Vem är du?

Bloggaren Lokesson (som börjat med popup-reklam på sin sida, ett sabla otyg!) konstaterar att vi tenderar att använda rätt slätstrukna etiketter för att beskriva oss själva. Ålder, kön, yrke, arbetsplats. Här i Stockholm kommer bostadssituation också ganska högt på listan över etiketter vi använder för att berätta vem vi är.

Först, en helt personlig reflektion kring frågeställningen:

Ibland tänker jag att det finns människor som verkar trivas i den sortens klassificering. Som inte problematiserar sin identitet, aldrig analyserar sin personlighet och dess uttryck, aldrig reflekterar över djupare mening än livets cykliska banor (äta-jobba-sova-dö, födas-växa-leva-reproducera-dö, jullov-sportlov-påsklov-mångarödadagarimaj-semester-höstlov, vår-sommar-höst-vinter, Q1-Q2-Q3-Q4,  eller vilken variant som känns rätt).

Och nu menar jag inte detta som någon kritik eller fördomsfull nedvärdering – inte alls. Det jag menar är att det finns människor som inte gör dessa saker av det enkla skälet att de inte verkar ha något behov av det. Vilket givetvis är besynnerligt för oss som evigt irrar runt i själens oändlighet av obesvarade och obesvarbara frågor – men samtidigt fascinerande. Vad gör skillnaden?

Känner alla människor samma otillfredställelse som jag, efter ett möte som inte når bortom den formella ytan, bortom ”Tjena, å vad jobbar du med då?”-nivån? Eller finns det människor som faktiskt inte har något intresse utöver kategoriseringsetiketterna?

Jag tror det. Och jag tror inte att de nödvändigtvis måste vakna upp en dag med ett tomt inre och fråga sig vad fan meningen med alltihop är. Det händer säkert – precis som det gör för oss som redan vid uppvaknandet ägnat en halv livstid åt att försöka förstå.

Frågan är – är de vanligare? De som syntetiserar människor i sin omgivning till summan av de fakta som går att samla in om dem – är de fler än de som glömmer bort sådana fakta i samma stund som informationen hunnit in genom ena örat och ut genom det andra, och istället lägger märke till detaljer som en glimt i ögonvrån och en nästintill omärklig darrning på rösten när någon av etiketterna ifrågasätts eller sätts på prov?

Eller vad är det som gör att vi i princip mangrant använder den sortens klassificering av oss själva? Jag vet inte – vet du?

På en punkt måste jag dock argumentera emot Lokesson:

(Apropå att beskriva sig själv kan man väl rätt snart konstatera att det inte riktigt vore ett blogginlägg av Jenny om jag inte argumenterade mot (eller för, möjligtvis) någonting. Vilka slutsatser man nu ska dra av den saken…)

Han skriver:

”Jag kan komma på tre anledningar till att vi ofta beskriver oss själva på detta vis:
1: Ålder, kön, civilstånd och yrke är de viktigaste punkterna för att beskriva vem vi är.
2: Det är enkelt och konkret att beskriva sigsjälv med ålder, kön och civilstånd.
3: Vi gör det av gammal vana och tradition”

Att ålder, kön, civilstånd och yrke skulle vara de viktigaste frågorna att besvara för att klargöra vem man är kan jag inte hålla med om. Däremot är de antagligen de mest bekväma att besvara. Svaren ligger nära till hands, lämnar inte ut något personligt och kräver ingen nämnvärd eftertanke för att finna svar på. (Min erfarenhet är att de flesta brukar kunna hålla reda på om de är gifta eller ej och ha någorlunda koll på vad de jobbar med – men undantag kan förstås förekomma.)

Jag ser snarare ålder, kön, civilstånd, yrke osv som koordinater på en ”sociogeografisk karta”, och anger någon slags position relativt andra koordinater. Visst kan man dra slutsatser av den här typen av information, men snarare av statistisk art än kvalitativ. Och som människa vill jag nog hellre beskrivas i kvalitativa termer än statistiska.

Men som sagt – det är jag det.

***

Hur skulle jag beskriva mig själv enligt Lokessons utmaning? Här komer ett förslag – den som har en annan bild får gärna kommentera, lägga till eller dra ifrån. Bloggen är ju trots allt ett socialt medium, det är meningen att innehållet ska samproduceras!

Jag är en tänkande (analyserande), skrivande och skapande människa. Jag lever i en hektisk värld av impulser, idéer och tänkbara samband.

Jag drivs av nyfikenhet och ägnar drivkraften åt att samla pusselbitar ur världen omkring mig – men den bild jag sedan pusslar ihop av delarna är min egen. Den icke-linjära förmågan att skapa nya helheter av gamla idéer är både en styrka OCH en utmaning.

Den största svårigheten är att bli tagen på allvar utan att alltid ha linjärt underbyggda argument (orsak-verkan, om-så, osv) som stöd för sina idéer och visioner…! Personligen föredrar jag vision, intuition och känsla för feeling som analysgrund, men det finns ju de som föredrar hårdspecificerade fakta…!

Jag tror att jag många gånger uppfattas som en dubbelnatur. Några kanske beskriver mig som reserverad och tystlåten, andra ser mig som en driven och intensiv person. De som känner mig vet att jag faktiskt är båda delar, en sammansmältning av motsatser.

Lika motsägelsefullt och svårbegripligt som det där kan te sig för andra, lika motsägelsefullt och svårbalanserat kan det stundtals vara att leva med. Men jag har kommit att bli ganska förtjust i den där ”dynamiska spännvidden” – mellan eld och vatten, energi och stillhet. Den är jag. 100 % rent och oförfalskat jag!

Annonser

7 Responses to Vem är du?

  1. Per Stromsjo skriver:

    Det här är lurigt. Alla reflekterar säkert över identitet även om vi gör det med olika begreppsapparater och kanske med olika grad av uthållighet.

    Visst är det bekvämt att i en konversation positionera sig med hjälp av några koordinater/fakta som omgivningen hursomhelst enkelt skulle kunnat ta reda på. Sannolikt är det här kulturberoende också. En afrikan skulle kanske säga att ”jo jag är son till…” när vi drar till med ”jo jag jobbar med…”. Denna enkla observation skulle man kunna hålla en längre mässa över. Om rötter. Om materialism. Om mening?

  2. Jenny skriver:

    Spännande – den mässan vill jag höra. Eller läsa… 😉

    Är på väg ut i spåret, återkommer till det där med begreppsapparaterna. Tror jag.

  3. pärlbesatt skriver:

    Två personer jag har nära mig, en vän och så maken, båda två komna från andra ställen och dessutom vid att leva i andra kulturer än den svenska, båda dessa säger att de är helt ointresserade av vad andra har för yrke/position och att det verkar viktigare här än i de kulturer där de levt/verkat.

    Jag VET inte om det är sant, eller om det bara säger nåt om dem och de ställen de bott på och vem de träffat där, men jag ville iaf delge dig det.

    Hur jag själv tänker kring det är jag för trött för att tänka på just nu, men tackar för ytterligare ett högintressant inlägg där jag, som väntat, relaterar väldigt mycket till sluttampen, om att vara dubbel, mångfasetterad och ”förutsägbar i sin oförutsägbarhet”, som jag sa om ena dottern härförleden, men som kunde gälla mig också.

  4. […] är verkligen tänkvärd. Någonstans vill jag koppla resonemanget om arbetsmoralism som norm till identitetsinlägget jag skrev igår – och kanske inte minst till Pärlans kommentar om den svenskkulturella […]

  5. BaraJag skriver:

    Jag avskyr frågan ”vad jobbar du med” som pesten, tycker det är ointressant i en inledande konversation med en ny människa. Är jag borta på tillställningar undviker jag den frågan och försöker leda in samtal på helat andra saker. T.ex brukar jag fråga ”vad gillar du att göra på din fritid”? Det brukar få folk lite ur balans de första sekunderna, de väntar sig inte den frågan. Jag tycker det är oerhört mycket intressantare att börja i den änden, säger mig mer om den nya outforskade människan.

    Kanske är det bara jag som urstockholmare som tycker det men det första folk brukar vara nyfikna på är var man bor. Söderbor är si och Kungsholmsbor är så osv. Och så är man klassad direkt. Fråga nummer två är den där förbajjade jobbfrågan och på tredje plats om du är par eller singel.

  6. Jenny skriver:

    BJ – ja, jag som både känner dig OCH vet var du växte upp, kan skriva under på att fördomen lämnar liiiite övrigt att önska! *s* Och tur är väl det, att både du och jag skiter i såna där petitesser, annars hade vi väl suttit där mittemot varann och trott att ”skånsk bonnjänta” respektive ”öfvre Östermalm” var allt vi behövde veta… Jobbdelen hade vi ju liksom klarat av på walk-over, så att säga! 😉

  7. Lokesson skriver:

    Jag är hemskt ledsen över den där eländiga popup-reklamen, men det är inget som jag har lagt dit!
    Den har nu legat och spökat från och till i över ett år, och jag vet varesig vem som lagt dit den eller hur jag ska göra för att bli av med den.
    Själv har jag ett program som stoppar den där typen av eländesfönster, men jag vet att andra får upp dem och jag skulle bli väldigt tacksam om någon kunde hjälpa mig att bli av med dem.
    Ett tips är att läsa RSS-flödet – där finns det inga popup-fönster.

    Över till din beskrivning av dig.
    Ja, den är motsägelsefull, men märkligt vore det kanske annars.
    Vi är komplexa och på många sätt motsägelsefulla varelser och det innebär att beskrivningarna av oss också blir det.
    Hmm…
    Nu kom jag att tänka på en person som jag ganska lätt skulle kunna beskriva på ett enkelt och okomplicerat sätt, men det får räknas som ett (tragiskt) undantag.
    Det ÄR svårt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: