Om mål och processer

Minns ni min gamla postning om min Myers-Briggs-profil – INFP? Jag skrev där att jag tyckte sista motsatsparet, J och P, som står för Judging respektive Perceiving, var abstrakt och svårt att riktigt få grepp om.

”…relaterar till de föregående tre, och handlar om hur man relaterar till händelser och skeenden i sitt eget liv. Judgement-personer vill planera, strukturera och skapa kontrollfaktorer i tillvaron. Perception-personer föredrar att improvisera och ta situationen som den kommer. Man är en obotlig tidsoptimist och föredrar att hålla möjligheter öppna.”

Rätt luddigt, eller hur? Men så häromdan, apropå en helt annan diskussion, skrev en väninna till mig:

”Jag tolkar det ena (J) som att man drivs av att nå resultat och att utifrån det bedöma om man kom någon vart eller inte. Det andra (P) mer som att man drivs av upplevelsen i sig, av att följa det som sker utan förväntning, njuta i stunden. /…/ Skapa i stunden.”

Låt mig utveckla:
Person J vill någonstans, vill ha ett resultat eller nå ett mål. Hon eller han befinner sig vid punkt A och målet är punkt Ö. Hon eller han gör upp en  handlingsplan med prydliga punkter, strategier, steg på vägen: B, C, D osv. En slags karta över Vägen till Ö. När person J når målet – Ö – utvärderar hon eller han. Nådde jag mitt mål? Ja. Bra. Nådde jag inte mitt mål? Inte bra, något stämmer inte – jag måste omvärdera, lägga ny strategi – hitta en annan Väg till Ö.

J-personen bedömer alltså ”läget” i relation till målet. Alltid. Målet är fixstjärnan, referenspunkten. Inom organisations- och ledarskapsteorin är fenomenet även känt som resultatorientering.

Person P är istället processorienterad. Process är ett modernt ord, nästan trendigt, ett ord man nästan reflexmässigt vill slå ifrån sig – bara för att det är så söndertjatat. Men härda ut lite – det finns faktiskt en poäng här. Någonstans.

En process är något som händer, dynamiskt, föränderligt, oändlig rörelse (hade någon slags metafysisk poäng om att all rörelse är oändlig, att rörelsen i sig inte upphör, utan bara ”kroppen” som slutar befinna sig i den… men jag tror vi skippar den idag, va?).

För P är den där processen en naturlig ”miljö” att befinna sig i. Den dynamiska, ständigt föränderliga världen är ett flöde, och mitt i det står P-personen och bildar sin referensram i realtid – som en del av det flöde hon befinner sig i. Och för P finns ingen anledning att försöka styra eller kontrollera den där processen – hon är ju DÄR, när det händer, tar in intrycken efter hand som de kommer och orienterar sig i tillvaron genom upplevelser här och nu.

Superflummigt, jag vet. Men samtidigt är ju ”kontroll” ett annat slitet uttryck, som vi egentligen vet saknar betydelse. Vi ”behöver” kontroll, fast vi egentligen vet att kontroll är en illusion – vi kan inte kontrollera någonting, bara inbilla oss att vi kan. Och den ”kontrollen” yttrar sig i en förvanskning av verkligheten, ett upprepat mönster som för varje upprepning alltmer skiljer sig från verklighetens. Kontroll? Eller chimär?

Hur mycket kan ni om kaosteori? Jag kan nästan ingenting, förutom att jag vet att det är kaosteori, om än på lightnivå, vi är på väg in i nu. Ett kontrollerat mönster med en pytteliten avvikelse, som upprepas till dess avvikelsen blir ENORM – det är kaosteori.

Ett system (exempelvis ett J-samhälle) som bygger på den inbillade kontrollens princip, är ett sådant system. J-personerna ritar upp sina kartor och strukturer, och de leder dem en bit på väg, men det som var ett litet fel från början – innebär att de hamnar käpprätt åt helvete i slutet.

P-personerna däremot – de tenderar fastna i processen, och når inget ”mål” alls. Det finns inget mål – processen, här och nu, är allt som betyder något. Att detta här och nu är en dynamiskt kaotisk och okontrollerbar plats, det gör P-personen alls ingenting – tvärtom. Det är hennes eller hans rätta element, ingenting får P-personen att känna sig så levande som att vara en del av en dynamisk, flödande, levande process.

Två saker tänker jag kring det här:
För det första – ingen människa är en vandrande arketyp. Ingen människa är J eller är P, fullt ut och till 100 %. Om man tror att världen fungerar så, eller att Myers-Briggs bygger på ett sådant antagande (och MBTI har fått stora mått av just den sortens kritik) – då har man inte förstått hur man ska använda metoden, eller arketyperna.

En arketyp anger en generell riktning, skulle jag vilja säga – snarare än en fixerad punkt. Arketyperna HAR heller inga tydliga gränser sinsemellan. De flyter ihop, går i varandra. På NextEvent-eventet jag var på för några veckor sedan var Per Robert Öhlin en av talarna, och höll ett föredrag på temat arketyper och storytelling i reklamspråket. (Otroligt intressant, för övrigt.) Utan att fördjupa mig i reklamspråk vill jag bara dra parallellen till storytelling. En arketyp är som en berättelse eller en saga som berättar något om dig – trots att den inte alls handlar om dig.

Berättelsen om den kartläggande, målorienterade J-personen och ögonblickets självklara kaospilot, person P, kan berätta något om dig – även om du inte ÄR vare sig person J eller person P. Du är du, och du bär antagligen delar av både person J och person P inom dig. Men genom att lära känna dem som renodlade ”sagofigurer”, kan du kanske bättre förstå hur dessa sidor samverkar inom dig själv – och i andra.

För det andra – världen behöver båda delar. Inte enbart den lilla mixen var och en bär med oss, utan även mixen av att en är mycket  P och lite J, medan någon annan är mycket J och mindre P. För mycket J innebär att man aldrig når längre än man kan föreställa sig på förhand.

Sätt en P vid rodret så kan du hamna var som helst. För en J-person är det ”fel” att hamna var som helst. ”Rätt” är att hamna vid Ö, vid målet. Men tänk om det inte finns något ”rätt” eller ”fel”? Tänk om var som helst faktiskt visar sig ”bättre” än det vi kunnat föreställa oss från början…? Att rita upp kartan från början är att begränsa sig. Och det kan vara nödvändigt att av- eller begränsa sig, för att få fotfäste och kunna komma framåt – men ibland är det faktiskt just… begränsande.

(Nota bene: Nu pratar jag på arketyp-nivå igen.)

Samtidigt är väl risken överhängande att en värld enbart befolkad av P-personer skulle bli hoplöst olidlig, med gränslösa visionärer överallt, utan tydlig riktning och mål.

Som sagt – världen behöver både yin och yang. Både eld och vatten – i balans. Många gånger tenderar vi undvika ”konflikten”, genom att förespråka antingen eller – men antingen är lika fel oavsett vilken extrem man väljer. Det är i dynamiken motsatserna emellan magin uppstår – och bara där.

Annonser

5 Responses to Om mål och processer

  1. Carina skriver:

    Intressanta reflektioner. Jag är en ISFJ enligt Myers-Briggs, men jag har inte reflekterat så mycket över vad det innebär för mig egentligen.

    • Jenny skriver:

      Grejen är att jag fick göra den här sejouren hos karriärcoachen i en period i livet när jag verkligen VAR mitt uppe i… ska inte kalla det identitetskris, men ett sökande efter förståelse, eftersom de föreställningar jag haft visat sig felaktiga/otillfredsställande/skeva. Och på många sätt är jag väl kvar åtminstone delvis i den fasen – kanske rent av ska erkänna att det ÄR en del av mig att vilja pilla naveln och tokanalysera och filosofera över mänskligheten i allmänhet och mig själv i synnerhet…! *s* Hittade en hel bok om MBTI häromdagen, som jag nog ska införskaffa och läsa… Så då kan det komma mer sånt här navelpill…

      ISFJ, säger du? Jag hade nog gissat på ett E för dig, faktiskt – och kanske ett T också. Men som sagt – man ÄR ju inte antingen eller, utan någon slags individuell mix av båda, men med preferens för det ena eller det andra. Man kan ju vara relativt i mitten, och då kan det vara ens yttre situation just DÅ i livet, som gör att man faller över på ena eller andra hållet…!

  2. Linda skriver:

    O, så bra förklarad kaosteori! Nu förstår jag den på ett sätt jag inte gjort när jag har börjat läsa och fastnat i detaljer.

    Vill också lägga in en tanke om j-personen. J-personen kan ju också få sina kickar av att sätta upp och bedöma delmål. Det är inte säkert att j-personen går hela vägen till ö, hon kanske stannar på b och ställer sig följande frågor: Har jag nått B? – om ja, så blir hon glad. Ska jag nu sätta upp delmålet C? Eller rikta om? Hon kanockså gå steg för steg, men får sin kick av att bedöma om hon har nått framgång i förhållande till sina mål.

    P-personen får i stället sina kickar av att uppleva hur det är på punkten B. Är det här bra eller dåligt? Vad har jag lärt mig/lär mig av att vara här? Kanske ska stanna här?

    En P-person (mycket produktiv) jag känner sa också att han ogillar att sätta upp mål, för att när han bedömer att han är klar med målet måste han sätta upp nästa, han får liksom inte vara i och skapa istunden då. På samma sätt älskar han att läsa böcker, men om inte nästa bok i serien finns, så stannar han hellre med ca 5-10 sidor kvar. För att inte bli färdig. För att få vara i boken, i flödet. Det tror jag är percieving. Det skulle jag inte klara, jag får mina kickar i hög grad av att kunna bli klar med något litet eller stort, att ”bocka av”.

    • Jenny skriver:

      Haha – bra att du gillade kaosteori à la Jenny. Det där är faktiskt en grej jag VET att jag är bra på – att förklara svåra grejer på ett enkelt sätt, åtminstone för folk som är bra på att tolka bildligt språk. Tack för att du påminner mig – som du vet behöver jag påminna mig om saker jag är bra på, inte minst just nu! 🙂

      Jag hade faktiskt med delmålen i mitt första utkast (som finns i en anteckningsbok i min handväska!) till det här inlägget, men jag måste ha missat det när jag skrev in det – det var väl nån annan process som drog iväg mig, så jag missade det målet… *s*

      Skämt åsido – grejen är att jag inte ens ÄR så otroligt utpräglad P-person, jag hamnade hyfsat i mitten på den här parametern, vill jag minnas. Många på mitt jobb ser ju mig som jordens strukturfreak (även om jag själv vet bättre…!), för att jag är duktig på att urskilja och punkta upp mål och delmål och alltihop… fast sen fastnar jag i processen likförbannat! *s* Fast då är det ju bra att befinna sig i ett dynamiskt team, och kunna växeldra, som vi pratat om. Jag tror verkligen på att det här är en nyckelgrej – för väldigt mycket. Sen får det vara trendigt bäst tusan det vill, det måste ju inte nödvändigtvis innebära att det är fel. (Säger inte att det var så du menade, men ofta möter man den attityden, tycker jag. Folk ryggar från det som är hett för stunden, och UTGÅR från att det måste vara nåt fel, bara för det.)

      Och det där med böckerna – jag skrev ju om det bara för nån vecka sen, att jag blir så rastlös och knäpp-i-huvet på ren svenska när jag läst ut en bok och det inte ”kommer mer”… Skulle inte ha kopplat ihop det med det här, men när du säger det känns det helt logiskt! Tack för den vinkeln! 🙂

      Och ja, sen är mitt inlägg lite virrigt gällande processer/perceiving, som ju egentligen är olika saker – men just här kom de att flyta ihop, på grund av att jag illustrerade som jag gjorde. Bra poäng! 🙂

  3. Linda skriver:

    Förresten, håller också med om att processer är inne och att vi har mycket att lära av process management. Tror att både j- och p-personer kan fungera för det, men att p-personerna har en fördel, eftersom grejen med processer ju är att betona att de är pågående.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: