Sista posten före bloggpausen

Ja – ni tror väl inte att jag skämtat när jag pratat om att ha bloggtystnad hela november? Nej, nej – blodigt allvar menar jag. Det finns ett par saker som kanske kan trigga ett behov av att skriva nån form av egosvammel istället för att hängivet arbeta på Den Stora Romanen, men de får räknas som undantagstillstånd och rendera blott tillfälliga, kortvariga uppskov.

Lite reflektion: Livet just nu är som en damm, vari sju års bäckar och rännilar rinner upp – och dammen är helt enkelt inte riktigt stor nog för att härbärgera alltihop. Den svämmar över.

För ett år sedan pratade jag med en person om att jag inte ville gå ur en situation innan jag kunde göra det med lika rak rygg som när jag klev in i situationen. Idag står jag rakare i ryggen än på länge – men mitt ansikte är fårat och antagit en gråaktig ton av trötthet. Det borde innebära att jag segrat till sist, men om det är så, är det en seger utan sötma, bara fadd eftersmak.

(Och ja, några av er tycker säkert att det är konstigt att jag pratar om seger NU, den här helgen av alla helger. Men jag kan försäkra – jag vet ingenting som inte ni vet, åtminstone inte om det där.)

Det är okej. Det är inget jag ältar eller mår dåligt över – men den grå tröttheten är ett faktum jag måste förhålla mig till – både genom att ta hänsyn till den, och genom att hitta en väg ur den.

Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet. Det gick ut på att diskutera vad vi tror att vi gör om ett år, och hur vi ska göra för att nå målet. Jag visste inte vad jag skulle säga under övningen, vilket jämnade ut sig eftersom ingen annan visste det heller.

Men det jag i tankarna efteråt återkommer till, om och om igen, och oavsett ur vilken vinkel jag närmar mig frågan, är svaret att om ett år vill jag må bra. Om ett år vill jag vara glad igen, och känna att mitt liv är ett liv jag lever, inte ett krig jag försöker vinna.

Jag har också tänkt mycket på att jag om ett år vill vara uppskattad FÖR den jag är – inte TROTS att jag är som jag är. Och det finns en kluvenhet kring det där, för det är inte heller riktigt comme-il-faut att erkänna att man har ett (högst mänskligt!) behov av uppskattning, positiv feedback och bekräftelse. Hade ett långt samtal med en väninna idag också, och vi pratade länge om bekräftelsebehov, fast då ur perspektivet att bekräftelsebehov är något man behöver bryta, ta sig ur, för att må bra.

Sanningen ligger i vanlig ordning någonstans mittemellan, tror jag. Som individ behöver jag tydliggöra min identitet och mitt värde inför mig själv, så att min definition och min egen bekräftelse, gäller över andra människors uteblivna bekräfteser. Samtidigt är uppskattning och bekräftelse en viktig del av normalt socialt samspel, det irriterar mig att man i vissa sammanhang närmast skuldbelägger behovet av uppskattning som om det skulle vara en blotta eller en mänsklig svaghet.

Att vara mänsklig är ingen svaghet. Tvärtom. Robotlika människor ter sig i mina ögon svagast av alla. Hårda på ytan, ja – men spröda, sköra, med krampaktiga grepp om principer och strukturer, dessa klena substitut för… ja, vad? För det som saknas, antar jag. Modet kanske? Modet att vara människa, fullt ut?

Hursomhelst. November blir en händelserik månad. Vad som än händer kommer november att bli startskottet för nya saker, saker som jag hoppas ska leda till mitt mål: att helt enkelt må bra.

Jag närmar mig 40. Jag håller förvisso inte med om att 40-strecket är detsamma som porten till medelåldern – men det kan ju vara utslag av förnekelse från min sida, förstås. Men det innebär att jag inte längre har tid att skjuta upp livet till senare. Livet är här och nu, vare sig detta här och nu är en översvämmad damm eller den muntert sprudlande bäck jag vill tro att det ska vara om ett år.

Och detta måste jag förhålla mig till. Livet, tiden, måendet.

***

Nuså, govänner. Nu tar jag bloggsemester en månad. Ord ska flöda, tangenter glöda och berättelser berättas. På återseende 1 december!

Annonser

4 Responses to Sista posten före bloggpausen

  1. DH skriver:

    Ha en fin bloggsemester! Och hoppas du är tillbaks 1 december! Håller också tummarna för att orden du ska lägga på annat håll flödar och kanske till och med kommer att finnas till allmän beskådan sen?

    Även om det inte är nån mänsklig rättighet att få bekräftelse så är det ett högst mänskligt behov. Jag tror att om fler människor, både i arbetslivet och privat, insåg vilka positiva effekter det har att bekräfta andra människor, både för vad de gör och vilka de är (utan att prestera) så skulle motivation och välmående i allra högsta grad öka.

    Det finns väl vissa miljöer där det liksom är inbyggt att bara bekräfta en viss sorts sätt att tänka, vara och arbeta. Vilket blir väldigt destruktivt för de som inte är konformister. Jag har tänkt mycket på det där, hur man rättar sig efter en norm vars premisser man egentligen inte instämmer i för att få den bekräftelsen, samtidigt som den bekräftelsen kanske blir ganska meningslös när det inte är ett beteende, ett sätt att vara, tänka eller prestera som man själv tycker är värdefullt eller rätt. Så det är väl också en sak att ta med sig – tanken på vilken bekräftelse, för vad och från vem som är viktigast.

    Hur som helst så hoppas jag att din ett-årsplan slår in. Det är ändå huvudsaken!

  2. Jenny skriver:

    🙂 Tack!

    Fast jag är lite sådär ändå… Vadå inte en mänsklig rättighet? Jag tycker egentligen att det borde vara en mänsklig skyldighet att se människor runtomkring sig för dem de är, och inte som de etiketter vi tycker oss orka decimera dem till. Och det är den sortens ”bekräftelse” jag syftar på. Inte ideliga glada tillrop – ”Oj vad bra att du diskade din kaffekopp efter dig, jag vet ingen som kan diska så bra som du”… 😉

    Och om det är en förbannad skyldighet åt ena hållet, så borde det vara en mänsklig rättighet åt andra. Ömsesidig – eller omnisidig, eller hur det nu blir… – förstås.

    Sen är jag tveksam till hur många som egentligen ÄR konformister – på riktigt. Jag tror att det många gånger bara… ”blir” så. Innan man vet ordet av har man lallat på väldigt länge utan att ifrågasätta, och steg för steg kommit allt längre från det som var ens egen väg från början.

    Visst måste man kunna kompromissa, det hör ju till i en social värld, men jag tror att vi underskattar hur stort svängrum vi egentligen har – och vågar ge varann.

    Men men. Jag är och förblir en flummig idealist – och får börja ikläda mig plyschoverall för att fullt ut sända de rätta signalerna…

    Tack för en skönt bekräftande kommentar! 🙂

  3. pärlbesatt skriver:

    Här får du ett fång med bekräftelse på att du är uppskattad för det jag sett av dig och det jag hoppas få se av dig framgent!

    Och ha en fruktsam tid av obloggande. Jag kommer att sakna dig!

  4. Ellinor skriver:

    Ha en härlig bloggledighet! Vi ses igen i december (eller när jag läser din bok 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: