Soffblogg om delikata länkar och Mymlig visdom

Sofflägge = bloggläge. Att ligga på soffan och slöblogga är väl inte riktigt samma sak som att titta i taket för att låta den kreativa processen få en smula arbetsro – men det är ändå ett trevligt sätt att spendera en ledig dag efter 3-4 sömnlösa nätter. Vet inte varför jag sover så dåligt nu igen – om det är omställningen från semesterliv till svenskt höstrusk (fast idag är det ett ljuvligt höstväder!) och annalkande återtåg till vardag och arbete, eller vad… men jag hoppas att det grejar till sig snart, annars kommer jag tillbaka till jobbet som en zombie efter drygt 5 veckors semester, och det var ju inte riktigt meningen…!

Hursomhelst – ni har väl sett min lilla Delicious-ruta? *pekar mot högermarginalen* Det är egentligen Linda som inspirerat mig att lägga till en sådan, en liten ruta där man alltid hittar något nytt spännande, roligt eller intressant. Delicious.com är en rätt fiffig tjänst, för övrigt, där man kan spara, organisera och dela länkar till allsköns spännande saker man hittar på nätet – istället för att lusa ner sin egen bokmäressamling på datorn med precis allt man hittar. Det börjar ju bli en rätt stor webb, den här som vi surfar runt på – och Delicious hjälper en att sortera upp godbitarna, så att man hittar dem när man behöver dem! Och – numera ser ni alltså när jag lagt till något intressant i min Delicious-länksamling.

Dagens tillskott är en krönika på Netdoktor, skriven av Sofia Mymlan Mirjamsdotter. Jag läser så mycket jag hinner av det Mymlan skriver, hon är en klok människa, på många sätt. Den handlar om hur hon bemöts då hon berättar om sin diagnos ADHD, men om man läser med lite fantasi, kan det ju också handla om andra slags diagnoser och skavanker. Och om man ska vara riktigt ärlig, och lägga till ytterligare en dimension av inlevelseförmåga, så handlar den ju faktiskt mest om att människor borde få vara som de är, utan att folk ska tycka så himla mycket om den saken. Och då, mina vänner, handlar det inte längre om Nån Sån Där Diagnos. Då kan det ju lika gärna handla om dig – eller hur?

För ärligt talat, visst är du lite knepig – du också? Precis lika knepig som alla andra, menar jag…?

Är det för att vår art heter Homo Sapiens, som vi fått för oss att vi måste likrikta oss och låtsas som om vi alla är genetiska karbonkopior av den tänkta förlagan? Vi kanske ska döpa om oss till Hetero Sapiens i så fall, för att påminna oss om att vi alla ÄR JÄVLIGT OLIKA.

Och det är ju bra. Det är inte farligt att vara olika, det är bra! Det är bland annat våra olikheter som gjort att mänskligheten kunnat norpa platsen som ”skapelsens krona”, och behålla den så länge. För att våra samhällen rymmer dynamik, och därmed utveckling. Utan olikheter – ingen dynamik, och heller ingen drivkraft för utveckling. Så när blev vi så förbannat ängsliga?

En annan diskussion jag varit inblandad i den här veckan handlar om helt andra saker – fast ändå inte. För egentligen är det ju lite samma sak – rädsla. Rädsla för det som avviker, är annorlunda, är ”konstigt” – rädsla för Dem. De som inte är Vi. Per frågar vad jag tror är skälen till att vårt sociala klimat förändras – och faktiskt försämras som det gör. Och jag vet faktiskt inte. För det är ju det – vad är det vi är så rädda för?

Min övertygelse – något raljant, kanske, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar i alla fall – är att det FINNS inga ”normala” människor. Vi avviker allihop – på olika sätt. Någon har diabetes, någon är finnig, någon läspar, någon har ADHD, någon har hörapparat, någon har ett ärr, någon har dålig balans, någon blir åksjuk, någon är alkoholist, någon har dålig musiksmak, någon är tondöv, någon har gomspalt, någon har Downs Syndrom, någon ångrar sin fylletatuering, någon har social fobi, någon är rädd för spindlar, någon är tjock, någon har Aspergers syndrom, någon är deprimerad, någon har reumatisk värk, någon har dyslexi, någon är sockerberoende, någon har dålig självkänsla, någon kan inte sova, någon har Crohns sjukdom och någon är skallig. Jag kan hålla på hela dagen.

Och vet ni vad jag pratar om? INTE skavanker, fel och brister – utan livet. Det ser ut sådär. Lite på pluskontot (någon kan skriva, någon lagar mat för gudar, någon springer en mara på tre timmar blankt, någon kan göra prydliga bokslut och någon är en jävel på att lira dragspel… ja, ni hajjar) och lite på minuskontot. I en enda salig röra, där den ena människan INTE är den andra lik – och det är det som är finessen.

Dynamiken. Motorn.

Jag tror, med övertygelse, att ”Lika barn leka bäst” är det dummaste som någonsin sagts. Kva-li-fi-cerat skitsnack. Likriktning och snäva acceptansramar stryper vilken drivkraftig process som helst, får oss att stelna och bli rädda att avslöjas som avvikare, konstiga jävlar, inte som Vi. Men vilka Vi?? Det FINNS inga Vi, om man inte i Vi kan inkludera annorlundaskapet, för vi ÄR annorlunda, varenda en av oss. Tack och lov.

Mymlans text berör på flera sätt. Den handlar om ADHD och berör hela debatten om bokstavsbarnen och hur vi tar hand om dem. Men den handlar också om att få vara som man är, och bli bemött med respekt för sin person – oavsett diagnoser och andra skavanker. För såna har vi ju trots allt allesammans.

Annonser

7 Responses to Soffblogg om delikata länkar och Mymlig visdom

  1. Ellinor skriver:

    Hmm, själv är jag mer åt ”opposites attract”-hållet.

  2. Jenny skriver:

    Ja, och visst – det är definitivt besvärligare så, bäddat för komplikationer just pga att man är olika… men det HÄNDER saker åtminstone! 😉

  3. Per Stromsjo skriver:

    Hetero Sapiens, den var riktigt bra!

  4. Ellinor skriver:

    Jag förstår hur du menar, men med ”ledarroll” menar jag det i ett väldigt brett perspektiv (även om jag inser att det inte kom fram i mitt inlägg). Någon slags grupp har väl de allra flesta haft ansvar för någon gång även om den kanske bara innehöll ett par-tre personer? Inom mitt yrke är det i princip alltid så att man leder någon konstellation av människor någon gång…

    Jag håller helt med om resten i ditt svar 😉

    • Jenny skriver:

      Ah, då förstår jag. Jag var väl som sagt mest inne i diskussionen jag och Suss haft tidigare på kvällen – som handlade om formellt ledarskap.

      Fast – när det handlar om informellt ledarskap, nu vet jag inte hur det funkar i din yrkesvärld, men brukar det inte bara ”bli” så att någon leder, för att man är den sortens personlighet? Och råkar gruppen innehålla flera sådana typer, så får man riktigt ”skojiga” dynamiska svallvågor att leka med…? 😉

  5. […] finger, vända ryggen eller rynka på näsan åt varandras egenheter. Det där har jag skrivit om förut. Säkert fler gånger, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: