3 x sociala medier

Det är inte mycket ordning här nuförtiden. Jag får erkänna att jag är långt mer närvarande i mitt eget huvud än här just nu. Och någonstans känns det som om det är så det ska vara. Det är där jag ska vara just nu – i mitt huvud. Jag tänker mycket, och jag tänker på bra saker, och det är bra.

Bloggen blir sorgligt försummad, men – ibland måste det kanske få vara så. (Åtminstone till dess jag får min beställning på en livsförbrukning av 36-timmarsdygn levererad…)

Hursomhelst. Den senaste veckan har varit galet intensiv, och många nya idéer och impulser föds ur helt andra idéer och impulser. Idéuniversum är sitt eget sociala nätverk, byggt kring kedjereaktiva processer och ickelinjära korrelationsmönster. Jag trivs där. Jag trivs väldigt väl där, faktiskt.

I måndags drog Informationsföreningens erfagrupp om sociala medier igång med ett oerhört välbesökt första möte, i matsalen på hotell Amaranten på Kungsholmen. Jag var där, Klaus-Peter Beiersdorf var där och ett 60-tal nyfikna kommunikatörer från när och fjärran var också där. Klaus körde enånhalvtimmes presentation, siffror, case, dos ‘n don’ts och resonemang kring sociala webben och dess potential som kommunikationskanal för företagskommunikation.

Lokalen gjorde det verkligen inte lätt för honom, men jag tror att de flesta gick hem med såväl ny kunskap som nya idéer – en plattform inför kommande möten i gruppen. Då ska vi vara en mindre och tajtare grupp – och forma våra möten kring en dynamisk diskussion, snarare än aulasittning som det blev nu. Men som utgångspunkt tyckte jag att måndagens erfagruppsmöte var bra. Vi får väl se på anmälningslistan tills nästa möte vad övriga deltagare tyckte…! *s*

Morgonen därpå, i tisdags morse, körde jag själv ett bejublat sång- och dansnummer på jobbet, på samma tema. Sociala medier, hetast i stan. (Ibland kan jag inte låta bli att undra vad vi ska prata om sen – när nätkonversationen har blivit så vardaglig att den inte är något att prata OM längre… What’s next?) Det är lustigt med mig och att hålla presentationer – jag stressar upp mig och är nervös i månader (ja, faktiskt), men när jag väl står där så är det bland det roligaste som finns. Faktiskt.

På samma sätt är det väl med kundbesöken som jag våndades så för i mitt gamla jobb. Sov aldrig en blund natten före ett möte med en ny kund. Men nu – nu är det den biten jag kan sakna ibland.

Mina klasskompisar från högskolan pratar för övrigt fortfarande om mitt muntliga anförande om sociologen Max Weber, precis i början av utbildningen. Jag lär ha refererat till Webers barndom med orden ”Lille Weber tultade omkring…”. Jag förnekade i det längsta – så KAN jag väl inte ha sagt, heller! – men det låter onekligen som något jag skulle ha kunnat kläcka ur mig… Det var hursomhelst ett av mina allra första steg på retorikerbanan – och gjorde uppenbarligen intryck på åhörarna!

Nåväl – nog om detta, även om retorik och presentationsteknik liksom aldrig blir omoderna. Det är lite lustigt. Hur långt den tekniska utvecklingen än kommer, så finns det ett bärande element i förmågan att paketera innehållet så att det når fram. Den biten ska inte överskattas – men heller inte underskattas.

Idag var det då dags för finalen i min intensiva sociala-medier-vecka. Idag hade jag bjudit in Niclas Strandh och Brit Stakston för att hålla en inspirationslunch för mig och mina kollegor. Min egen presentation på tisdagen var lite ”förband” och så skulle Niclas och Brit komma och köra Da Real Thang. Bra plan. Jag hade INTE velat komma efter den dynamiska duon, som körde en inspirerande pingpong-match med såväl långbollar som snabba inpass. I det sällskapet gick 1½ timme fort, vill jag lova!

Så. Det var en kort rapport om en intensiv halvvecka. Och ja – egentligen borde jag räkna en vecka bakåt, för för en vecka sen var jag ju faktiskt på Next Event, som jag egentligen inte alls rapporterat klart från. Det får komma i en egen post – det finns ett halvskrivet här nånstans i röran.

Men det finns alltså en risk att jag fortsätter med att mest göra punktinsatser här på bloggen. Den analoga uppkopplingen mot hjärnan pockar på uppmärksamhet. Man kan väl sammanfatta tankegångarna med nyckelorden: dynamik/ping-pong, trots och identitet. Typiska Jenny-tankar alltså… Mig går det ingen nöd på. Inte just nu i alla fall. Vi får väl se om jag kan koka ihop något av det till något vettigt – och om det i så fall hamnar här eller annorstädes.

Men nu vet ni.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: