Vino in veritas

Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Jag gillar Systembolaget.

Jag gillar att ha en stor, välsorterad butik att gå till, där personalen mestadels kan allt om vin som jag själv inte kan. Nu har ju jag då givetvis gått och bosatt mig i en kommun med en enda ynkans bolagsbutik, där personalen rekommenderar Moselblumchen och California Red som gångbara drycker till allt allt från fiskpinnar till tournedos, och själva inte verkar ha smakat något vin över 67-kronorsnivån. Å andra sidan jobbar jag ju i Stan, och kan välja och vraka mellan systembutikerna som jag vill. Jag brukar gå i butiken passagen mellan NK och Mäster Samuelsgatan (?), men än har jag inte upparbetat igenkännande blickar och VIP-treatment, som kollegan skrev om häromdagen. Tack och lov.

Hursomhelst – nackdelen med att handla vin utomlands, såsom svensk sed föreskriver vid utlandssemestrar, är att det inte finns något Systembolag där. You’re on your own, kid.

Du kliver in i den lokala Super-merkaton, och möts direkt innanför dörren av ändlösa hyllmetrar fyllda, från golv till tak, av vinflaskor. I vår kvartersbutik hade man varit extra fiffiga och placerat leksaksavdelningen på motstående hylla, tveklöst för att minderåriga i sällskapet skulle ha förströelse medan föräldrarna begrundar sina vininköp. Och sen står man där, försöker förgäves känna igen ett namn eller en etikett, och rotar febrilt i minnet efter druvsorterna från favoriterna hemifrån. Att fråga personalen till råds är inte att tänka på – de skulle bara rycka på axlarna och hasta vidare för att prismärka tvättmedel eller sitta i kassan och muntert hälsa sina kunder med Guten Tag! eller Gruss Gott! eftersom nästan allesamman ändå är tyska turister (vilket de för övrigt också utgår från att du är, fast du till skillnad från äkttyskarna åtminstone försöker hanka dig fram på italienska…).

Så, man gör ungefär som när man spelar på hästar: Väljer snygga etiketter, spännande namn och sprider dina kryss efter bästa förmåga. Ja, en och annan druva kan du säkert åkalla ur minnets dunkla (av vinet, månne?) gömmor, så det kan ju vara till hjälp. Som att kryssa Stig H i V75. ”Äh, han är ju superkänd, han kör säkert bara de bästa hästarna!”.

Sen kommer man hem med 19 flaskor vin, ger bort fyra till grannar som varit behjälpliga under ledigheten, och hoppas innerligt att det inte är värsta sortens rävgift man råkat ge bort – för egentligen har man ju ingen aning. Blunda-och-peka-på-vinhyllan-strategin har sina för- och nackdelar, helt klart.

Kvällens grillade köttbit sköljdes ner med en Cabernet Veneto, odlat och trampat av italienska bondfötter i nordöstra kröken av stövelskaftet. För €3 (veckans kampanjvara på Supermerkaton) var det väl OK, om än inte direkt i klass med Monti Garbi som jag brukar hålla mig till här hemma… Det jag funderar på – Fru C, det var här jag hoppades på ett inspel från dig! – är att det känns lite svagt bubbligt i ”konsistensen”, vilket jag har svårt för. Smaken i sig är det inget fel på, men så är det den där lätt… ”kolsyrade” känslan. I Kroatien drack vi ett hm, ”närproducerat” vin (tappat på gröna PET-flaskor för mineralvatten) som var ganska bra, förutom just det där lite… skummiga. Vad gör att det blir så, och är det bara jag som tycker att det förstör vinet och får det att kännas lite – billigt?

Nåväl. Värre rävgift har man smakat – och betalt betydligt mer än €3 för också, för den delen. Och kvar i lådan skvalpar ännu 14 flaskor semesterelixir runt, trampade ur solstinna italienska druvor, buteljerade och därefter noggrannt utvalda från Supermerkatons hyllor (se ovan)… Souvenirer, helt enkelt!

Annonser

2 Responses to Vino in veritas

  1. BaraJag skriver:

    Okidoki, tar bollen 🙂

    När jag läser inlägget och din beskrivning kommer jag spontant att tänka på den känsla som http://en.wikipedia.org/wiki/Vinho_Verde ger. Den är speciell, inte kolsyrad men ändå en känsla av. Spritter till lite i munnen och det är svårt att avgöra om en liten lätt känsla av metall eller (behaglig) jäst infinner sig. Jag har inte druckit ett rött sådant men när jag läser på wiki så ser jag att portugiserna även producerar dylikt sådant. Kolla längst ner på druvorna de listar och se om det vin du drack innehåller någon av dem. Kanske är förklaringen där? Vinho Verde är mycket speciellt i sin smak.

  2. BaraJag skriver:

    Men va 17! Jag skrev en fortsättning på detta svar som var ganska långt och som bara försvann 😦 Råkade trycka av ovan kommentar lite för tidigt. Nåväl, då får vi ta det över en lunch

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: