Konsten att äta ett russin

Dagens citat:

”I refuse to walk faintly through life only to arrive safely at death”
Paulo Coelho

***

Idag har jag övat mindfulness, utövad genom konsten att äta ett russin. Det var lite spännande faktiskt.

Ta fem minuter på dig att äta ett russin. Gå genom sinnena ett efter ett (hörseln kan vara knepigt när det gäller just ett russin… men du kanske kommer på något kreativt…!) och låt alla sinnena ”smaka” på russinet – vart och ett på sitt sätt.

När det kommer cyniska tankar och försöker få dig att tro att det du gör är fånigt och du är för stor/smart/gudomligt vis för att nedlåta dig till sådana dumheter – så jagar du bara bort dem. Det här är ett russin från en främmande planet och du har aldrig sett, rört vid, känt doften av eller smakat något liknande.

Efter övningen kan du fundera en stund på hur mycket du äter på en dag, kastar i dig i förbifarten, knappt medvetet och definitivt utan att känna vad det smakar. Och när du gjort det vidgar du perspektivet ett steg till, och tänker du på allt annat du gör på en dag, per automatik, med autopiloten inkopplad och dig själv bara halvt närvarande eftersom du redan med halva ditt medvetande tänker på nästa vecka eller det som hände igår.

Vi fick också lära oss formeln SOAL för övningar i mindfulness – Stanna upp, Observera, Acceptera och Låt gå. Jag tyckte att det var ett rätt skönt sätt att förhålla sig till saker, och det fick mig att börja längta efter att träna tai chi igen. Eller träna och träna – lära mig. Och yoga. Jag minns inte ens när jag yogade sist, men jag minns hur magiskt det är. Yoga är väldigt mycket mindfulness/medveten närvaro. Det är antagligen är det därför jag får spader på SATS-yoga och ännu värre Friskis-och-svettis-yoga, som bara handlar om att göra coola österländska rörelser, fast med sedvanliga hurtfriska tillrop under tiden. De har inte fattat grejen. Närvaron.

Jaja. Tids nog ska jag yoga igen (helst innan jag blir för gammal och stel…!) och lära mig den där tai chi-sekvensen som jag kämpade så med för några år sen. Men det blir nog inte den här veckan.

Annonser

8 Responses to Konsten att äta ett russin

  1. Per Stromsjo skriver:

    Österländska rörelser med hurtfriska tillrop? Tja, det låter ju onekligen som något slags produktutveckling. Låt vara åt fel håll, men ändå.

  2. pärlbesatt skriver:

    Så utomordentligt märkligt att du skriver om just det här just idag…

    • Jenny skriver:

      Ja eller hur? Jag läste ditt sms för en stund sen och fnissade. ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” ligger för övrigt och väntar på mig på lokala biblioteket, så i helgen ska det bli läsning av!

      Synkronicitet, sa Jung! 🙂

  3. BaraJag skriver:

    Me löööves yoga, men det visste du redan. Inne på mitt dryga femte år och kommer ALDRIG att sluta!

    Det finns absurda mängder olika typer av yoga, men har man lärt sig grunden – att befinna sig i nuet så är ett namaste på plats oavsett var och hur man befinner sig i sitt utövande: på gräsmattan på semestern, i hallen, på en pretto/eller icke-pretto studio, ett gym eller i ett tyst konferensrum ensam på jobbet.

    Grundtanken är allt. Yoga är häftigt för det är en otroligt egoistisk sak du kan utöva där det är helt ok – ja t.o.m. nödvändigt att du bara vänder till dig själv och innåt. Vad andra gör och kan bredvid dig saknar helt betydelse – det är bara du, där och då.

    Men, de som ”lär” sig yoga på ett gym och poserar sig genom passen, de tycker jag bara synd om. Det är de som missar den gottigaste godisbiten i påsen och bara slänger sig över den färggrannaste. Jag är tacksam mot mig själv för att jag gav mig själv gåvan att lära mig det från grunden – det gör att jag även kan finna en mening i SATS-yoga (med rätt istruktör kanske ska tilläggas …)

  4. Kattta skriver:

    Är onekligen sugen på att anta utmaningen att koncentrera mig på ett russin i fem minuter. Hehe…undras vart jag hamnat i tanken efter halva tiden. Ja herreminje okoncentrerade människa. Förmodligen har jag hunnit med både solsemester och bakat lussekatter.

    Jo du, idag grottade jag runt bland mina favoriter på Youtube. En låt där fick mig att tänka på ditt tdigare inlägg ”hon den långa med stövlarna”. Jag befinner mig i ganska precis samma sits känslomässigt. Låten jag ”pratar” om berör mig massvis, gör mig gråtfärdig samtidigt som den ger mig en känsla av nu jävlar-anamma (i positiv mening)

    Har lagt upp den på min blogg, vassego!

    • Jenny skriver:

      *s* Fast ska jag vara ärlig kanske det bara var en minut. Eller en halv. Fast det kändes som väldigt länge. Faktiskt. 😉

  5. Elina skriver:

    Oh, går du kurs? Låter nyttigt hur som helst. Hämta boken på biblioteket och läs den, den är bra. Fast egentligen är det en bok att äga, så att man kan återkomma till den då och då. Jag har Nilsonnes ”Vem är det som bestämmer i ditt liv?” liggade bredvid sängen och läser ett avsnitt när jag behöver påminnas. Den är också bra.

    Min yogalärare kallade yogan på SATS och liknande ställen för gymnastik. Träning för kroppen men inte för själen. Yoga är ju så mycket mer än rörelserna. Och jäklar vad jag saknar det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: