Vända blad

Jag brukar drabbas av en svårartad rastlöshet när jag läst en bok och den plötsligt uppvisar den dåliga smaken att ta slut, just som man börjat komma så väl överens med dess karaktärer. Jag blir irriterad, snopen, känner mig närmast… sviken. Kort sagt – jag gillar inte när böcker tar slut.

För många år sedan läste jag Illusionisten av John Fowles. En sådan bok som litteraturkritikerna formligen vräker lovord över – men hittills har jag aldrig mött någon ”vanlig läsare” som tyckt om den. (Noterar dock att läsaromdömena på Boksidans recension tyder på motsatsen, så det är väl helt enkelt jag som diskuterat den med ”fel” personer . Pappa och min förrförra chef, tror jag att det var, om man ska vara petig!)

Jag gillade den inte heller. Jag läste den, och visst var den välskriven och väl berättad, ett hantverksmässigt skickligt utfört skrivarbete – men om den tyckte jag inte. Ändå har rastlösheten, irritationen och känslan av övergivenhet aldrig varit större än när jag lade just den boken ifrån mig.

Trots att jag kanske snarast borde ha känt tacksamhet att eländet äntligen var över.

Jag funderade lite på det här efter mitt förra inlägg, om NaNo-planeringen. På min längtan att vända blad, lämna bloggen åt sitt öde ett tag, och skriva något helt annat.

Jag tror att den berättelse jag skrivit här (och på mina tidigare bloggadresser) helt enkelt har nått sitt slut. Med växande rastlöshet läser jag (eller skriver, beroende på hur man ser det) på de sista skälvande sidorna i en berättelse som följt med under väldigt lång tid. Jag VET att den snart är slut, jag ser de enstaka sidorna som återstår före den bakre pärmen i boken, och någonstans vaknar en namnlös oro över att nå det där slutet.

Men oro eller ej – så är ju sagan färdigberättad vare sig jag vill det eller ej. Och om jag nu dessutom inte var så förtjust i boken, så vore det väl själva fan om den aldrig tog slut så att jag fick läsa något annat.

Och så är det nog med den här bloggen just nu. En skrivande människa – och det vill jag väl påstå att jag är – kommer alltid att skriva, men då och då måste hon avsluta en berättelse och börja på en ny. Den berättelse jag skrivit på så länge har nått sitt slut. Färdigberättad. Det kommer inga nya ord, inga nya händelser. Allt är sagt, allt är skrivet, allt är reflekterat över. Alla relationer, alla händelser, alla processer är utforskade och ställda på sin dynamiska spets. Vad som än händer nu – är en ny berättelse.

Att avsluta en berättelse och börja på en ny – oavsett om du läser den, skriver den eller lever den – innebär att lämna något man vant sig vid och kasta sig ut i… Ja, vad? Ut i mörkret? Tja. Men det kan ju lika gärna vara ut i ljuset. In i dimman, kanske? Upp i det blå? Ut på luffen? Ut i det okända. För en stund hänger man där. I limbo. Kanske är det det som skrämmer mest, ändå? Det där ögonblicket då man befinner sig i ingenstans, innan en ny berättelse kommer och fångar upp en och tar en med – vidare, bort, hem eller vart man nu är på väg.

Ja, jag tror att det kan vara så. Limbo är värst. Ett ingenting-tillstånd man inte kan påverka är det som skrämmer mest, tomheten mellan berättelser. Då föds instinkten att hålla fast. Fast och hårt vid det man känner till, det man vant sig vid och känner sig trygg med. Inte släppa taget, inte frivilligt gå… in i ljuset? Ut på luffen?

Fast en ny berättelse kommer ju alltid. Så mycket kan man vara säker på. Säkrare än SJ:s tidtabell, kommer det alltid en ny berättelse. Inte alltid den vi ville läsa – eller skriva (eller leva) – men det kommer alltid en och tar en med. Så mycket kan man vara säker på.

Annonser

4 Responses to Vända blad

  1. Helene skriver:

    Vad spännande med NaNo-skrivandet!! Jag skulle aldrig ge mig på det *s* Men du har ett bra och intressant språk och kommer klara det galant. MEN jag kommer garanterat att sakna dina rader i bloggen, så jag hoppas att du inte slutar för gott.

    Stor kram!!

  2. Per Stromsjo skriver:

    En ordbehandlare kommer alltid att skriva. Tur det.

  3. Per Stromsjo skriver:

    Förresten, om jag får skoja en smula så skulle jag rekommendera den osannolika boken Alice B Toklas självbiografi av Gertrude Stein.

    Hon hade en del knäppa föreställningar om kubismen i orden och språkets rytm språkets rytm rytm hela tiden som när Picasso kom förbi på middag och på middag tittade han förbi hela tiden när orden bara fortsätter när han kom och åt middag — sådär ungefär (fast bättre) är den. Sida upp och sida ner. Margaretha Krook gjorde Gertrude Stein osannolikt bra på Dramaten en gång.
    http://www.listal.com/video/100077798

    Fördelen med en så’n bok är att den i någon mening inte tar slut. Man kan börja om utan att märka någon större skillnad.

    Sorry, jag var bara tvungen! 😉

  4. Jan Sjöberg skriver:

    Tänk att jag vet precis hur du känner det. Just nu har jag tio bloggar och en hemsida. Inget stämmer. Jag har tom skapat en blogg med en pseudonym, utan att jag hittar målet med mitt skrivande. Jag kryper strax ut ur kroppen av harm över mitt eländes skrivtomhet. Dessutom gör snön att det är svårt att jogga av sig den värsta ”klådan”. Jag blir antagligen tokig – alltså mer tokig än eljest!
    JS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: