En flyktig pust batteriånga

Det blixtrar liksom till ibland, en liten pust av batteriånga letar sig in i… ja, vad det nu kan vara för pryl som tar emot dylika energivågor och skickar dem vidare in i maskineriet. För ett ögonblick känns det som om jag är på gång igen, allt är som vanligt och jag minns inte riktigt vad det var som var så tungt, så bottenlöst och… ja, allt vad det var. En högst barmhärtig glömska har sänkt sig över tillvaron. Men lika obarmhärtigt skingras den när batteriångepusten förbränts och är borta.

Sambon brukar påpeka att jag har minne som en guldfisk. Och det ligger väl något i det, men i det här fallet räcker det tydligen inte till.

I måndags åt jag av diverse skäl lunch bland annat med en tjej som rörde sig i samma kretsar som jag i ett tidigare liv, för sisådär tre-fyratusen år sedan. Vi känner egentligen inte varandra, men nu kom vi att prata om ditt och datt för att närmare bekanta oss med varandra. Det hade definitivt inte gått mer än 10 minuter innan hon, som alltså just höll på att lära känna mig, sa något som mina vänner brukar säga, såna som verkligen känner mig . Det var absolut inget fel och inte något dåligt heller, tvärtom.

Men det som slog mig var att det var så uppenbart att hon kommenterade det bara 10 minuter efter att vi träffats.

Och det roliga är att gamla klasskompisar från anno dazumal (högskolan) som jag börjat återknyta kontakten med på gamla dar, de säger också samma sak, efter alla dessa år. Så inte nog med att det är något man lägger märke till här och nu – tydligen var jag likadan för 15 år sen.

Så – medan jag går och stretar med jordens identitetskris, vilsnare än vilsnast och med en krökt själ i stövlarna… verkar det stå helt klart för andra vem jag är. Till viss del, ska tilläggas – det här handlar ju om en liten del i helheten. Givetvis. Och ja, givetvis med förbehållet att det inte gäller alla människor.

Mina tankar rör sig kring ensamhet. Och relationer – allt som händer människor emellan. Eller inte händer. Och så tänker jag då och då på vålnader som passerar genom ett rum som en viskning och försvinner lika tyst som de kom – utan att lämna ett spår efter sig.

Fast egentligen är jag nog mest trött och grå. This, too, shall pass.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: