Don’t panic!

Ett tag har jag funderat på att döpa det här inlägget (för jag har faktiskt åtminstone funderat på det här inläggen, även om bloggtystnaden möjligen har antytt en djupare glömska än så) till ”Bloggen som gick och dog”. Fast det vore väl att ta i. Och dessutom osanning, för det har jag ju redan sagt att den inte kommer att göra.

Jag känner mig själv blott alltför väl, och dessutom vet ju varenda människa att ont krut inte förgås så lätt.

Rubriken ”Don’t panic” är hämtad från den lysande livstravestin (eller – vad ska man kalla den? ”Boken” känns lite magert…) Liftarens guide till galaxen. Om det till äventyrs är någon som inte läst den: Liftarens guide till galaxen handlar om en resehandledning för intergalaktiska resenärer. Denna resehandledning (som för enkelhetens skull också heter ”Liftarens guide till galaxen”) är ett digitalt uppslagsverk om allt som finns att veta om galaxen med omnejd. Jag brukar visualisera det som en dosa med direktuppkoppling till Google’s storebrorsa. På omslaget till denna bok/resehandledning/dosa står: ”Don’t panic”

Jag tänker på det, rätt ofta faktiskt, nuförtiden. Don’t panic.

Kort lägesrapport: Min arbetsplats är under omorganisation. Mycket att göra, många projektplaner, många styrgrupper, många möten, många konsultbyråer, många kockar som rör om i en väldigt stor gryta.

Och så det där med jobben, förstås. Hur ska det bli? Vad händer? Vad gäller? Verksamhetsövergång? Intresseanmälningar? Extern rekrytering? Övertalighet? Uppsägning? Trygghetsstiftelse? A-kassan? Sopberget? Ättestupan?

(Don’t panic.)

Jag tyckte inte om att leka hela havet stormar ens när jag var barn. För mig var den sugande, avgrundsdjupa ”du-får-inte-vara-med”-känslan blott alltför välbekant. Jag förstod aldrig nöjet i att trigga fram en sådan känsla – och kalla det för ”lek”?

När vuxna leker hela havet stormar är det inte ens lek. Det är allvar. Den som blir utan stol får inte vara med – på riktigt. ”Det handlar ju om våra LIV!” utropade någon vid samtalet på fikarasten, förvisso på skämt men allvaret fanns där som en märkbar dissonans under ytan.  Och det kanske var att ta i en smula – men det handlar om en grundläggande trygghet, försörjning och yrkesidentitet.

Så någon lek är det inte fråga om, men hela havet stormar är det och principen är den samma. När musiken tystnar räcker stolarna inte till för alla. Och jag tycker lika illa om det nu. Vanligtvis vänligt sinnade kollegor förvandlas – mot sin vilja, men lika oundvikligt, till bittra konkurrenter, i ständig jakt på möjligheter att visa sig duktiga, göra sig sedda och ta poäng.

Jag borde vässa armbågarna och ge mig in i striden. Lägga upp en strategi för att fälla mina motståndare, gå först i mål, motta folkets jubel, lagerkrans och anställningskontrakt.

Men jag var aldrig nåt vidare på hela havet stormar. Inte då. Inte nu.

Jag tänkte på det förra fredagen, då vi hade firmafest (ja, mitt upp i röra och organisationskaos!). Det var kamratföreningens avskedsfest, den inleddes med en tipspromenad och jag deltog i lag med en av juristerna. Han visade sig vara en formidabel tävlingsmänniska, ut i fingerspetsarna. Han gick in helt för att vinna – det gjorde vi för övrigt också, och det var väl en herrans tur det, för annars skulle det väl ha blivit liv i luckan…! Jag tänker att en liten dos av den instinkten skulle behövas just nu.

Eller också inte.

”Hugg en häl och klipp en tå…”

Minns ni den strofen? Askungens styvsystrar gjorde allt för att få på sig Askungens glastoffel, så att prinsen skulle tro att de var den flicka han dansat med på balen. Den ena högg av sig hälarna, den andra klippte av sig tårna. Men när prinsen red iväg med fel flicka bakom sig på hästen, satt en fågel och sjöng den här strofen, så att prinsen förstod att han blivit lurad och fått med sig fel flicka.

Jag var väldigt fascinerad av det där när jag var liten, minns jag. Hur kunde man göra något sådant? För att få på sig en sko?! (Och vad var det för papphatt till prins som inte kunde komma ihåg hur Askungen såg ut, utan måste hålla på och flänga land och rike runt med en sko…?) Det tedde sig så absurt, då. Ändå inser jag att många av oss gör ju så, i verklighetens vuxenlig. På ett lite mer subtilt sätt kanske, men med samma resultat. Att man gör våld på sig själv, för att passa in i en mall – en sko som inte är min.

Jag tänker: Om skon inte är min, då ska jag inte ha den. Då finns det en annan sko, en som passar mig. Utan att ta till extrema metoder, som att ”hugga en häl och klippa en tå”.

Men det är lätt att sitta i ett mysigt soffhörn hemma, en månklar fredagsnatt, och praktisera ”don’t panic”. På måndag, när jag kliver in i den orostyngda luften och grupptänkandet igen, då? Vem vet, dåå kanske jag får panik och sträcker mig efter yxan, trots allt?

För ärligt talat – vem behöver hälar? Egentligen?

Annonser

One Response to Don’t panic!

  1. Ellinor skriver:

    Äsch, hälar! Tår däremot, de behövs för balansen 😉

    Hoppas det lugnar sig snart på ditt jobb, oavsett hur det blir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: