Mer om skor, skavanker och mänsklighet

Avsikten med gårdagens utläggningar om att inte få panik var alltså inte att gnälla över tillvarons olidlighet, utan mest att förklara varför bloggen-som-inte-gick-och-dog är tyst – och ganska trist – nuförtiden. Att det pågår en process i den ”analoga periferin”, som påverkar, stjäl kraft och uppmärksamhet –  utan att i nuläget ge något särskilt i gengäld.

Om barn säger man: ”Det är en fas”. I vuxenvärlden heter det ”Det är en process”. Det betyder ungefär samma sak, och kan sammanfattas: ”This, too, shall pass”.

***

Bloggens framtid har jag också gått och funderat på. Det är länge sedan jag var nöjd med den, sedan den var vad jag vill att den ska vara. Men att lägga ner är inte ett alternativ, jag vill ha tillbaka känslan när den speglade en bit av mig som jag tyckte om. När bloggen var min egen påminnelse om de bra sakerna, som jag då och då behöver påminna mig om, så att jag aldrig glömmer bort dem igen.

Någonstans längs vägen började jag låta en annan bild speglas i bloggen – kanske, kanske inte märkbart för er som läser, men nu pratar jag om min upplevelse av att skriva den – en filtrerad, vinklad och målgruppsanpassad bild.  En chimär, som snarare påminner om det fruktlösa Sisyfosarbetet att bygga fasad, och försöka lura i omvärlden att den är äkta. En fasad som inte röjer några som helst skavanker, svagheter eller tufsigheter. Såna får man inte ha, herregud. Hur skulle det se ut.

Två människor har gjort intryck på mig idag.

Den ena är och förblir den modigaste kvinna jag känner. Som går mot sin rädsla, gång på gång, med en envishet som skulle få Don Quijote själv att verka som en principlös vekling. Jag tror inte att hon själv ser hur stark hon är. Mer än något önskar jag att jag kunde ge henne en glimt av det jag ser. Modet. Kraften att möta (och utmana!) rädslan. Styrkan att komma igen, resa sig och ta upp kampen på nytt.

Den andre är en vän som visar mig glimtar av någon jag nyss var, men glömde och tappade bort – någonstans längs vägen.

För någon vecka sen skrev jag om att skriva brev. Sedan dess har jag insett varför jag plötsligt kände mig så hemma i breven – medan bloggen kändes som en trång sko på en trött och svullen fot (utan häl). För att i breven var jag mig själv. Varken mer eller mindre, rakt upp och ner – närvarande och levande, med skavanker och mänsklighet och allt.

Här… Här hade såväl tår som hälar försvunnit i översättningen, så att säga.

Jag tänker på skor som passar, och skor som är någon annans. Jag tänker på sådant som kommer bort längs vägen. Och jag tänker på att det är dags att låta rätt Jenny skriva bloggen igen. Och låta den vara ledstjärnan som hjälper henne att hitta hem igen.

Eller hitta sina skor, möjligen.

***

Den yttersta vilseledaren, den som får folk att komma bort längs vägar och tappa skorna, konceptet och minnet på kuppen – är inbillningen att bara det som är ”bra” får lov att finnas. Allt som faller utanför den snäva definitionen ”bra” måste vara dåligt, måste till varje pris döljas, förnekas och fördömas.

Vi glömmer att imperfektionen, skavankerna och de tufsiga kanterna är det som gör oss mänskliga, ger oss charm, värme och äkthet. Det finns ingen psykologisk fasad i världen som kan reflektera sådana storheter – och vi tenderar glömma hur stora de faktiskt är.

Så. Inga mer filter. Ingen mer målgruppsanpassning. Inga fasader, inga fel skor, inga spegelblanka fasader. Istället mer mänsklighet, mer acceptans och mer charmig imperfektion. Utan retusch.

Annonser

9 Responses to Mer om skor, skavanker och mänsklighet

  1. Ellinor skriver:

    Jag läser vad du än skriver, bara du fortsätter skriva!

    • Jenny skriver:

      Ellie: Det värmer och gläder! Fast just nu handlar det faktiskt mest om att jag ska må bra och känna mig ”fri” när jag skriver. Det är ingen annan som begränsat, bara jag själv. Men det är lika fullt dumheter… och måste jobbas bort!

      (Får du mejl när jag svarar såhär direkt till ditt inlägg, förresten? Bara nyfiken på hur WP funkar – den här svarsfunktionen är lite halvny, nämligen…)

  2. pärlbesatt skriver:

    Just nu är tanken att jag ska vara väldigt upptagen med mitt tredje försök att göra halsbandsbeställning, så jag läser med flit oordentligt. Däremot måste jag säga att du är en jäkel på att skapa nyfikenhet. Jag är visserligen grymt nyfiken av naturen, men nu sitter jag här och vill höra mer mer mer om dessa två personer som skissas eller bara antyds. GAAAAH!! 😀

    Du kanske kan berätta lite när vi tar den där sakramentskade fikan? Och där måste du liksom säga när det passar opassar och halvpassar… 🙂

    • Jenny skriver:

      Haha – det låter ju bra om jag är duktig på att skapa nyfikenhet, om jag får tillfälle att skriva de där böckerna någon gång. Och det kanske jag får, vem vet… Hursomhelst, en av dem läser och känner förhoppningsvis igen sig och förstår hur glad och tacksam jag är för tålmodiga påminnelser, hur ofta jag än glömmer och trillar tillbaka i samma dumma hjulspår igen. Den andra… Ja, henne tänker jag nog själv försöka jobba lite på. Tålmodigt påminna, hur ofta hon än glömmer, you know.

      Det jag egentligen ville förmedla var väl det där med att man ska fokusera på rätt saker i livet, på det som är mod och styrka på riktigt, inte bara på ytan. Och lyssna på dem som *ser* en – inte dem som decimerar en.

    • Jenny skriver:

      Och sakramentskad fika måste vi ha… öh, det passar och halvpassar nog lite när som helst, lunch är enklast för mig att arrangera, om du kan ta dig till city?

  3. pärlbesatt skriver:

    Så klart jag kan ta mig till city. Inte torsdag, för det är mötesdagen från hell, men närsom annars. Jag är på LCHF, så jag kan inte äta vad som helst, men nåt ska vi väl kunna hitta? Messa om lämplig dag, jag glömmer nog kolla här inne för att kolla efter svar…

  4. v skriver:

    wow. Du är den enda vettiga bloggaren jag sett på hela nätet. Antagligen en av de få vettiga människorna jag hört på på hela året. Tycker om dina inlägg och du är värd beundran av alla slag. Om fler var som du skulle världen vara en mycket bättre, mycket mer genuin plats. Tack för att du skriver och andas.

    • Jenny skriver:

      !!?

      Wow tillbaks – vilken härlig kommentar! 🙂 Jag blir lite generad av dina ord, känner jag – så jag nöjer mig med ett enkelt TACK den här gången!

      🙂

  5. Dolores skriver:

    Tusen tack ♥-at!
    *blinkar bort en tår och kramar med armar så långa att de når åtminstone hundra varv runt dig*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: