”Att inse världens lidande med glädjen i behåll”

Efter säkert ett par års tjatande om Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig, läser jag den äntligen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Å ena sidan är den omständligt författad på ett akademiskt språk med inskjutna bisatser duggande som spön i backen (ehm, look who’s talking…) – å andra sidan är den irriterande slätstruken, slingrar sig graciöst bort från allt som luktar fördjupning.

Å tredje sidan – får den mig att tänka. Och det är väl, när allt kommer omkring, huvudsaken.

Där fanns bland annat ett citat av Tage Danielsson – som fick bli rubrik till det här inlägget, bara för att det illustrerar bokens tema på ett sätt jag tycker om. Acceptans. Jag skrev om det redan förra veckan, efter russinövningen. Stanna upp – observera – acceptera – låt gå. Förbanne mig om jag förstår hur det ska gå till, hur man rent praktiskt gör för att bända loss sina krampade mentala fingrar från den chimära kontroll man så förtvivlat håller fast vid. Men jag tycker om att läsa om det. Jag tycker om att låta fantasin nudda vid och kittlas av det som kanske skulle kunna vara möjligt.

Anna Kåver berättar en metafor i boken, som jag också tycker om. Jag ska återberätta den här, för den är bra:

Tänk att ditt sinne, din tankevärld, är ett stort ljust rum, vackert möblerat med komfortabla och inbjudande möbler. Ett rum för tillförsikt, lugn och avkoppling. Din plats. Ditt inre rum. Där finns fönster och där finns en stor dörr. Genom den dörren strömmar ”gäster” – dina tankar. Och där börjar problemen.

För du vill inte släppa in vilka gäster som helst i ditt fina rum. Du vill ha koll på dem, bestämma vem som är välkommen och vem som inte är det. Så du står vid den där dörren och vaktar, schasar ut tankar du inte vill släppa in (fast ju mer du schasar, desto påstridigare blir de – som forna tiders dammsugarförsäljare) – andra tankar vill du hålla kvar, till varje pris, för du är rädd att om du låter dem gå kommer de inte tillbaka.

Du lägger all din kraft på att vakta den där dörren. ALL. Du har inte tid att sitta i dina vackra komfortabla möbler, ingen tid alls att bara VARA i ditt rum. För du måste kontrollera den där dörren, och vilka som rör sig genom den.

…och sen vänder hon perspektivet, och förklarar den accepterande versionen av berättelsen:

Tänk istället att du sätter dig ner i din soffa, eller i en fönstersmyg, eller var som verkar mest bekvämt – i det där ljusa, vackra, komfortabla rummet som utgör din tankevärld. Du struntar i dörren och låter gästerna – tankarna – komma och gå som de vill. Du är. Det där som du aldrig hann – eller orkade – med när du hela tiden måste vakta den där dörren.

Gästerna kommer fortfarande och går genom den där dörren. De rör sig i ditt rum. Goda tankar, onda tankar, ljusa tankar, mörka tankar, glädje, sorg, vrede, rädsla… De rör sig i ditt rum och du låter dem vara där, komma och gå. Du är där, i ditt rum, med dem och du låter dem vara. Accepterar att de är en del av ditt liv, en del av färgskalan. Mörka toner, ljusa toner – till och med en gråskala.

Jag har alltid funnit en förljugenhet i det ytliga förnekandet av allt som är mörkt och svårt och gör ont. Det svåra försvinner ju inte för att man stänger in, håller tyst, inte låtsas om. Och det är ju inte så att rädsla, smärta, sorg osv bara drabbar vissa, svagare individer. Det är universalmänskliga grejer. Så varför i helvete ägnar vi så mycket energi åt att låtsas som om det inte finns, som om vi verkligen tror på att det ska försvinner om vi bara blundar tillräckligt hårt, tillräckligt länge.

Chimärer. Ständigt dessa chimärer vi ger betydelse och mening åt – trots att allt de gör är att stjäla vår uppmärksamhet, vår energi och vår tid.

Att inse världens lidande med glädjen i behåll. Världens lidande – och sitt eget. För att livet rymmer både och – inte antingen eller. Hur kan det vara så svårt att förstå? Och framför allt – hur kan det vara så svårt att förhålla sig till?

***

Sen tänkte jag faktiskt på själva glädjen.

”Glädje” – hur ofta använder man det ordet egentligen? Nuförtiden? Vi pratar om att göra roliga saker, vi pratar om stimulerande arbetsuppgifter, vi pratar om en meningsfull fritid – men hur ofta pratar vi om glädje?

Vi förfasas över hur ohälsan sprider sig, DN skrev för bara några dagar sen om att närmare 10% av alla 40-50-åringar har förtidspension, och jag skulle LÄTT kunna lista 50 länkar på rak arm, till texter, artiklar, tankar och referenser till olika aspekter av den här utvecklingen. Detta är, om något, en pågående pandemi som skördar offer varje dag, mitt ibland oss – men ändå fortsätter vi låtsas som om vi rakt inte förstår hur det kan ha blivit så.

Fast det vet vi ju. Kom igen, oss emellan. Det vet vi ju, både du och jag.

För vi pratar inte längre om glädje. Vi pratar om meningsfullhet, stimulans och möjligen ”balans”. Men inte glädje. Glädjen får du sköta själv, den ingår inte i systemet. Den är inte prioriterad. Den är inte kostnadseffektiv (heter det, fast där vill jag protestera… Det är glädjelösheten som i längden kommer att vara icke-kostnadseffektiv, som kommer att skjuta lönsamhet och måluppfyllelse i sank. Det är min fasta övertygelse).

Glädjen är inte mätbar – alltså finns den inte.

Att vara glad är inte samma sak som att ha roligt. Att ha roligt är vare sig nödvändigt eller tillräckligt kriterium för glädje. Däremot tror jag att glädjen är en hållbar energikälla. Vi måste bara lära oss att hitta och sköta om den igen. Och det gör vi inte genom att banalisera, och enfaldigt anse oss ha vuxit ifrån och klara oss utan den. För det gör vi inte. Se er omkring – vi klarar oss inte alls utan den.

Dessutom tror jag inte att glädjen ska vara vars och ens eget, ensamma ansvar. Inte heller ska det vara ett organisatoriskt/representativt ansvar förlagt hos en adjungerad ”storebror”. Glädjen måste vara ett kollektivt ansvar. Inte ditt eller mitt, utan ditt och mitt. Jag tror att glädje funkar så. Den växer i gemenskap (kollektiv är förresten ett gräsligt ord, signalerar helt andra saker än jag försöker säga… stryk det!) och förtvinar i ensamhet.

***

Nåja. Jag tror bestämt att jag går händelserna en smula i förväg. Glädjens tid kommer förhoppningsvis. Men först måste jag lära mig att acceptera.

Annonser

6 Responses to ”Att inse världens lidande med glädjen i behåll”

  1. pärlbesatt skriver:

    Såväl den som ”Vem är det som bestämmer i ditt liv” av hennes side kick Åsa Nilsonne är precis som du säger ganska light, men de får en ibland att släppa boken och tänka en annan tanke än man hade tänkt annars. Och det kan räcka med det ibland.

    Deras gemensamma bok ”Tillsammans- om medkänsla och bekräftelse” är ännu mer light, men jag tycker ändå du ska läsa den. Om inte annat klämmer du den på en dags pendlande…

    Just nu läser jag förresten nåt OTROLIGT spännande, i mina ögon. ”Pillret”, av Ingrid Carlberg. Om psykodynamiker kontra biologister, marknadskrafter, verklig omsorg om osedda patienter, scientologtomtarna och hela midevippen. Mer spännande än en deckare, för MIG vill säga… 😉

  2. […] himlastormande überfantastiskt hände heller. Men det var bra. Jag funderade tidigare idag på om den där boken funkar lite automagiskt, eftersom jag utan att direkt fundera vare sig på den eller på att […]

  3. Himmel & Ord skriver:

    […] är jag, i ärlighetens namn, inte så noga med. Jag ställer dörrarna på vid gavel och låter saker och ting komma och gå. Jag ser dem, men fördjupar mig inte i dem. Av någon […]

  4. […] eller annan omfattning. Idag läser jag om pinsamheter och fördömanden, baserat på tankar från Anna Kåver. Det irriterar mig lite att Psykologifabrikens skribent glömt ange vilken av Kåvers böcker hon […]

  5. Jag har denna bok och borde läsa den- hela den här gången, men det finns så mycket jag vill!

  6. Ingegerd skriver:

    Kåvers böcker:

    Kejsarens Nya Kläder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: