Skrik inte åt mig!

Ehh, i ett svagt ögonblick lovade jag visst att länka in min prezi-presentation hit – och visst, sure, ett löfte är ett löfte. Men den är hysteriskt ful, och jag skyller förbehållslöst på tidsbrist och nybörjarskap. Nästa prezi blir bättre (it’s got nowhere to go but up…!), det lovar jag.

Det bästa i presentationen kan jag visa direkt här – med viss risk för att jag kan ha visat den förut, jag minns inte…

Jag tycker hursomhelst att den är jäkligt rolig – och vi är inte bortskämda med filmvisning på avdelningsmötena, så det kändes rätt kul att kunna ta med den. (Och vad prezin anbelangar så är jag själv mest stolt över att jag lyckades peta in filmen…!)

Filmen är möjligen lite överdriven – men den handlar om hur konsumenterna har tröttnat på reklammakarnas gamla megafonstrategier, och helt enkelt vill – göra slut.

I praktiken tror jag att traditionella ”budskap” (jag har en hypotes om att ingen kommer att diskutera budskap i kommunikationen om några år, mig bär det emot redan idag, ”budskap” är för… statiskt, helt enkelt. Men vi får väl se hur tingen utvecklar sig) kommer att få allt svårare att möta konsumenter/mottagare som förväntar sig en tvåvägskommunikation – helt enkelt för att öppenheten finns att få på andra håll. Den som försöker megafonmarknadsföra sig om 5 år, kommer antagligen att uppfattas som rätt… stiff.

Annonser

7 Responses to Skrik inte åt mig!

  1. ylva skriver:

    näe, vem orkar lyssna och ta till sig när folk står och skriker? videon är riktigt rolig och presentationen var väl inte så ful? fast jag fick lite ångest inför web4.0, för seriöst… aldrig offline? jag vill inte alltid vara online. vad ska jag vara det för? jag vill på intet vis gå tillbaka i tiden, älskar alla möjligheter med datorer, uppkopplingar och överteknologiska telefoner osv, men… inte jämt. jag tycker om att stänga av alla saker ibland. eeeh, ofta. strunta i att svara på mejl, svara i telefon och allting. känna att jag har annat att göra liksom :). jag har en bekant som i princip alltid är uppkopplad till och på något. alltid där. eller här, hur man nu vill se det. och det är ju praktiskt för oss andra, för vi kan alltid nå honom. närsomhelst på dynget och för vad som helst, men jag måste bita mig i tungan för att inte fråga honom VARFÖR? och så är jag rätt glad över att vi inte lever tillsammans, för jag hade nog fått undertrycka en enorm lust att bara ha sönder alla hans uppkopplade prylar. det är elakt, jag vet (och det är också skälet till att jag aldrig frågar honom), och förmodligen framstår jag som bakåtsträvande, men jag lovar att det inte är det jag menar egentligen. jag ser poängen i att KUNNA vara online närsomhelst och varsomhelst, men inte alls poängen i att alltid vara det.

    fast nu tappade jag tråden, för det bästa med dagens jenny-besök var fotot av skrivarplanerna! tycker att det är så roligt att du verkligen bestämt dig, även om det kommer att bli hemskt tomt utan dina inlägg :/. hoppas iallafall att du återupptar det någon dag :).

    kram på dig,

  2. Jenny skriver:

    Ja alltså – 4.0 innebär inte att du MÅSTE vara online hela tiden, men att det alltid finns tillgängligt, när du vill, där du vill… Att inte behöva UPPSÖKA en dator när man vill kolla nåt – vilket jag stör mig på jämt, och vilket är skälet att jag vill ha en iPhone. (Inte för att jag vill kunna ringa med den, det gör jag nästan aldrig…!)

    Stänga av och ignorera kan du ju göra ändå. Ljud av funkar nog på en iPhone också. 😉

    Och vad jag menar med att en skrivande människa alltid skriver är att jag kommer att skriva blogg mer – men de senaste åren har mitt bloggande så mycket handlat om personlig utveckling och självkänsla och mitt jäkla kämpande för att bygga upp något som föll ihop för några år sen – och den berättelsen är jag så trött på. Det finns inget nytt i den, ingen energi i berättelsen, så att säga. Jag behöver något nytt att skriva om.

    Kanske blir Himmel & Ord en författarblogg? En kreativitetsblogg? En poesiblogg? En reseblogg? En nya-vyer-blogg? En mammablogg? Just nu håller jag alla dörrar öppna, men jag vet att ämnet Jennys-risiga-självförtroende inte är kul att skriva om längre. Det känns dessutom mest som om den sortens texter blottar och försvagar mig – inte stärker och bygger upp.

    Jag vet inte. Vi får se. Men i november blir det Nano. Kanske blir det nån liten text i Fritextbloggen – men det får vi se.

  3. mammamalin skriver:

    Vilken fin presentation! Mycket bättre och upplevs som skönare och mer strukturerad än en Power Point presentation. Heja Prezi! Heja Jenny, som grejade det!

    • Jenny skriver:

      Tack, vännen! Jag är som sagt inte helt nöjd, men det är väl rätt naturligt att det finns förbättringspotential efter första försöket… Det var faktiskt riktigt roligt att jobba med verktyget, så jag ska nog leka mer med det!

  4. Per Stromsjo skriver:

    Filmen är kul.

    Fast jag begriper inte riktigt hur Benetton ska klara att tvåvägsprata med en miljard människor så megafonen kommer nog till användning en stund till. Kanske på mer sofistikerade sätt?

    • Jenny skriver:

      Just Benetton är intressanta för att de egentligen aldrig (?) har krängt kläder genom att prata om kläder. De pratar på sätt och vis om sin målgrupp genom att prata om saker deras målgrupp är intresserade och engagerade av – och det de gör då är att ”vara berget som kommer till Moses” istället för att som vanlig megafonmarknadsföring, skrika åt Moses att komma till berget. Det är väl egentligen det filmen handlar om – att Moses är lite trött på att knalla upp på berg stup i kvarten, så fort det är nån megafontomte som vill att han ska köpa nåt.

      Och nej – dialogmarknadsföring sker inte genom att konversera med en miljard människor, men kanske genom att konversera med nyckelpersoner, som därmed blir inspirerade, engagerade och drivna att på eget bevåg, helt frivilligt, berätta för sina vänner, bekanta och kontakter om sina kontakter med Benetton eller vilket företag det nu än är. Det handlar i det fallet om att väcka engagemanget – helt enkelt GÖRA sig intressant nog för vanligt folk att prata om, socialt.

      Personligen skulle jag nog aldrig komma på tanken att skicka en tweet till Johan Ununger om jag hittar en mask i Saltå kvarn-mjölet, men jag har hört talas om en som gjorde det – och det är en sån jävla bra historia, att den i sig påverkar min bild av Saltå kvarn POSITIVT. (Jag ska dra det där mer i detalj vid tillfälle, bara nämner det som ett exempel nu.) Och vem vet – nästa gång jag står där i mjölhyllan och väljer, kanske minns jag den där historien, just för att den var så inspirerande.

      Det som håller på att hända är att vi förlorar förtroendet för kommersiella budskap. Vi snackar med våra polare när vi ska köpa nåt istället. Det är en förutsättning som marknadsförarna har att förhålla sig till. Hur var och en av annonsörerna väljer att förhålla sig till det lär variera – och det ska bli spännande att följa utvecklingen! 🙂

  5. 6ft5 skriver:

    Jag hinner inte svara ordentligt på inlägget men M Å S T E säga att din Prezi är skitsnygg! *sträck på dig* :o)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: