Slutet på historien

Michael Jackson är död. Jag satt på bussen i morse och såg hans tärda ansikte på Aftonbladets förstasida, och fylldes av sorg. Inte av personliga skäl – jag kände ju inte honom (gjorde någon?), och måste erkänna att jag aldrig varit så förtjust i hans musik.

Men jag kände en sådan stark sorg inför hans historia.

I det bleka ansiktet med den tunna näsan (som vi väl alla sett uppförstorad, granskad och analyserad i kvällspressen) de hårt markerade ögonen sorgset svävande på många ljusårs avstånd från den knallrött leende munnen – skymtar jag drag av den unge Jackos mörka, ännu oförstörda ansikte. Jag läser en sorgsen historia om en liten, liten pojke som så förtvivlat försökte hitta hem – och fast han gjorde allt rätt, allt som man ska enligt vår moderna västerländska framgångskultur… så tror jag inte att han gjorde det.

Förrän nu, kanske. Jag väljer att tro att sökandet nu är över och en stilla ro har lagt sig över ett kämpande, strävande sinne. Michael Jackson var en människa, precis som du och jag, men någonstans tror jag inte att han lät sig vara bara människa särskilt mycket. Och kanske lät omvärlden inte heller honom vara det.

Lokesson skriver om bekräftelse. Jag har också försökt skriva om bekräftelse, flera gånger, och till slut fått ge upp. Det är svårt. Som jag skriver i min kommentar är det så dubbelt.

  • ALLA behöver bekräftelse. Vi är sociala varelser, flockdjur helt enkelt – och all självkänsla i världen räcker inte för känna den sociala trygghet man söker i bekräftelsen. Man behöver båda delar för att må bra och fungera väl.
  • ALLA behöver bekräftelse, men ändå är bekräftelsebehovet ett av de största sociala stigma som finns idag. Bekräftelsesökande. Smaka på ordet – hur tänker du om en person du beskriver så? Typ: ”En jobbig jävel”?
  • Vi lever i en kultur som lägger status vid ytligheter, och vi har blivit dåliga på att se det som finns under ytan – men det är ju där bekräftelsen behövs.

Jag tänker ofta, och har säkert berört det förut här i bloggen, att vi – ”moderna” människor – lagt oss till med ett oerhört snävt normalspektrum. Gränserna för vad vi kan acceptera som normalt och begripligt är heldraga svarta linjer som lämnar mycket lite utrymme för individuell särart och excentricitet. Flockdjur.

Och överallt syns motreaktionerna, symptomen på själens kamp för att bryta sig ur den trånga lådan den finner sig inburad i, med normer, regler, måsten och förväntningar åt alla håll. Rädslan att uteslutas ur flocken överskuggar de inre behoven av individualitet – men behoven finns där. Det kanske är det som skiljer människan från djuren – att hon lever som flockdjur i socialt arrangerade samhällen, men inom henne ryter individens behov av att bara få vara sig själv.

Någon av kommentarerna hos Lokesson tar upp ”det snedvridna bekräftelsebehovet, de som gör vad som helst för att synas, tillhöra en grupp, få många besök på en blogg”. (min kommatering)

Jag tänker att vi kanske har glömt bort skillnaden mellan att synas och bli sedd. Att känna sig sedd är många gånger detsamma som att bli bekräftad, det är samma grundläggande sociala behov. Och i brist på verklig bekräftelse, då väljer man att ”göra vad som helst för att synas”. För att synas är åtminstone något. Det ytliga är att bekräfta det som samhället och normerna föreskriver, men det själen verkligen behöver är bekräftelse av det andra – det som inte passar in någonstans, som sticker utanför normen, och som är ens alldeles egna. Men det har vi blivit (alltid varit?) dåliga på att se och ge bekräftelse för.


Michael Jackson är död. Och världen sörjer – kungen av pop, en discolegend och en säregen mediepersonlighet. Men inget av det där handlar om människan Michael, bara om hans framgångar, hans prestationer. Ytan, inte individen.

Jag hoppas att någon kände honom som människa, och saknar honom som en sådan. Allt annat vore sorgligt bortom all förklaring.

Annonser

6 Responses to Slutet på historien

  1. Sofia (skberg74) skriver:

    Du sätter ord på det jag känner, känns konstigt att tycka att någon har det bättre efter döden men jag kan inte annat än tro att han har det mycket bättre där han är nu.

  2. Kattta skriver:

    Vet ni, när jag hörde nyheten på radion, var min absolut första tanke: -”vad skönt för honom”.

    Sen tänkte jag ungefär -”men vad tänker jag?”
    (låter som om jag önskade livet ur honom)

    Han kan inte ha haft det särskilt roligt de senaste åren, om man ska dra sina egna slutsater efter det man läst i media alltså.

  3. Jenny skriver:

    Nej, det är klart att man inte önskar livet ur någon, men jag tror som du att det fanns en stor vilsenhet hos honom – som i takt med pengar och berömmelse tog sig både excentriska och rent av förvirrade uttryck. Det gör mig ont om honom, det gör det verkligen.

  4. […] vad de än letat efter – discografi, skandaler eller fandom – så finns den knappast här. (Och hur tålmodiga de arma sökarna varit som hittat hit den vägen vet jag inte – jag […]

  5. victoria skriver:

    hej jag vill ha michels saker för han e min idål

  6. victoria skriver:

    hej jag undra om jag kunde få Michael jackson s saker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: