Långsamhetens lov

Är det någon som läst den här boken? Jag har inte läst den, men lade den nyss i min varukorg (som egentligen är mer en minneslista, eftersom den alltid är så överfull att jag inte kan lösa ut den – och så kan jag inte prioritera heller, så då får de ligga där…!) på Adlibris. För just detta har jag funderat på idag. Långsamhet kontra måsten, normer och förväntningar. På att leva istället leva upp till krav, verkliga och inbillade.

Jag har nog ägnat oerhört mycket kraft åt att leva upp till det jag upplevt har förväntats av mig, ibland mot alla odds, för att slippa blotta en svaghet, verka dummare än andra eller… ja, vad jag nu varit rädd för.

Så här står det om boken hos Adlibris:
Vem hinner egentligen njuta av livet? Vad händer med den som alltid tvingar sig att vara effektiv eller nyttig? Varför pratar så många om sin längtan efter långsamhet 1; för att i nästa sekund jaga vidare genom livet? Kanske är en av orsakerna de svarta tankar som kan dyka upp i stillheten: existentiella frågor om tiden, Gud och döden. /…/
Owe Wikström resonerar om vår tids stora bristvaror: livsnjutningen och det djupa allvaret. Han reflekterar kring behovet av lättja och dröjande samtal, mystikens lockelse och människans rädsla för att påbörja resan till sitt eget inre. /…/

Det fetstilta är min markering, för de där orden triggar mig – som en kär gammal käpphäst. Livsnjutning är väl inte ett uttryck jag använder kanske, men jag strider ju för principen att låta vars och ens lust och glädje vara drivkrafter, för att det är det enda sättet att nå någon slags fruktbar arbetsdynamik. det går aldrig att instruera eller strukturera fram en effektivitet som motsvarar den som byggs på lust och glädje, så får verksamhetsplanen säga vad fan den vill. It can’t be done.

Och en annan av mina käpphästar är ju detta att nutiden alltid handlar om ytan, andrig om det inre. Hur ofta har du hört uttrycket ”Ta inte dig själv på så stort allvar!” alternativt ”Han tar sig själv på alldeles för stort allvar” – och jag förstår inte. Varför är det så hemskt att folk tar sig själv på allvar? Vad är det som är så skrämmande med en person som tar sig själv på allvar? Varför ryggar vi för det? (Jag tror faktiskt att jag ryggar undan jag med, men sen vaknar nyfikenheten och fascinationen och jag smyger tillbaka för att lära mig mer.)

Någonstans har jag läst något resonemang om nutidsmänniskans stora rädsla för att bli vuxen, ta ansvar och släppa barndomens frihet och ansvarslöshet. Jag relaterar den tanken till rädslan för att någon ska ta sig själv på alltför stort allvar – att det påminner alltför mycket om att bli vuxen, ta ansvar och se livet och döden i vitögat.

Jag såg på Facebook för en stund sen att en tjej tackat ja till att närvara vid sin väns begravning, beräknad till någon gång 2061. Jag flinade glatt åt det, galghumor är ju det bästa jag vet. Men nu funderar jag lite på det där. Är det så att vi bara vågar närma oss döden via ett skämt, med humorn och skrattet som filter?

Jag är livrädd (!) för att dö, har genomlidit flera perioder i livet då jag haft djup dödsångest och legat vaken på natten och lyssnat på hjärtat, väntat på att det skulle sluta slå, undrat om jag kommer att känna när det slutar slå och hinna bli rädd, eller om det bara är som att släcka lyset, och sen är det över. Första gången var jag kanske… 12? 14? Ännu yngre? Jag vet faktiskt inte – jag är ju inte känd som minneskonstnär direkt. Den gången hittade jag på ett slags mantra, som hjälpte mig att få ångesten att släppa och ge mig ro:

Man får inte vara så rädd för att dö att man glömmer att leva.

Lite banalt kanske, men inte så dumt för att vara sagt av ett barn – och det funkade för mig i ganska många år. Delvis kanske än idag, fast idag tror jag att mina dödsångestperioder egentligen handlar om något annat. Om hur sabla svårt det är att leva. Leva, inte bara leva upp till en massa saker.

Men döden försvinner inte för att man vägrar erkänna den. Det är lite som monstret under sängen, fast tvärtom. Om vi inte tar fram ficklampan och tittar efter, så blir det där monstret sju gånger större än det egentligen är, men om vi skulle ta mod till oss (vi kan göra det tillsammans, vi är väl lika rädda allihop?) och tända ljuset och titta efter, titta riktigt noga, så kanske vi ändå skulle kunna förlika oss med att det finns ett litet monster under sängen, lite läskigt men nu vet vi ju hur det ser ut. Och vi kan prata om det med varandra – alla vet ju att det man pratar om genast blir mindre farligt.

Och sen kan man ju skoja om den också, så blir den ännu lite mindre skrämmande!

Hursomhelst. Jag ska försöka få tag på den där boken. Den verkar intressant, och handla om tankar jag behöver tänka just nu – kanske nu mer än någonsin.

Annonser

3 Responses to Långsamhetens lov

  1. Malin skriver:

    Den här boken behöver jag också. I ärlighetens namn tror jag att alla människor skulle må bra av detta.
    Skratta inte nu, men jag har funderat väldigt mycket på Buddhism och meditation på sistone. Kanske är det där lyckan finns. Munkarna hävdar att lyckorus uppkommer när man klarar av att hålla sig i neutralläge. Att bara fokusera på det neutralaste vi har: andningen. Jag har en stark längtan efter att hålla mig mer neutral och därmed balanserad och lugn.
    Denna bok ska genast läggas i Bokus eller Adlibris varukorg. Tack för tipset!

  2. Jenny skriver:

    Ett ord, Malin: Yoga – på ett seriöst Yogaställe. Gymmens dunka-dunka-yoga ger jag inte mycket för. Det finns ett ställe nära mariatorget, som heter Salve hälsocenter. De har en fysisk-dynamisk yoga med stort andningsfokus. Att göra yoga där var som att vara inne i en våg, djup tystnad – 12 människors andning är det enda som hörs.

    När jobbet flyttar till H-tull ska jag börja där igen, den saken är klar!

  3. […] tagen av boken jag läser just nu. Långsamhetens lov av Owe Wikström. Jag har skrivit om den förut, men NU först läser jag […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: