Putsat valfläsk, någon?

Alltså – politik.

Det är ju snart val, och inför varje val stönar mitt inre och vrider sig i våndor över att behöva befatta sig med  det hela. Politik, tvi vale!

Men så slog det mig – jag tror att det var i förra veckan – hur ologiskt det är, att jag tänker så. För vad är politik egentligen? Idealism. Visioner. Drivkraft att förändra, bygga och förbättra en värld att leva i… Det, om något, borde väl ligga mig varmt om hjärtat, som ägnar den här bloggen åt att skriva om visioner, mänsklig tilltro och kraften att förändra…

Så varför får politiken mig att rygga tillbaka – istället för att locka mig att delta, stå på barrikader och slåss för det jag tror på? Tror på saker gör jag ju, och verbalslåss kan jag det också om det kniper.

Kanske känslan av att alltihop är ett spel, en charad som spelas upp på en scen jag betalt biljett till, en chimär. För hur dyr den där biljetten än var, så är jag bara publik, påhejare och tillropare – inte deltagare.

Fel inställning – jag inser det. Men den känslan har jag, medan partiernas kampanjutskick står som spön i brevlådan.

Två av dem har jag verkligen studsat till för, de har fått mig att fundera. Inte så mycket på politiken de antagligen velat förmedla något om – utan kommunikationen i sig. Varumärkena.

Först ut Folkpartiet, och Fredrik Malm. ”Skulle du köpa en begagnad bil av denne man?” är väl den traditionella frågan, men här vill jag spontant fråga ”Skulle du köpa en bilförsäkring av denne man”?

Det som slår mig – är frågan… Varför har man valt denna upp-polerade pastisch av sig själva i kampanjutskicken? En framåtlutad, inställsamt leende spoling med struken slipover och vattenkammad frisyr… Är det den bilden man vill förmedla av Folkpartiet? Hade någon frågat mig för en vecka sen skulle jag ha sagt att det är en nidbild, för det är ungefär så jag skulle ha tecknat Folkpartiet som karikatyr.

(Dessutom är bilden tagen med vidvinkellins, vilket gör att han ser ut att ha ett barns proportioner mellan huvud och axelparti. Den som vill rösta på ett starkt machoparti göre sig icke besvär hos (fp), alltså.)

Sen kommer dagens skörd, och jag hinner tänka ”Vad i helv – har dom där jäkla Yves Rocher inte fatt… Jaså Kristdemokraterna?” Och samma fråga uppstår igen – vad vill man säga här? Snygg brud – ”toppkandidat”… Och?


För ingen av dessa toppolitiker SÄGER något. Försäljarsnubben har åtminstone ett ärligt budskap: Kryssa mig! säger han. Toppmodellen, förlåt topp-kandidaten, levererar en klockren floskel: Ett tryggt Europa – vår väg dit. Fem spänn till den som förklarar vad det betyder, för jag fattar ingenting. Vilken väg? Berätta om vägen istället, eller något som betyder något, står för något…

(Och ja, jag läser bara framsidan nu. Det är liksom där det händer – det första, unika, ögonblickliga mötet. Har ni inte fått sagt vad ni vill där – då får ni ingen andra chans. Just a fact.)

Och det är väl någonstans det här som gör att jag går med den här känslan av att alltihop är ett spel. En charad – och jag är betalande åskådare, inte deltagare. För att de envisas med att behandla mig – sin potentiella väljare – som en idiot. En idiot som nappar på imperativ och utropstecken, eller möjligen en idiot som inte känner igen en floskel när jag ser den.

Idealist som jag är borde jag starta ett eget parti. Antipartipolitikpartiet. Jag skulle stå på barrikaderna och kämpa på folkets sida mot floskler, imperativ och nedvärderande politiska ”budskap”. Och med den egna parollen – ”budskapet är dött, länge leve dialogen”, givetvis!

Annonser

4 Responses to Putsat valfläsk, någon?

  1. Fredrik Malm skriver:

    Mitt råd är att inte köpa någon bilförsäkring av mig =)

  2. Linda skriver:

    Haha, ja, där fanns dialog i alla fall, precis som du efterlyste. Roligt, och med ovanstående inlägg sedan, ler.

  3. Malin skriver:

    Underbart att Fredrik kommenterade! Han verkar vara MED folket, vilket bekräftar det jag har känt av mycket på sistone: att de borgerliga har varit ute och pratat med folk och sen pratar TILL folket på ett sätt man förstår. De har förstått oss och gör sig själva förstådda genom att använda helt vanliga meningar. Sådana man använder när man pratar med varann till vardags, inte genom TV-rutan.
    Sahlin hajjar fortfarande ingenting, utan fortsätter sitt polerade, inövade politikerspråk som inte når fram till mig på ett ärligt sätt…
    Har fortfarande inte bestämt mig för vilka personer jag ska rösta på, men det blir i alla fall en från de partier som pratar till mig som en människa, inte som en väljare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: