Om saker och andra ting

Vråröjningen går sakta framåt. Skrivbordet ser förhållandevis drägligt ut och mitt stora materialskåp är omstrukturerat och prydligt. Pärlattiraljer har burits upp till annan förvaring (observera dock, ni som vet hur jag brukar göra när jag får prylspader – jag har inte sålt grejerna än. Inte den här gången…!), några sopsäckar onödigheter har förpassats till sällare jaktmarker och jag har till och med sorterat genom pappersstashen, åtminstone lite grovt.

Nu ger jag mig på kringflytande persedlar som befolkar ”Övriga utrymmen” – noga räknat bokhyllan. Där hittar jag en låda. En röd tygklädd sak från IKEAs utförsäljning, jag köpte den för att ha att ”gömma fula saker” i, för fula saker har man gott om och att slippa se sådant ger ro i vilket stressat sinne som helst.

Men nu vet jag plötsligt inte vad jag ska ha i lådan. Vilka fula (egentligen menar jag ”stökiga saker”, sådana som bara ÄR överallt, och inte riktigt passar in någon annanstans, saker man behöver kunna trolla fram ibland, men ändå vill slippa se till vardags) saker ska jag ha i den egentligen? Och var ska den stå? Vilken tillgänglighetsnivå ska den ha? Åtkomlig med minsta möjliga ansträngning eller kan jag ha saker ovanpå…? Om jag INTE kan ha saker ovanpå lådan, var ska jag göra av datorfodralet och laptopkudden – dessa hopplöst skrymmande tingestar jag ständigt flyttar runt utan att hitta någon bra plats för.

Och så kan jag inte låta bli att tänka. På alla dessa SAKER.

Det är ganska vanligt att folk idag svarar ”vackra saker” när man frågar vad de är intresserad av. Saker. Vackra saker är jag inte så road av, jag roas av saker jag kan göra saker med. Fast när de gjorda sakerna är gjorda vill jag helst att de ska ta så liten plats som möjligt – eller så ger jag bort dem. Jag blir galen av SAKER.

Men jag tänker på hur SAKER blivit en sån del av vår kultur. Jag slutade för länge, länge sedan att läsa veckotidningar som fick mig att känna mig som en vandrande plånbok, som bara gick omkring och letade efter SAKER att köpa. Ni vet vilka jag menar – i stort sett alla tidningar som riktar sig till kvinnor. Är det inte modeprylar vi ska köpa, så är det skönhetsprylar, inredningsprylar eller köksprylar. Prylar. SAKER.

Och ändå sitter jag här. I ett hav av SAKER. Var kommer de från? Behöver jag dem? Skulle jag sakna dem om jag förpassade dem alla till en sopsäck bound for Hagbytippen?

Jag läser, av flera skäl, Må bra medan du lyckas. Där talar författarna om koncepten Livsbild och Livsupplevelse. Livsupplevelse är enkelt – det handlar om hur man tycker att man har det, här och nu, både generellt och specifikt i olika aspekter av livet. Men Livsbilden är en intressant sak, och lite ny för mig. Coachen jag gick hos för något år sedan var nog inne på det också, men det var inget vi uppehöll oss vid – och jag reflekterade inte mycket över det. Då.

Livsbilden handlar om vad man förväntar sig av livet. Hur man ser framför sig att livet ska vara.

När jag tänker på min livsbild, och försöker formulera den i ord, smyger det ofelbart sig in små ”tja” och ”väl” och ”nog” hela tiden. Jag har, med andra ord, inte en susning om vad jag egentligen förväntar mig, eller ser framför mig. Och hur ska man då kunna komma någon vart i livet?

På sätt och vis är min känsla när jag reser, det där med att jag lämnar all ballast hemma och bara får mig själv med mig, en del av det här. Det är den grund jag bygger på, ekvationens konstant. Vad ska resten bestå av. Ska det vara en massa SAKER överallt? Och vilka SAKER i så fall? Är det penslar eller iPhones vi snackar om? Böcker eller örtifjorton kulörer av cardstock? Senaste kollektionen från MQ eller senaste kollektionen från Basic Grey? (Nu jämför jag äpplen och päron, men jag är inte så himla hemma på klädmärken, så jag antar att jag redan svarat på den där sista…!) Kameraobjektiv eller en betalversion av Scrivener?

Om man inte vet vart man är på väg – hur ska man då kunna veta vilket som är rätt håll?

Jag tror att jag börjar förstå varför jag inte vet vilka saker jag ska välja och vilka jag ska välja bort. Var och en står för EN väg, EN riktning. Jag försöker gå dem allihop, samtidigt, och resultatet blir att jag irrar runt mellan dem, mellan sakerna och vägarna, utan att riktigt kunna välja och följa en en av dem. Jag funderar på om jag alltid varit sådan, eller om det hör till situationen här och nu – och jag vet faktiskt inte riktigt. Antagligen lite både och. En del av splittringen, nyfikenheten och lusten att följa stigar bara för att se vart de leder, och utan att egentligen ha något ärende längs den vägen – hör till det jag tar med mig när jag reser, hör till mig själv. Det går inte att fokusera bort ifrån. Tricket är (kanske) att välja en väg, och följa den här och nu. Samtidigt stänga till dörrarna till de andra vägarna, inte med lås och bom, men bara för att inte distraheras av dem, eller lockas ur kurs av dem. Låta mig nöjas med att de kommer att finnas kvar där när jag kommer tillbaka. Göra en resa i taget.

Och om varje resa börjar med ett steg, så är mitt första steg nu att skapa mig en tydligare ”livsbild”. Vad är det jag vill egentligen? Just nu? Den magiska frågan. Tänk att jag glömde bort det igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: