Mer om barnlitteratur

Jag är inte säker, det är mycket som inte alls ringer bekant, men boken jag skrev om tidigare idag kan vara den här. Föga smickrande recenserad här – fast jag tar nog risken med att bilda mig en egen uppfattning ändå.

Anti-kommunistiska varenuvar, som recensenten vände sig mot, ser jag snarare som tecken i tiden – boken är skriven 1962, av en amerikansk författare… Det vore närmast konstigare om boken visat pro-kommunistiska inslag…!

Nu vill jag framhålla att jag alltså skriver detta enbart utifrån  recensionen, själva boken har jag ju inte läst. Men jag blir närmast lite nyfiken på HUR denna anti-kommunism är skildrad, nu när jag är stor nog att faktiskt lägga märke till det. För som recensenten också skriver – som barn är man så fokuserad på berättelsen, personerna och spänningen – den där sortens politiska/moraliska/religiösa teman passerade vanligtvis helt obemärkt.

(Däremot går jag igång rejält på den fascistoida smörjan Pricken, som inga andra vuxna läsare verkar reagera på. Min äldste son har till och med fått läsa eländet på dagis, men över min tröskel kommer den inte. Så får den vara översatt av Astrid Lindgren bäst fan den vill.)


***

För övrigt blev jag själv lite nostalgiskt nyfiken när jag mindes ”Han sålde sin frihet” som jag nämnde i förra inlägget – en av min barndoms absoluta bok- och filmfavoriter. Boken är skriven av Otfried Preussler, och har en löjligt corny titel. Men egentligen är det en östeuropeisk folksaga, om en kvarn som drivs av en djävulsk magiker med 12 fattigpojkar som lärlingar.

Min första kontakt med berättelsen var genom en animerad film vi fick se i skolan. Filmen är signerad Karel Zeman, och det slår mig (förutom hur hiskligt långa förtexter man stod ut med på den tiden… Det känns lite som en kulturkrock att märka hur ovant det känns – bara 25 år senare…) hur animerad film utvecklats under de här åren. Disney-Pixar-produktionerna känns som ljusårs avstånd från den här filmen – som är gjord någonstans i östeuropa/balkan, som ju var väldigt stora på animerad film på den tiden, vad jag minns. SVT visade mycket animerade långfilmer från Tjeckien (eller ja, Tjeckoslovakien hette det ju då).

(Ja, sedär – nu hann jag googla på Karel Zeman också, och mycket riktigt – han är tjeck!)

Jag kan inte tycka att utvecklingen enbart är en förbättring, faktiskt. Jag tycker att det finns en stor charm i den naiva stilen i den här filmen. Och jag minns ju hur djupt tagen jag var av filmen när jag kom hem och hade sett den… (För att inte tala om hur lycklig när jag några år senare – av en ren slump – hittade boken med den corny titeln på biblioteket, och förstod att det var boken bakom filmen.)

Så berättarförmågan var definitivt inte sämre, för att man hade trubbigare verktyg att jobba med. Tvärtom, möjligen?

Idag är det så stora produktionsapparater kring allting – det finns inga oberoende spelare i någon bransch och jag kan tänka mig att barnfilmsproduktion är ett praktexempel på svårfinansierade projekt som kräver riskvilliga finansiärer – som helst köper in sig i redan stora aktörer. Jag vet inte, men jag vet ju vad som snurrar på barnkanalerna hela dagarna – och jag blir inte glad i hjärtat av det jag ser där. Det blir jag av den här filmen. (Förutom att det är en väldigt mörk saga, förstås. Men den är bra. Rekommenderas!)

Däremot hittade jag också en tysk spelfilm av berättelsen om mjölnarmagikerns tolfte lärling – Krabat – från 2008. Tydligen mer än jag som tagit intryck av den gamla folksagan!

Annonser

5 Responses to Mer om barnlitteratur

  1. pärlbesatt skriver:

    Jag skulle kunna vidarebefordra frågan till min bror, han är dels barnbibliotekarie, dels jobbar han för BTJ, han har koll på en massa. Vill du det?

  2. Linda skriver:

    Låter som en intressant läsning att döma av wikipedia. Och bara att få in så mycket i en barn-/ungdomsbok … Dessutom var framsidan (återigen i wikipediavarianten) så snygg, verkligen ”A wrinkle in time”. Just nu är jag också nyfiken på Augustnominerade Slumpens bok av Åsa Lind (som också har skrivit Sandvargen), filosofisk fantasi som jag verkligen skulle vilja läsa. Eller hade velat skriva. (Hm, jag är till och med avundsjuk på hennes namn, sedan jag var liten hade jag tänkt välja det som pseudonym om jag någonsin blev författare, haha).

  3. Vixxtoria skriver:

    Hej du! Det är absolut Ett veck i tiden som du söker. Jag är ledsen att min text av boken låter negativ, men jag blev verkligen väldigt besviken när jag läste om boken nu i somras. Som barn fann jag den alldeles alldeles underbar, och jag kan förstå varför när jag läser den, men boken har inte det där djupet (som många barnböcker har) som gör att den håller för en vuxenläsning. Jag kan kanske förtydliga att jag absolut inte är antikommunistisk själv (kanske snarare tvärtom). Däremot blir det lite för programmatiskt när man skildrar en planet där alla människor rör sig i samma takt (studsar bollar, öppnar dörrar etc), och där idealet är att allt är precis lika, där hela planeten styrs av en enda pulserande hjärna. Barnen i boken (som alltså färdas mellan olika planeter) får även se hur ett svart moln breder ut sig över världen, och de skräms över att det mörker som har slukat vissa planeter ska ta över också på jorden. Du har naturligtvis rätt i att det är ganska typiskt för en amerikan (som ville varna för kommunism) 1962. Och det är ju en förklaring. Men det gör fortfarande inte boken bättre för mig idag.

    Om jag hade skrivit recensioner för barn hade jag antagligen skrivit något helt annat, men eftersom min bokblogg handlar om de reflektioner jag gör utifrån mitt läsande idag som vuxen blir också innehållet därefter. Men läs gärna boken, eller köp den och sätt den i händerna på en 9-10-11-åring nära dig. De tycker säkert mycket om boken.

    Vill du läsa något i den här stilen som jag tycker håller även för en vuxenläsning är Susan Coopers En ring av järn ett förslag. För att inte tala om fortsättningen Ovan hav under sten, som jag läser om ungefär en gång om året, fortfarande med samma rysningar som när jag var 11 år. Liksom Ett veck i tiden är Coopers böcker allegorier över kampen mellan ont och gott.

    • Jenny skriver:

      Hej, tack för din kommentar! Grejen är – att jag gör inte alls den tolkningen av det du berättar (det blir lite tokigt att jag ger mig på att diskutera boken när jag inte ens hunnit läsa den, men jag kan inte låta bli nu! *s*). Och faktum är att ett väldigt liknande tema återfinns i Den oändliga historien, och för all del i Momo, eller Kampen om Tiden. För mig har det ingenting med kommunism eller politik att göra, utan om en likriktning som verkar höra vuxenvärlden till – och det än idag.

      Men struntsamma – vi får diskutera mer när jag faktiskt vet vad jag pratar om. Tipset om Susan Cooper tackar jag alldeles särskilt för, för jag tror att bland hennes böcker finns någon jag läst en bit på och sedan aldrig läste ut – tror att jag hade nån rastlös period när jag gjorde sådär, trots att jag annars alltid var bokslukare av rang. Jag tror att nu när jag letade efter Ett veck i tiden var det Susan Cooper och Ovan hav under sten jag TRODDE att jag letade efter – för där låter både författaren och titeln bekanta, vilket de INTE gör med Ett veck i tiden. Min sammanblandning, helt klart. Men nu har jag båda, och kan läsa och frossa rejält!

      Tack för både recensionen och kommentaren – jag hoppas att du inte tyckte jag var kritisk mot recensionen i sig, jag menar mest – som jag skriver här också, att jag ändå vill läsa den nu som vuxen, även om jag säkert skulle ha gillat den bättre som barn. Jag gillar inte Den oändliga historien särskilt mycket nu när jag är vuxen heller – den är alldeles för torftigt skriven (eller om det är en risig översättning, det ska jag låta vara osagt).

      • Vixxtoria skriver:

        Åh, nej, jag tog det inte som kritik mot vad jag skrev i inlägget men jag tänkte att jag kanske skulle förtydliga vad jag menar (eller så blev jag rädd att du skulle tro att jag är antikommunist 😉 ).

        Det var länge sedan jag läste både Momo och Den oändliga historien, och jag har lite svårt att bedöma hur jag skulle se på böckerna idag. Men som jag minns det är båda mer komplexa och symboliska berättelser som har lite fler dimensioner än Ett veck i tiden. Jag önskar verkligen att jag inte hade gett mig på att läsa om den, utan haft kvar mina underbara minnen från mellanstadieåldern. Jag vill egentligen inte se att den är en kritik mot totalitära samhällen. Ett slags 1984 fast för barn. Bara minnas det där jag tyckte var så underbart då.

        Det jag tänkte med mitt inlägg var att illustrera att vissa böcker är bättre på avstånd, i minnet, än vad de egentligen är. Det gäller väl många saker. Sånger, filmer, tv-program, målningar.

        Men jag tycker absolut du ska läsa Susan Cooper. Jag hoppas du får behållning av Ovan hav under sten även som vuxen. Jag ska titta in här och se om du rapporterar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: