Tio år (och två dagar) senare

Det är så typiskt mig – man firar ju inte tioårsjubileum varje dag precis och jag har faktiskt gått och tänkt hela hösten på att jag skulle komma ihåg jubiléet den 22 december 18.05. Eller ja, själva jubiléet inträffar väl någon slags tid därefter, när jag fimpade eller när jag började bli sugen på nästa cigarett – men det blir så komplicerat att räkna ut när det skulle ha varit.

Men jag vet att jag tittade på klockan när jag tände min sista cigarett och det var klockan 18.05 den 22 december 1999. Tio år i förrgår kväll.

Jag kan fortfarande bli röksugen ibland. Oftast när jag är intensivt orolig eller stressad inför någon situation. Då kommer det över mig – inte ett sug som längre svarar mot en drift att åtgärda saken, men en gammal välbekant känsla förknippad med tryggheten i att hålla en liten stinkpinne mellan fingrarna.

Egentligen är det fånigt alltihop – att röka. Hur fan kommer man på tanken? Jag fattar inte. Eller – jag kan nog komma på åtskilliga psykologiska teorier till hur det kom sig att jag började när jag började (och ingen av dem har med grupptryck att göra – otroligt nog), och de har nog sin riktighet allihop. Men ändå. Så dumt. Så uppenbart korkat. Men jaja, alla gör vi våra dumheter.

Och jag är fortfarande stolt över att jag slutade till sist. Till skillnad från ack så många andra före detta rökare sticker jag inte under stol med att jag tyckte det var apsvårt att sluta. Jag försökte om och om igen i 1,5 år, innan jag bestämde mig: ”Det här blir sista gången. Om jag inte lyckas den här gången, så skiter jag i det. Då röker jag tills cancern tar mig eller tills jag hostar lungorna ur mig i KOL. Inga fler försök.”

Det var det som avgjorde saken. Mitt definitiva förbud mot att försöka igen. Nu eller aldrig. Gör det nu, eller var en loser för evigt.

Jag var på väg att ge upp många gånger – inte minst under helvetessemestern i Hurghada, Egypten – i januari 2000, fyra veckor efter den där sista ciggen. Tyskar som rökte överallt, egyptisk hotellpersonal som rökte överallt, cigaretter som såldes överallt för fem spänn paketet… Semesterfirandet i sig var en bedrövelse – kallt som fan både ute och inne, matbufféerna som smakade likadant vareviga dag (vi myntade uttrycket ”Det smakar skit som allt annat i det här jävla landet” under den semestern… inte helt obefogat heller), pruttande serveringspersonal och så grannarna, Olle-&-Helge Junior – som skulle ha platsat väl som Jehovas vittnen (förutom det där med posenten då förstås), då de dagligen ringde på för att delge den måttligt roade sambon sina senaste bravader. Det var illustra berättelser förvisso, och deras bidrag till citatfloran från den semestern var ordet ”babianaschle”…🙄

Men. Varje gång jag var på väg att ge upp ringde det i öronen: ”Visst. Gör du det. Men sen röker du tills du dör, inga fler försök att sluta. Men ge upp du. Gör det.” Och då kändes det ju inte så himla fiffigt att lägga ner projektet. Det var ju lite som att välja döden – bokstavligen.

Första månaden använde jag nikotinplåster. Det var rätt okej. Sen kom semestern – och jag ville lägga av med plåstren också. Det visade sig vara MINST lika svårt att ”fimpa” plåstren som att fimpa cigaretterna, nästan värre. Abstinens suger (!). Det förstörde semestern – med humöret på topp hade jag säkert uthärdat både väder och pruttar, men nu är Egypten för evigt ett förlorat semesterresmål för mig. Jag hör andra som ska resa dit och tänker ”arma satar”… Men jag inser ju att det har mer med mig att göra än med Egypten i sig – det har säkert sina ljuspunkter, även om jag inte såg dem när jag var där.

(Och jag vill tillbaka till Kairo, och ta en heldag på Egyptiska muséet. Den 19-åriga reseledaren som tog oss till Kairo, tyckte att 45 minuter på ett av världens mest fascinerande muséer var mer än tillräckligt – det viktigaste var ju att hon hann visa oss ett mysigt kafé där hon var tjänis med personalen. Jojo. Men jag nöjer mig med en endagskryssning från Cypern eller nåt.)

Nåväl – det här inlägget får bli mitt lilla högtidlighållande av jubileet – ett par dagar för sent, men ändå.

En kommentar till Tio år (och två dagar) senare

  1. […] inleddes, som jag nyligen berättat, med att jag genomled min nikotinabstinens i Hurghada, Egypten. Rys. Dålig semester. Fast det fina […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: