Så nära – ändå så långt bort

Den nittonde augusti tog jag den här bilden. Jag missade gryningen med en försmädlig halvtimme eller så, och lyckades aldrig klämma in ett försök till att hinna ner till stan ensam med kameran före soluppgången. Men en tidig morgon med ett yrvaket, vänligt och milt ljus var det i alla fall, och kajen var precis så där blankslitet mjuk som den ser ut, nött av generationers fötter genom sekler och åter sekler.

Nittonde augusti.

Nu är det den tjugosjätte… nej, tjugosjunde, september. Jag är i Sverige, det är höst, min arbetsplats befinner sig i obeveklig organisatorisk upplösning och den tidiga morgonen, blott 39 dagar och 200 mil från här-och-nu, känns oändligt avlägsen.