Mer vippdockor

Ett av de ständigt återkommande sökorden som folk hittar hit på är – vippdocka. Mitt egenhändigt (?) påhittade ord, för en sån där vinglig docka med rund, benlös kropp och en tung kula i botten som gör att hon vippar tillbaka om hon tippat omkull. Och tydligen är jag inte ensam om att beskriva mig själv som en vippdocka – och just den saken kan göra mig lite sorgsen. Att vi ska vara så många…!

Men – idag är den här vippdockan faktiskt relativt upprätt. Jag kan inte låta bli att häpna litegrand över hur avlägset förra veckans avgrundsdjupa mörker ter sig nu, nästan som om jag glömt bort det. DÅ var det allt överskuggande – NU… jag vet inte.

Skuggan ruvar väl därinne ännu, och skalet – det där som borde vara mitt pansar mot ondsint mörker – är fortfarande skört som Ming-porslin. Men för ögonblicket har den av någon anledning gått och lagt sig. Allt är tyst, och lugnt, och stilla. Ungefär som i en skräckfilm, då de lågmälda, lugna passagerna är de då man VET att något kommer att hoppa fram ur skuggorna och skrämma skiten ur en – och så gör det det, trots att man så väl visste att det skulle komma…

Med andra ord – det är ett bedrägligt lugn, som jag inte har mycket tillit för. Men – en får vare glad så länge det varar.

Idag valde jag att vara en oduktig flicka och skolka från retorikkursen.

Jag var verkligen inte i form för den, fast kursledaren tyckte att jag kunde prata i EN minut, oförberett, bara för att. Men jag orkade bara inte ladda några batterier för det. Snarare var det det förslaget som fick mig att bestämma mig för att helhjärtat skolka och ägna mig helhjärtat åt den planerade lunchdejten – istället för att hasta dit, hasta i mig lunchen och hasta tillbaka till kursen – för att sen ändå ha ångest över att jag inte hunnit jobba för att jag gått på kursen.

Jag valde helt enkelt ett lägre tempo idag – och jag är ganska säker på att det var rätt val, trots att jag missade min kära kurs. Lunchmötet var bra, trevligt, kreativt. Jag pratade kanske lite för mycket, som vanligt när jag går igång på något – men det var okej. Jag pratade åtminstone inte ihjäl någon. Inte idag… 🙂

Längtan efter ny, frisk, sval luft (icke att förväxla med den råblöta novemberluften som slår nubb i ansiktet och sliter sönder den mödosamt stylade frisyren under varje morgons promenad mellan buss och kontor) är en ständig följeslagare. Herrarna Slentrian och Livstristess ruvar med Skuggan därinne i mörkret någonstans och bidar sin tid – månne smider konspiratoriska planer, vad vet jag.

De får väl sitta där då. Låt dem smida. Jag smider på mitt håll. Så förvånade de ska bli!

Annonser

One Response to Mer vippdockor

  1. css3 skriver:

    Everything is very open with a very clear clarification of the challenges.
    It was really informative. Your site is useful. Many thanks
    for sharing!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: