Hemmatankar

Ahh – hemma igen. Är gudlöst trött på insidan av min bil just nu, trött på barn som suttit still för länge, trött på att vara gnällgnatiga skällmamman och trött på att barnen bildat trotstrojka och satt sina gemensamma, djävulskt konspiratoriska planer att driva sina föräldrar till dårhuset i verket. Men nu är vi hemma. Förhoppningsvis ska saker och ting rätta in sig i hemmalunk på ett par dagar – men hur efterlängtad själva hemkomsten än var, så urartade den snabbt kaos och upplopp. Håhåjaja.

Och i posthögen (som mätte en meter på höjden, eftersom NÅGON absolut inte kunde tänka sig att kontakta DN och begära uppehåll under semestern, utan på fullt allvar tänker sätta sig och läsa alla 25 tidningarna – endera dagen. Majgawd…) fanns bland annat en kallelse till BVC för 5-årskontroll – imorgon klockan 8. Så mycket för en sovmorgon följd av en vällagad caffe latte från den egna kaffemaskinen imorgon bitti. *mutter*

***

Annars har jag ägnat de senaste dagarna åt att fundera (i den mån jag hunnit fundera så mycket överhuvudtaget) på hur man bibehåller distansen, tillförsikten och självtilliten man byggt upp under ledigheten.

Det låter antagligen konstigt, åtminstone för de allra flesta (men jag vet att åtminstone någon eller ett par av mina läsare vet precis vad jag pratar om), men jag har ju flera gånger förut gjort erfarenheten att komma tillbaka fylld av kraft, mod och jävlaranamma… och sen på något vis, som jag inte själv riktigt märker förrän det är för sent, så står jag där – redan till jul, bruten och slokskörad, med Duracell-batterierna pyrande på de sista skälvande syraångorna, som nätt och jämnt får den tidigare så piggt trummande bunnyn att röra sig som i sirap.

Jag har varit där förut, men ska jag vara ärlig börjar jag bli för gammal för att repa mig från sådana excesser, år ut och år in. Vippdockan har blivit baktung, och bara en vipp till hotar puffa henne över bordskanten en gång för alla. Jag märkte redan i våras att spänsten i vippkraften var borta, ersatt av en seg, nästan mardrömlik sirapskletighet. Mjölksyra i drivkamrarna.

Så egentligen har jag vetat ända sedan dess att jag måste göra annorlunda. Naiv dårskap må vara charmigt, men där jag befinner mig nu är det en akilleshäl jag faktiskt inte har råd att hålla oskyddad.

Problemet är att jag inte är något vidare på defensiva strategier. Jag vet inte hur man gör.

Sambon är en stjärna på det där, håller sin energireservoar sluten och kontrollerad av ett säkerhetssystem som skulle få Fort Knox att påminna om IKEAs tag-själv-lager. Han dikterar hur jag ska göra, vad jag ska säga och vad jag måste ha koll på ”för att hålla ryggen fri” – men jag funkar inte så. Försöker jag följa hans manus blir allt fel – för att jag själv känner mig konstlad och… ja, sufflerad. Och det till en roll som inte fungerar för mig överhuvudtaget.

Det är inte en väg att gå som kommer att funka för mig. Den vägen skulle bara puffa vippdockan åt andra hållet, och resultatet skulle bli exakt det samma – om än på andra grunder.

Att resa är… magi. Att resa är att kliva ur sin värld som ett skal, att kliva ur sitt skinn och lämna det bakom sig. En sak jag lärt mig om att resa är, att det jag får med mig på resan, det är mitt eget. Det som blir kvar är sådant som andra hängt på mig, och som egentligen handlar mer om dem än om mig – även om de antagligen inte ser det så. Eller alls.

En del av mig drömmer om att kunna stanna kvar i den känslan. Lättheten med vilken man rör sig utan vardagens hela ballast av påhäng och lull-lull som hängts på en genom åren, förväntningar, roller och krav man aldrig bett om, och kanske inte ens märkte när de blev en del av ens vardagsliv. När man kliver ur det där, när man reser bort – lyfter kroppen ur slentrian, vanor och kända vägar – då får själen en lyftkraft den annars saknar. Men jag vill att min själ ska ha kraft att flyga året om, jämt, hela tiden! Inte tyngas av sirapskletig småaktighet, strutsarslen och vardagens kostym av måsten, borden och comme-il-fauts.

Så hur håller man fast vid lättheten, utan att den blir en naiv dåres blotta mot en omvärld som tenderar skjuta först och fråga sen?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att det är viktigt. Att dockan står farligt nära bordskanten redan nu, och att något måste bli annorlunda den här gången – annars kommer hon att falla.

Annonser

4 Responses to Hemmatankar

  1. pärlbesatt skriver:

    Alltid lika märkligt att läsa inte bara tankegångar utan formuleringar man kunde skrivit och/eller de facto skrivit själv, närmast ordagrant. Vippdocka har jag haft som tänkbart nick, eftersom jag liknat mig själv vid en sån jag vet inte hur många gånger. Det och mycket annat.

    Önskar dig lycka till i det här, förstås…

  2. Linda skriver:

    Jag fick nyligen tipset ”det behöver inte vara stora förändringar, det är de små förändringarna som gör det, och att man håller fast vid dem.” Tror det handlar om att verkligen hålla fast vid de där livlinor man hittat sig då och då, inte släppa dem. Du har inspirerat mig till en bra sak: egendagar. De är ju jättejätteviktiga. Gäller bara att ta dem. (Jag har bara tagit egentimmar hittills, men det är en början). Kanske har du fler sådana om du bara tänker efter? För mig gäller också en limit för minimisömn per dygn, en sov-/slappmorgon per vecka, massage en gång i månaden och några arbetstimmar per vecka omplanerade till fri skriv- eller sovtid (ja, det senare är lättare som egenföretagare;.).

    Har förresten upptäckt en annan teori också, en om ”skuld-över-att-jag-inte-gör-annat-som-borde-göras”, oavsett vad jag gör för tillfället, som kan relateras till oförmåga att slappna av och lyfta (och i hög grad till det du skriver om roller i ovanstående inlägg). Ska dryfta den över en caffe latte eller en telefon någon gång när jag har formulerat den ytterligare

  3. Jenny skriver:

    Linda: Jag vill gärna höra din teori, seså – hopp in i bilen med sig nu, så sätter jag på kaffet…! 😉

    Jag tänker längs livline-banorna (!) jag också, och tänker fokusera benhårt kring ett koncept jag levt med i rätt många år, fast varit dålig på att leva UPP till: Konstnärsträffar. De ska inlemmas i tanken med förkovran och ”inspiration för glädje”, har jag tänkt mig. En långlunch i veckan, vad som helst som ger själen näring. Måste bara komma på bra saker att göra – i anslutning till jobbet och som inte innebär att jag ska GÖRA något, konstnärsträffarna ska bara handla om att ta in och lägga på lager. (Fylla visthus och bodar, kallar Julia Cameron det – jag gillar det uttrycket. Får mig att tänka på när Emil käkade upp all körven på kalaset, så att fru Petrell bara fick en liten snutt…!)

    Skaparmässigt har jag en idé också, men den ska få ett eget inlägg – vid tillfälle. Fick inspiration när jag besökte fadersgestalten häromdagen… 🙂

  4. Jenny skriver:

    Pärlan: Great minds think alike, vet du väl…! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: