Om processer, skuggor och Klokskap

Man ska väl inte lova för mycket, men jag har börjat fundera på om snart tre års rännande hos De Kloka börjat leda till att jag så smått börjat utveckla ett eget Klokskap. Vi pratade om det vid förra veckans möte – det börjar närma sig ett naturligt slut på sessionerna, och det känns både skönt och skrämmande.

Och hur fan definierar man när man är ”färdig”? På jobbet figurerar termen ”definition of done”, vilket handlar om att redan i förväg slå fast vad som innebär att jobbet är klart. Otroligt smart drag – fast det är bra korkat att man ska behöva ha en benämning på det för att fatta att det är en bra grej… Jag grunnar just nu en del på vad som är definition of done i psykologiska sammanhang. Jag är rätt långt ifrån villfarelsen att ”done” innebär att jag uppnått ett lyckligt nirvana av oantastlig inre harmoni. Jag är fullt medveten om att livet kommer att vara lika brokigt i framtiden som det alltid varit, lika brokigt för mig som det är för dig, och för alla.

”Det handlar inte om hur man har’et, utan om hur man tar’et”, som det heter… 🙄

Jag friskförklarade mig en gång – och hade en enormt jobbig process med att acceptera återfallet. Att jag slant, jag som skulle vara så stark och självständig och… färdig. Det är annorlunda den här gången. Första vändan hos De Kloka var jag trasig – den här gången… mest förvirrad. Jag har inte brutna armar och ben som sist, jag försöker mest förstå hur jag ska använda mina redskap för att inte falla igen – innan jag ger mig ut på slaka linan (a.k.a. livet) igen. Samtidigt som jag ju befinner mig på den där linan hela tiden, men… ja, ni hajjar ju.

Det går att vara långt mer konstruktiv den här gången, utan att jag brister och förvandlas till en blöt hulkande fläck (eller jo, det händer det med – men fläcken torkar upp och återtar normal gestalt ganska snabbt. Det är en process, som sagt…). Det som får mig att tänka att jag kanske faktiskt börjar utveckla något slags Klok-sinne, är just det där – att jag verkligen märker att det är en process.

Jag ser själv mina mönster, jag kan själv analysera situationen och lägga ihop pusselbitarna för att förstå varför just DEN DÄR situationen fick mig att reagera så starkt, kan själv dra parallellerna mellan det som varit och det som är, och förstå varför jag på många sätt fortfarande går i cirklar och upprepar mina egna mönster. (Eller… åtminstone att jag gör det.)

Den Kloka menar att det är det enda redskap som finns. Förmågan att se delarna och lägga ihop dem till ett begripligt pussel.

Än gör jag det inte tillräckligt ur ryggmärgen för att kunna göra det ”i realtid”. Just när det händer, där och då, i situationen, och därmed kunna agera rätt från början. Än är jag fast i behovet att gå undan och först efteråt fundera ut – vad var det nu som hände? Varför reagerar jag såhär?

Men det kanske är en träningssak? Som konditionsträning – tungt som satan i början, men rätt som det är flyger man fram över asfalten utan att tänka på vad man gör…? Jag vill tro att det är så.

Den stora fällan är att tro att lösningen ligger i omvärlden. Miljöerna, situationerna, människorna som omger oss. Skitsnack. Att inbilla sig det är som att inbilla sig att om man bara lyckas springa ifrån sin skugga, så kommer allt att ordna sig.

När du väl försöker, och springer så fort du bara kan – så hänger ju skuggan med. Tricket är att lära sig leva med den. Förr eller senare lär man sig att världen är full av skuggor. Alla har dem, och då och då kommer någon av de andras också att falla på dig. Visst, du kan flytta dig ut i solen igen med en förnärmad fnysning – men det är ju bara en tidsfråga innan det händer igen. Och din egen skugga – ja, den har du ju alltid med dig. Och den kommer, då och då, att falla på andra.

Fast egentligen, så är det ju såhär livet är. Det är detta det handlar om. Brokigt. Krokigt. Ytligt. Djupt. Smärtsamt. Då och då glädjefyllt. Alltid både-och. Aldrig antingen-eller. En stor, brokig väv av kaotisk oändlighet, där vars och ens liv och öden påverkar våra egna. Allas skuggor korsar varandra vid något tillfälle – liksom allas soliga dagar kan komma att korsa varandra. Det går inte att kliva ur väven, du är redan en del av den. Det går inte att ändra spelreglerna, vägra låtsas om varpens mörka trådar. De är dina, lika mycket som andras.

***

Jag har haft många blogginlägg i huvudet de senaste dagarna, men har svårt att kanalisera tankarna till uttryckbara ord – och inte minst ont om både tid och energi att försöka. Jag har redan ägnat för lång tid åt den här texten, måste i säng – måste hinna sova. Kanske återkommer jag imorgon – men då handlar det troligtvis om något helt annat.

Och för den som undrar: Jag mår bra. Bättre än på länge, faktiskt. Processer är fina grejer, om än en smula jobbiga medan de pågår.

Nu – sömn. Halv elva!

Annonser

2 Responses to Om processer, skuggor och Klokskap

  1. Ellinor skriver:

    Tjoho! Heja!

    Jag läste en gång en bok där livet liknades vid en vävd matta, ibland ljusa varp ibland mörka, ibland slingriga, ibland raka, ibland som bytte färg på vägen… Det liknar din tanke om en väv.

    • Jenny skriver:

      Vad spännande! Kommer du på vad boken hette, så är jag nyfiken. Jag trodde nämligen att jag kom på det där alldeles själv, men nähäpp… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: