Rafflande Bloggywood-thriller: The Ulla Incident

Jag har tänkt en del på Ulla-incidenten igårkväll. Den gör mig lite sorgsen. Inte för att jag egentligen bryr mig så våldsamt mycket om vad anonyma troll häver ur sig, men för att det är så typiskt. Stavar Ulla (eller vad hon nu hette) vore tragisk nog om hon vore ensam i sitt slag – som dömer snabbt och envist håller fast vid sitt eget perspektiv som den enda möjliga verklighetstolkningen.

Och det är just det – snarheten att döma någon, ohörd. Hur svårt är det att fråga? ”Men hörduduru, vad menar du med det här egentligen?” Vad är det som gör att man hellre utgår från att det finns ont uppsåt i allt vi inte förstår? Jag tror att just Ullas kommentar har mer att säga om henne än om mig, men samtidigt vet jag ju hur långt det kan gå, hur djupt in i kött och själ en fördömande stämpel bränns, och hur fullkomligt omöjligt det är att få en struts att erkänna när den gjort fel.

Det är så lätt att peka finger, döma ut, stänga dörren och vända ryggen till. Det är så lätt – som att sticka huvudet i mjuk och varm sand.

Det krävs långt mer av den som vågar stå kvar, vända och vrida på situationen och försöka fånga ett annat perspektiv än sitt eget. Det krävs mod. Dels modet att utmana sig själv, riskera att upptäcka att felet, eller ansvaret, faktiskt ÄR mitt. Dels modet att gå ensam i skogen. Strutsarselskogen.

***

Det enda i Ullas kommentar som faktiskt gör mig ledsen är hennes antydan att min blogg skulle handla om att tala om för folk hur man ska vara för att vara en ”bra” människa.

För det första: Jag är ingen übermensch, tror mig inte vara det och har aldrig påstått mig vara det.

För det andra: Vad Himmel & Ord handlar om är mina personliga reflektioner kring hur världen fungerar, hur vi människor agerar med och mot varandra i olika situationer, och hur det påverkar oss – som grupp, som art, som socialt samhälle. Jag skriver om personlig utveckling därför att jag är intresserad och fascinerad av individens roll i samhället, kulturen och den täta djungeln av normer vi bygger upp omkring oss.

Min personliga åsikt om kulturen vi lever i är att den lämnar alltför litet utrymme för individ och personlighet. Trots att det är vi som skapar den! För mig är personlig utveckling en fråga om att skaffa sig det utrymmet. Ta sig rum att vara den man är.

(Dessutom rymmer Himmel & Ord en hel del svammel om ingenting särskilt, men det hör kanske inte hit.)

För det tredje: Punkt två förändrar på intet vis punkt ett. Jag ÄR ingen übermensch. Jag har inte uppnått Den Personliga Utvecklingens Nirvana, och befinner mig troligtvis lika långt därifrån som alla andra. Men jag försöker. Att fundera, reflektera och försöka hitta nya perspektiv är mitt sätt försöka utvecklas, lära mig något. Ditt sätt kanske ser annorlunda ut – det lägger jag mig inte i.

För det fjärde: Jag har inga svar. Det jag skriver här kan snarare uppfattas som frågor och obeprövade hypoteser. Däremot anser jag – precis som de flesta forskare och vetenskapsmän – att tricket ligger inte i att finna svar, utan i konsten att ställa rätt frågor, frågor som leder vidare. Och det är det jag strävar efter här, på mitt sätt och ur mitt perspektiv.

För det femte: Ja, jag är medveten om att Ulla heter något helt annat i verkligheten. 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: