Rapport kring ett gäng tummade pocketböcker

Eller ja, än är det många mil kvar till nya soffan och teven och pysselrummet och Jensensängen och espressomaskinen (ärligt talat vad är det med tyska människor som lyckas förstöra prima italienska hårdrostade espressobönor till bleksiktig odrickbar sörja… och dessutom lyckas sälja skiten till sina landsmän. Som turist förväntar jag mig i princip att bli blåst (samt att allt innanför de tyska gränserna ska vara oätligt/odrickbart) i varenda hörna, men tyskarna själva stjälper ju i sig eländet och ser glada ut ändå. På ett bistert, tyskt vis, förstås) – för att inte tala om uppkoppling utan modemdångel hängande och dinglande överallt.

Men jag är på svensk mark, och det är faktiskt något särskilt med det. Borta bra men hemma bäst – åtminstone efter 3 veckor på resande fot. Jag ser till och med fram emot att sortera tvätten när jag kommer hem – för att jag längtat så förtvivlat efter att veta var allting finns. Som hemma.

Bah. Jag börjar visst bli gammal.

Fram till mitt senaste inlägg här, som jag tror att några uppfattade som inspirerande och andra möjligen en smula überpretentiöst (och jag kan hålla med båda läger i viss mån), ägnade jag mig mycket åt så kallad navelskådning och introspektivt grubbel. Men någongång i samma veva som jag besökte det kroatiska  internetkaféet för andra gången fick jag plötsligt bara nog av allt sånt där, kastade både skrivböcker och psykologidravel åt fanders och klämde en 500-sidorsroman istället.

Liseys berättelse började lite blekt, och jag hann tänka att det kändes som om King försökte skriva som King men inte riktigt lyckades, men den artade sig mot slutet, så under de sista 200-300 sidorna behövde jag bara irritera mig på den stela översättningen, som i var och varannan mening fick mig att undra hur originaltexten sett ut, eftersom jag hela tiden påmindes om att det var en översättning jag läste. Jag kanske återkommer till översättningar, för jag har funderat på det en del också. Men jag kan meddela att jag gillade Liseys berättelse, men att den kräver att man motiverar sig genom den träiga inledningen (100-150 sidor) – och att översättningen inte gör saken ett dugg bättre. Jag kände inte igen översättarens namn, jag undrar om det är en ny förmåga – jag har aldrig förr stört mig på de svenska översättningarna av Kings böcker. Men det verkar lite märkligt att BBB inte har bättre kvalitetskontroll (eller -krav?), King måste ju vara deras flaggskepp – för att inte säga huvudsakliga levebröd…

Och det var precis vad mitt överfilosoferande sinne behövde, att få resa – utan att göra allt jobbet själv. There’s no such thing as a free ride, men en god berättelse är nog ungefär så nära man kan komma. 39:- på Adlibris köper dig en biljett nästan vartsomhelst.

Därnäst gav jag mig på Bradburys Zen in the art of Writing, och den är intressant av flera skäl – det är en särskild sorts författarskap Bradbury står för (King nämner inte Bradbury i sitt efterord till Liseys berättelser, när han listar några av sina inspirationskällor, men det skulle förvåna mig stort om han inte finns med någonstans i bakhuvudet. Jag har läst Kings Att skriva, och de tänker vansinnigt olika – de är båda självlärda berättare, men de är på något vis lärda i samma skola ändå) – ett som tilltalar mig, men sällan når de tjusigare salongerna. Ljugarbänksberättelserna, lägereldssagorna och de burleska skrävelskrönorna. Inget jävla grammatiskt finputsat finlir där – och inte behövs det heller. Hm – nu petar jag på ett annat spår jag nog kommer att återkomma till, men det blir för långt om jag ska skriva det här och nu, så… ja, jag återkommer. Samtidigt består boken – Zen in the art of writing – av separata essäer om skrivande, som skrivits för olika syften och olika publikationer under en lång, lång författarkarriär, och det blir lite omtugg när de sammanställts till en bok.

Bradbury skriver om även att läsa sådant som inte egentligen tilltalar en kan hjälpa en att få en känsla för vilken slags berättande som är ens  egen signatur, och som ett brev på posten blev nästa bok jag plockade upp Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntar på mig någonstans – en novellsamling vars omslag är pepprat av superlativ och kritikers lovord… men som lämnar mig gäspande och fullkomligt iskall. Jag funderade lite på vad det är som gör att jag inte på villkors vis kan finna något tilltalande i Gavaldas moderna prosaskisser, och jag tror att det är för att de saknar tro på vare sig människor eller magi, och därmed gör den moderna världen just så avskalat torftig som hon skildrar den. Hon skildrar en värld i gråskala, och jag vill ha regnbågar – eller åtminstone veta att det finns rum för dem.

Kalla mig naiv (jatack!), men realism är inte min kopp te, helt enkelt. Realism har jag nog av till vardags, tacksåmycket. När jag läser vill jag inte läsa skildringar av människors grå vardag och tänka att mitt liv kanske inte är så illa ändå, jag vill läsa om storslagenhet, äventyr och möjligheter – något att lyfta mig själv för att nå. Fan heller att Gavaldas värld ska bli min måttstock – men ärligt talat, är inte litteraturen en slags måttstock ändå? Eller – inte måttstock, det är ett sådant tråkigt (linjärt) begrepp – en referensram, för tusan! Något vi läst om finns i vårt universum, i vår referensram. Det SKULLE KUNNA vara möjligt – om vi låter det vara möjligt. Om vi låter en grå torftighet, oavsett hur välformulerad och träffsäkert ordillustrerad, vara vår referensram… vart ska litteraturen förmå lyfta oss då?

Jaja – det är mitt sätt att tolka litteraturen. Och jag har aldrig nått några tjusigare salonger jag heller, så det är väl i sin ordning, antar jag.

Hursomhelst -jag hoppas att ni njutit av vilan, gott folk. Nu är friden slut i cyberrymden, huk er i bänkan, gött fölk, för nu har ho laddet om!

Annonser

6 Responses to Rapport kring ett gäng tummade pocketböcker

  1. pärlbesatt skriver:

    Jag uppfattade aldrig din text som pretentiös. Märkligt, för jag tycker själv att jag är väldigt känslig för sånt. Såg på SVT häromdagen t ex och fick närmast utslag av pretentionsnivån och floskelhalten. Antagligen är det olika slags pretto då.

    Jag tyckte Gavalda Tillsammans är man mindre ensam, fast på franska då, var ett trevligt tidsfördriv en helg där jag satt fast – nästan bokstavligen- och verkligen behövde det. Men inte så mycket mer än så. Och så var det just en del pretention. Och för mycket av happy ending och Vänner-serien-vibb.

  2. Jenny skriver:

    Haha – jag tänkte nog snarast på dig i ”inspirerande”-kategorin, om jag ska vara ärlig. Och dessutom kan jag ha fel, det kanske inte alls var någon (förutom jag själv) som tyckte att det var lite pretentionsvarning på det förra inlägget, och i så fall är det ju bara bra!
    Man ska väl inte döma ut en författare enbart på grundval av en bok – och kanske än mindre på grundval av en novellsamling, men den slags noveller som är ”moderna” och rosas av kritiker idag är generellt inte en slags berättelser som tilltalar mig. Jag skrev en lista på författare/berättare som jag ska ta och blåsa liv i bekantskapen med, och noterade att de namn som kom spontant var män. (Bl.a. King, Bradbury, Twain, Tarantino (!) mfl) Visst kunde jag tänka ut spännande berätterskor också, men de som först föll mig i tanken var konsekvent män, med en viss ton i sitt berättande. Skrävlarskrönor, som sagt. Det är sådant jag gillar. Gavalda är för… stram, för mig. För realistisk, antar jag. Som sagt – jag ska damma av lite böcker och återkomma i frågan!

  3. Jenny skriver:

    Men du – någon gång får du ta och reda ut dina språk för mig, är franska ditt modersmål? Eller svenska? Och är du lika språknördig 😉 på båda språken? *nyfiken i en strut*

  4. pärlbesatt skriver:

    Hmm.. Intressant, jag har nog oftast haft en förkärlek för kvinnliga författare, inbillar jag mig så här utan att kunna ge några bra exempel (det var länge sen jag läste mest skönlitteratur).

    När jag tänker stram tänker jag språkdräkt, och tänker Hemingway, men du menar nog mer innehållet, eller? Det borde redas ut över en kaffe, när jag är tillbaks från grodornas land. 🙂

    Franska är mitt modersmål ja, men jag är bättre på svenska idag, det är ju måååååånga år sen jag talade franska varje dag till vardags och inte kunde switcha över till nåt annat vid behov (som nu med switcha istället för byta.. ;).)

    Det är kortversionen.. 😀

  5. Linda skriver:

    Inspirerande, definitivt. Funderar över frågan själv, läser gärna vidare funderingar vid tillfälle. Det där är ett nytt nutidsfenomen som man skulle kunna forska vidare kring och skriva en bok om: identiteten och delandet, idag när vi lever med öppnare gränser kring det personligt skrivna. Jag tycker ju definitivt inte att det är überpretentiöst, inte ens pretentiöst.

    Kommer tillbaka och läser litteraturgenomgången senare. Jag hoppades att du skulle skriva en. Jag tänkte också komma mig för och skriva en, om min sommarläsning – vi får väl se. Prio är på bokskrivande och fixa små jobbsaker just nu. Återkommer. =)

    Välkommen tillbaka på riktigt, förresten!

  6. […] Dusten mellan de största läsupplevelserna  står troligen, med relativt jämnt skägg, mellan Liseys berättelse och Decorated […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: