Vägen till Hamburg började på Pudas

När jag var liten älskade jag att åka bil på kvällen i advent. På den tiden gick vägen till mormor och morfar genom Malmö, det var innan ringleder och kringfarter och allt vad det heter var standard i trafikvärlden. Jag satt i baksätet, påbylsad och huttrande mot galonsätena i bilen (samma galon som brände skinnet av en på somrarna), med pannan lutad mot den immiga fönsterrutan och min sömniga blick löpte längs hyreshusens ändlösa rader och kolumner med fönster – samtliga försedda med adventsljusstakar och/eller -stjärnor. Det var det vackraste jag visste, värme och trygghet mitt i vinterkylan.

Idag satt jag på bussen hem från jobbet, och mina sömniga ögon gjorde den välbekanta resan igen. Från hus till hus, mellan fönster och franska balkongdörrar,  myriader av adventsljusstakar och stjärnor. Och så, mittemot ett rödljus eller om det var en hållplats, ett fönster jag hann se lite mer av. En kvinna i telefon i sitt kök, och hennes man (?) som lagar mat. Två människor i ett ombonat rum i en lägenhet i ett hyreshus (eller ja, det lär väl vara snordyra bostadsrätter förstås) mitt i stan.

Om tre månader bor vi så. I en hyreslägenhet mitt i stan. Ett ombonat fönster med den ständigt strömmande trafiken utanför. Nu kommer vi förvisso inte att bo vid en gata motsvarande Odengatan, och vi kommer inte att bo så nära marken att bussresenärer kan se in i vårt kök och filosofera kring vårt urbana liv – men ändå. Jag har alltid fascinerats av lägenheter. En inrutad värld i ett stort hus, där en eller flera människor skapar sina liv. Så nära grannarna brevid, ovanpå och inunder – ändå en liten värld, avgränsad från andra världar. Jag har mängder av visioner kring ett hyreshus i genomskärning, och allt som pågår därinne – simultant och parallellt och fullståndigt orelaterat till vartannat. Som celler i en organism – fast ändå inte.

Hursomhelst. Det är mycket tankar kring det där nu. Ett fåtal tankar kring annat. Som Den Stora Deadlinen på fredag. Den ljusårs-avlägsna julen som börjar smyga sig på den intet ont anande tidsoptimisten – igen. Men mest, allra mest, kretsar tankarna kring detta. Om tre månader är det jag som sitter i ett ombonat kök mitt i stan. I Tyskland. Galenskap!

***

Och för fjorton år sen, ganska så exakt, befann jag mig på en studentikos tillställning, en så kallad pumptömning, på den anrika puben Pudas i Växjö. Det gjorde sambon också, vi råkades ett litet stenkast från baren och på den vägen är det. Så vägen till Hamburg började på Pudas!

Annonser

4 Responses to Vägen till Hamburg började på Pudas

  1. Vickan skriver:

    14 år sen! Herregud, är det så länge sen? Det måste ju betyda att… jag började läsa på högskolan redan vid 13 års ålder. Så måste det vara:-)

    • Jenny skriver:

      Ja, du har ju alltid varit lite av ett underbarn…! Jag tänkte på det igår, jag är verkligen kluven till det där. Halva jag tycker ”herregud, vart har tiden tagit vägen” – halva jag tycker ”va – är det inte längre sen?”…

  2. Elina skriver:

    Det var en av mina önskedrömmar som barn – att få bo i lägenhet. Det verkade så mysigt med grannar åt alla håll liksom 🙂

    • Jenny skriver:

      Jag kan absolut relatera till den drömmen, jag njöt i fulla drag när vi faktiskt flyttade till lägenhet när jag var i tonåren. För att inte tala om när jag flyttade till en EGEN lägenhet… (även om det var på korridor, det var EGET ändå!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: