Julnattstanke

Ibland är det rätt bra att fånga upp det man tänker på och syna det lite extra i sömmarna. Varför tänker jag så egentligen, och vad har tanken att säga mig?

Alldeles nyss kom jag på mig själv med att tänka ungefär ”Åh gud så skönt, imorgon ska jag göra så lite som möjligt, vägra laga mat, vägra fixa saker, bara hänga med barnen, vila och ta det lugnt.” Och så fick jag en riktigt, riktigt skön känsla i magen av att tänka så, längtan och tillförsikt och värme. Men hallå – julafton var ju idag…?

Jag hade verkligen taggat ner på kraven, vi hade exempelvis ett minimalt julbord med bara de godaste favoriterna varav mycket färdigt, sillar, lax och sånt. Det enda jag gjort själv var köttbullarna och revbensspjällen – vilka bådadera blev sjukt goda, för övrigt. Jag hann tänka att ”jag må ogilla att laga mat, men när jag väl gör det blir det jäkligt bra!”. Och huset var hjälpligt städat, det ohunna tvättberget gömdes effektivt bakom en stängd dörr och dammkaninerna på ovanvåningen skonades medan deras kusiner på nedervåningen gick till sällare jaktmarker i dammsugarpåsen. Såna där småsaker som jag var tvungen att tagga ner på när jag nu fick fixa juleriet på egen hand.

Men stressigt har det varit ändå. För att slippa käka Mamma Scans på julafton som vilken trött torsdag-efter-jobbet som helst, utan kunna servera nån slags festligare måltid i julbordsgenren.

Jag brukar protestera vilt mot etiketten ”medelålders” som jag inte alls känner igen mig i. Men jag måste erkänna: Jag somnade under Kalle Ankas Julafton på TV. Utlovade glöggvärmning, men sen tuppade jag av och tog en välbehövlig powernap mellan Lady Robin Hood och Tjuren Ferdinand, eller vad det nu var. Det är nog lite medelåldersvarning på det, är jag rädd…

Och så detta dårå: Vad jag tänker när jag tänker att jag längtar tills imorgon. Nu är det ju lätt att tänka så nu, när huset är fullt med mat och ungarna har drösvis med nya leksaker att underhålla sig med. Men ändå. Det handlar ju om prioriteringar. Och det är inte alltid man faktiskt gör rätt, ens när man tror att man gör rätt – eller försöker göra så rätt man kan. Luther, han sitter där han sitter – som en orubblig demon på ena axeln och kör en eldgaffel i bara nackskinnet på en om man tänker en tanke på att prioritera det man själv behöver, istället för alla de måsten/borden/normer/krav/förväntningar/osv som han så gentilt listat åt en.

Och vi gör detta – helt utan incitament, egentligen. Vi säger ”jul blir det ju ändå” – men tror vi på det? Egentligen? Agerar vi så? Nu tar jag julen som exempel här, eftersom det blev så uppenbart ikväll när jag tänkte på vad jag ska göra (eller rättare sagt INTE göra) imorgon – men det finns åtskilliga exempel. Arbetslivet förstås, och för många även familjelivet – antingen i den egna närmaste familjen, eller med övriga släkten. Eller vänner och bekanta – övriga relationer, så att säga.

Hm. Jag tänker på detta nu, men jag är inte alls säker på att jag kommer att komma ihåg att tänka rätt ens nästa gång. Som sagt – man ser inte riktigt själv när man tänker fel. Men man kanske kan ta ett litet steg i taget?

***

Imorgon ser jag som sagt fram emot att göra så lite som möjligt – men jag hoppas nog hinna sy/binda färdigt min bok som jag tjatat om så länge. Ikväll började jag äntligen faktiskt sy ihop den. Det är lite knepigt och jag är inte nöjd med tråden jag till slut valde (what else is new…?), men något slags resultat ska jag nog få ihop till slut. Och spännande är det – att göra något man aldrig gjort förut. Sånt är ALLTID bra, det är jag säker på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: