som har med människor att göra är ett oändligt spektrum av variabler – kaosteori i sin prydno.

Det är det som är det skrämmande, det vackra – och det magiska. Det är det som är att leva – att välja vägar och försöka finna en som leder hem.

Annonser

5 Responses to Tankar kring en flyttbil

  1. ylva skriver:

    herreje vad du är snabb med bloggandet *lol*. jag var ju bara borta en liten stund. kom tillbaka för att ge dig den här länken också http://www.enmammasdag.com/weronica/?p=3454 . vet att jag är rörig som började med att kommentera inne på skaparlust, men ok, förlåt :). det här är en inspirationstavla av mjuk boardskiva, vadd och tyg. ganska fin, tycker jag. ifall du vill ha annat än kork alltså.

    annars var det ett bra inlägg igen :). just precis det där har jag tänkt mycket på. och irriterat mig på och känt viss sorg över.

    nåja, kram!

  2. Linda skriver:

    Amen till kaosteori och den magiska vägen som gör att hemma är hemma även när allt måste förändras hela tiden. För det måste det ju också.

    Nyss sa jag ”grattis” till en kvinna som berättade att hon bytt efternamn. Hon frågade hur jag kunde vara så säker på att hon hade gift sig. Jag insåg att det var jag faktiskt inte – jag sa grattis till henne för att ett byte av efternamn signalerar att man har bestämt sig för något; vare sig man gift sig, skilt sig eller bara valt att byta namn. Och hon sa det med en röst och ett minspel som betydde att hon var nöjd med beslutet. Jag vet fortfarande inte om hon hade gift sig eller skilt sig, men det spelar ingen roll.

  3. Jenny skriver:

    Ylva – snabb? Moi?? *s*
    Nja – inte riktigt, faktiskt. Började på det här i tanken igår kväll (vid fönstret, förstås) och vid tangentbordet redan i morse. Ville skriva det här lite noggrannare än mitt sedvanliga bloggbladder, det kändes viktigt att det blir ”rätt” åtminstone så långt det är möjligt, för att det är känsliga, privata och sköra saker det handlar om. Människor.

    Men jag förstår hur du menar, förstås! Tack för tipsen om anslagstavlor, har snabbgluttat, men ska kika närmare imorron när hjärnan inte är så trött som nu…!

    Linda – det där är ruggigt sant. Beslut är stora saker, och även om vi gör val hela tiden, varje vaken stund – så fattar vi nog inte beslut så ofta som vi tror att vi gör… (Lärdom från samtalen med Den Kloka. De samtalen är bra till mycket!)

  4. Josefin skriver:

    Jättefin och berörande text.

  5. Jenny skriver:

    Tack, Josefin – vad glad jag blir att du tycker det! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: