Gratiskultur – skvalkultur?

Det här gör mig kluven. Jag ordar inte särskilt ofta om pirat/upphovsmannadebatten, men principiellt anser jag att tiderna förändras och att man inte kan hålla fast vid ett system på väg att vittra sönder bara för att det är det man känner till och känner sig trygg med.

Men jag är ändå någonstans kluven – kanske helt enkelt för att alltihop är så nytt ännu.

Förr var skivbutikerna en kulturell knutpunkt, en närmast helig plats med en outtalad, men omisskännlig dragningskraft. Dit gick man vare sig man hade pengar eller ej, stod länge, länge och bläddrade, letade, registrerade omedvetet skivkonvolutens grafiskt/visuella förkunnelser, fann sina idoler, fann nya idoler och på sätt och vis också en slags identitet, gömd i musikens mer subtila spår. Att jag valde att börja lyssna på hårdrock var en revolt, alla gånger. Ju skränigare dess bättre, dess mer retade det mina föräldrar när jag skruvade upp så högt att högtalarna hotade sprängas.

Men som sagt – värdet bestod inte bara i att köpa/äga/lyssna, utan också i att stå där och bläddra, lyssna, spana in killen som rotade i backen brevid – och vad han bläddrade fram och fastnade för.

Dagens ungar vet knappt vad en skivbutik är. Skivor säljs på bensinmackarna, impulsköp för långresan, som Marabous stycksaker – sånt som slinker med när man står vid kassan och har tråkigt. Inte mycket kultur i det. (Eller jo, det är just det det är – men vi kommer till det.)

Jag tycker att det är fånigt av skivindustrin att ödsla miljoner och miljarder på att sätta skräck i och jaga skiten ur sina fans för att de hittat digitala sätt att sekundsnabbt dela musik med varann istället för att sitta i timvis och spela in blandband som en annan fick göra. Det måste finnas smartare sätt att möta framtiden.

Jag kommer ihåg när jag köpt Def Leppards skiva Hysteria när den var ny. Jag frågade min kompis om hon trodde att hennes storebrorsa (6 år äldre än oss, råcool) ville spela av den. Hans svar kom med eftertryck: ”Givetvis!!” Själv hade jag ungefär hela hans skivsamling inspelad på kassettband, så för min del var det naturligt att jag ville dela med mig till honom när jag nu köpt något jag trodde att han kunde vara intresserad av.

Fildelning må vara ett nytt ord och den digitala tekniken är lika ny den, men delat musik med varann har kidsen gjort så länge inspelad musik varit en tillgänglig och marknadsförd produkt.

Fildelningsdebatten har länge gällt musik och film. Nu finns även böcker, tidningar och texter att tillgängliga och gratis på nätet, och debatten får en ny arena att avhandla. Är det en mänsklig rättighet att få betalt för att skriva böcker?

Jag är kluven.

Lika överens som Mymlan och hennes medresenärer var att det inte är en mänsklig rättighet att kunna försörja sig som författare, lika överens kan vi kanske vara om att det faktiskt ÄR en mänsklig rättighet att få lön och kunna försörja sig på sitt arbete? Om man antar båda dessa påståenden som sanna, har man i princip konstaterat att författare inte är ett yrke, och att skriva böcker inte är ett arbete. Detta är jag kluven till.

Det jag konkret kan relatera till är lagen om tillgång och efterfrågan. Det folk vill ha, går att sälja. Gratiskulturen sätter denna lag ur spel, en lag som åtminstone jag betraktat som en slags ”ekonomisk naturlag”. Vill folk ha det, kommer de att betala för det. Men nu gör tekniken att vi inte ens kommer att behöva betala för det vi vill ha…?

Vem ska då vilja producera det vi vill ha – och varför? Vemsomhelst – för att det är kul?

Förlåt, men då vill jag inte vara med längre. Jag tycker bloggvärlden – som exempel på digital gratisläsning – är fantastisk, men jag är den förste att hålla med om att den också är full av skit, och stundtals rätt omständig att vaska fram läsvärda guldkorn ur. För mig är förlagens roll som ”kvalitetsfilter” definitivt en funktion jag är beredd att betala för.

Nu kommer vi in på det jag nämnde i början av inlägget, vad som händer med vår sociala kultur, när musik, litteratur osv förvandlas till billiga skräpprodukter på display vid bensinmackarnas kassor. För många år sedan, i helt andra sammanhang, stötte jag på ett resonemang som gick ut på att ”det man betalat för har ett värde vi kan relatera till. Det vi fått gratis är betydelselöst”.

Jag känner igen det där, och upplever att den kultur vi lever i och återskapar omkring oss i ganska stor utsträckning bygger på detta. Allt kan göras gratis – men det betyder ingenting, det förlorar ett konkret och begripligt värde.

Åter till den där Def Leppard-plattan: Jag minns fortfarande känslan när jag gick hem från skivaffären med den, 85 kronor fattigare men samtidigt rikare än jag dittills någonsin känt mig. När jag många år senare gjorde mig av med min skivsamling – jag hade inte haft en vinylspelare på många år, och jag hade sedan många år en CD-kopia av Hysteria (som jag nästan aldrig spelade) – sved det i hjärtat. Den var speciell.

Min tanke fastnar vid frågan: Var uppstår det speciella i en värld där allt bara… finns, gratis, tillgängligt hela tiden och överallt? Var uppstår värdet?

Jag ser framför mig hur allt finns, hela tiden, gratis och tillgängligt för alla – och därmed förlorar sitt värde. Den oändliga massan av gratiskultur smälter samman till utslätad sörja som inte förmår väcka engagemang eller personlig relation hos någon. Allt finns, hela tiden, gratis och tillgängligt för alla – men ingen orkar längre bry sig.

Jag menar inte att den personliga relationen till kultur har med pengar att göra, att en dyr bok nödvändigtvis är mer läsvärd eller ”bättre” än en billig/gratis. Men jag vill nog påstå att vi lever i en kultur där vi värderar det vi betalt för högre än det som ”bara finns”. Jämför exempelvis med prioriteringen mellan finanspolitik och miljöpolitik. Vilken som borde vara viktigast, utifrån mänsklighetens universella perspektiv är ganska uppenbart – men i praktiken ser det annorlunda ut.

Vi har ett monetärt samhälle, och det existerar inte bara runt omkring oss, utan också inom oss, som ett sätt att relatera till omvärlden. Den tid då pengar inte existerade är avlägsen och bortglömd, bara som en mycket abstrakt tankelek kan vi frammana den. Den tid då pengar inte längre kommer att existera är inte mer närvarande och konkret den.

***

Sammanfattningsvis: Missförstå mig inte. Jag säger inte att författarskap är en mänsklig rättighet och att de som påstår att litteraturen måste vara fri bör spärras in på vatten och bröd med snarast möjliga verkan – jag säger bara att jag känner mig kluven till det här.

Å ena sidan har min dröm alltid varit att kunna skriva på heltid, försörja mig på det och titulera mig författare. Å andra sidan ser jag själv hur min bild av författarskapet i mångt och mycket följer ”koka soppa på en spik”-receptet, där själva skrivandet är spiken, och runt det ser jag möjligheter till kringverksamheter knutna till det skrivna.

Kanske är det så det kommer att se ut, att författarskapet i sig handlar mer om att bygga ett varumärke, och betalningen kommer från helt andra produkter och tjänster kring detta varumärke.

(Himmel & Ord-tshirt, någon? *s*)

Å tredje sidan är jag redan en del av den nya gratiskulturen. Jag är redan ”frilansskribent” i liten skala och i gratisversion – eftersom jag regelbundet skriver här, och lika regelbundet läses här.

Så – kanske min kluvenhet mest handlar om att jag behöver vänja mig vid tanken. Det är nytt, det är ovant, och när man pratar om att författare inte kommer att kunna ta betalt för sina texter pratar man bara om vad som försvinner – inte om vilka möjligheter som kommer att komma istället. Som alltid vid förändringar är det den kreativa anpassningskonstnären som landar på fötterna.