Dagens ord: Emigrantångest

Det är  inte det att jag ångrar beslutet, eller för ett ögonblick överväger att avbryta projektet… men idag har jag svårartad emigrantångest. Alla dessa osäkra faktorer, alla dessa trösklar vi måste ta oss över, alla villkor och om och men och förutsättningar och komplikationer och guvetinteallt…

Kontrollfreaket i mig löper amok. Frihetskämpen i mig vädrar morgonluft – samtidigt som realisten ställer sig på bakhasorna och försöker överrösta de andra två med förmaningar om sans och eftertanke. Det är – milt uttryckt – ett inre kaos, värre än vanligt.

Jag får ont i magen. Jag blir grinig. Jag stressar upp mig över småsaker, gärna praktiska saker som tycks hanterbara i förhållande till det ohanterliga i att bara bo i sitt hemland ynka två månader till, och sen sätta sig i Saaben och ratta ut på E4:an för att göra next-stop-Hamburg – för TRE år!

Igår åkte vi hem till barnens kompisar, bror och syster som båda är favoritkamrater till våra två. Vi hann komma in i hallen och skala av de blöta ytterkläderna, sen sa det schwooossshh – och så såg vi inte barnen på en god stund. Bara hörde hur de lekte och stojade och demolerade saker en trappa upp. Vem är jag som mor, att rycka dem från den tryggheten? Sätta dem i en värld som är främmande för både dem och mig, där människorna talar ett språk vare sig de eller jag talar eller förstår…?

Jag vet – alla säger att det går fort, de lär sig, de anpassar sig… Men ändå. För mig är det en stor förändring, men medveten och överskådlig (trots kontrollbehov och ångestklump i magen) – men för dem… För dem är det allt de känner till, hela deras värld och allt de hittills lärt sig om världen som ställs över ända. För att vi bestämt att det ska ske. Antagligen är det där klumpen i magen växer fram. I att ta på sig det ansvaret. Styra deras liv på det sättet. Här har vi redan i över 5 år sagt att ”såhär ser världen ut, såhär pratar man, hit går man om dagarna när mamma och pappa måste jobba…” – och sen hittar vi på att ändra på precis allting. Bara sådär. Vilken rätt har vi att göra det? Vem säger att det är ett bra beslut – för dem?

Nå. Jag tycker väl inte heller att vårt sätt att leva familjeliv varit helt idealt här heller. Under hösten har jag jobbat 100%, tidigare förvisso bara 80% – men med två timmars pendling varje dag, blir det ändå långa dagar. Inte minst för barnen. Särskilt efter höstens 10-11-timmarspass har jag kommit hem som ett vrak – trött, grinig, tvär och jävlig. Då, när det viktigaste arbetet tar vid – att vara mamman. Hon som lotsar barnen in i livet, lägger grunden de ska stå på, bäddar mjukt och leder rätt. Hur uträttar man sådana stordåd när man är ett trött, grinigt, tvärt och jävligt vrak?

Den här hösten har inte känts bra ett enda dugg. Få, ytterst få, har de tillfällen varit, då jag känt mig stolt över min mammaprestation. På morgonen handlar allt bara om att jäkta iväg, komma i tid, inte missa bussen. På jobbet ger man det man har, och när man kommer hem är allt slut, och det som är ens tid med barnen blir bara en kamp att överhuvudtaget hålla ihop tills man kan få dem i säng.

Det var inte så jag ville att livet med barn skulle vara. Jag är inte hemmafrumaterial, inte på minsta vis målgrupp för vårdnadsbidrag eller föräldrakooperativa lösningar. Jag gillar att ha en yrkesroll, vet att jag är bra på det jag gör och trivs egentligen allra bäst i en dynamisk arbetsprocess. Att arbeta gör mig på många sätt till en bättre mamma, eftersom det uppfyller behov och stimulerar sådant som mammarollen inte kan.

Men jag har någonstans tappat bort balansen i det där – exakt vari det hela brister vet jag inte, och egentligen kan det kvitta. Men faktum kvarstår – det var inte såhär jag föreställde mig mitt liv som mor.

Det jag för egen del hoppas på – och även för barnens, trots att jag/vi nu river upp allt de hittills lärt sig om livet, är att de här åren ska bli annorlunda. Jag kommer att plugga deltid och vara föräldraledig deltid. Ingen pendlingstid – inte ens om jag senare hittar en utbildning lokalt i Hamburg, vi bor centralt och nära t-banan och tar oss vartsomhelst på en kvart eller så. Tid för barnen. Tid för livet självt.

Det är möjligen lite lustigt att man tar sig till att lämna landet för att styra upp sitt livspussel (eller sitt parti ”livstetris” som någon kallade det. Egentligen tycker jag nog att livstetris är en långt mer adekvat benämning. Pussel är en stillsam och reflektiv fritidssysselsättning, som egentligen har mycket lite gemensamt med den frenetiska logistikövning som kallas modernt familjeliv) – men när livet nu spelade oss dessa kort var det som om det någonstans var ämnat.

Jag hoppas att jag fortfarande tänker så om ett halvår eller ett år.

5 kommentarer till Dagens ord: Emigrantångest

  1. Ellinor skriver:

    Jag är säker på att det kommer gå bra för er alla. De av mina vänner som bott utomlands som barn har alla uppskattat det, även när de var barn😉

    Livstetris, det var ett ord jag gillar och som jag nog tycker beskriver saken bättre (tänker närmast på tidspressen…) *anammar genast*

  2. DH skriver:

    Eller så ger du dina barn en upplevelse som de kommer att ha stor nytta av? De kommer att lära sig ett extra språk, se mer av världen, få inblick i en annan kultur (nåja, det mesta är nog ganska likt i Tyskland har jag förstått)och upptäcka saker de aldrig sett/hört/fått här hemma. Och det är ju faktiskt ”bara” 3 år. Inte en evighet. Dessutom känns det som om du redan kalkylerat kring ”vinsten” med flytten – både för egen del och för familjens del. Jag tror det blir skitbra!

  3. Catharina skriver:

    Längesen jag kommenterade. Och jättelängesen jag läste faktiskt, så jag blev överraskad av tysklandsflytten. MEN jag tror man måste ha ångest inför en sån sak, men jag tror liksom de två ovanstående (och som det verkar, även du själv) att det kommer att bli jättebra.

    Och OM det inte skulle bli det, så är det bara tre år. Och om det är jättedåligt, så är det klart att ni kan åka hem i förväg, det är också en realitet och en möjlighet. Men jag tror att barnen kommer tycka det är spännande, och om tre år kommer de knappt vilja flytta hem igen…

    Jag tipsar också om http://www.sprakfonden.org (hoppas länken är rätt). Gick deras tyskkurs i München och den var OTROLIGT bra!! Vänder sig iofs till yrkesarbetande, men värt att kolla ändå.

    Kram och stort lycka till!!

  4. Vickan skriver:

    Klart att du känner ångest för att ta ett så stort steg som att flytta utomlands. Det gör dig inte konstig, bara mänsklig. Man oroar sig väl alltid för saker som man inte känner till?

    Men barnen kan du vara lugn för, de kommer att vara de första att anpassa sig till den nya verkligheten. Den största anledningen till att folk avbryter utlandskontrakt är att den som är medföljande inte trivs. Men det verkar inte bli något problem för dig eftersom du redan har en massa planer att sätta i verket. Men lova mig att du inte kommer att bli en SWEA-tant är du snäll:-)

    Kram
    Vickan

  5. […] sidan om mod, gjorde jag den här sidan. Jag vet inte om det var samma dag som jag skrev om ”emigrantångest” – men jag hade det i alla fall. Och i efterhand har det slagit mig att det ligger […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: