Om att skratta hela vägen till Hamburg

Jag fattar inte att julen redan är över. What’s all the fuzz about, really? Det känns som om jag missade poängen nånstans igen – glömde bort den magiska trettonde ingrediensen och såg sufflén pysa ihop till pannkaka precis som vanligt.

Eller också var det en jul som jular är och ska vara, fastän den mördande reklamen ständigt får oss att tro att julen ska vara något orealistiskt glossigt, med förhöjd färgsaturering och extra tinder i allas ögon. Det kan vara så också, faktiskt.

Jag funderar lite på det där med att ha en tresiffrig RSS-reader och glädjen jag skrev om för nån vecka sen, när man hittar ett sätt att sortera dessa 225 inspirationskällor på ett sätt som gör att jag åtminstone känner mig som om jag bemästrar det kaos de utgör. Jag kommenterar inte en bråkdel av de bloggarna – tyvärr. Hösten har gjort mig en alldeles för passiv medåkare, och det är det närmaste nyårslöfte jag har, utöver dem jag målade in i min bok – att bli den aktiva nätmedborgare jag en gång var, som slängde mig i diskussioner med vem som helst som verkade ha nåt vettigt att säga, eller bara något som slog an en sträng någonstans.

Och som sagt, jag MAAR-ar friskt. Så fort antalet olästa inlägg börjar kännas som en stressfaktor MAARar jag, nollställer räkneverken och börjar om från början. Det är okej. Man kan inte vara med överallt, inte ens på nätet.

Men så scrollar jag genom listan och fastnar för något namn eller någon rubrik. ”Marcus Birro, 6 olästa inlägg – hm, vad kan han ha skrivit, tro…?” – och så snubblar jag in på texter som den här, som är en oerhört välbehövlig ”Snap out of it!” för mig just nu. I ett annat av de sex olästa inläggen i Marcus Birros blogg väcker han frågan om man blickar bakåt eller framåt vid ett årsskifte.

Hm. Jag vet vilket håll jag borde se åt, men kommer mestadels på mig själv med att fokusera åt helt fel håll.

Jag vet väl inte riktigt om jag känner för att börja be för folk, särskilt papphattar som stövlar fram och struntar i vem de råkar trampa ner på vägen, men jag ska fan inte göra någon Ranelid heller. Och jag inser att jag varit snubblande nära att göra just det. Älta, vilja hämnas, minsann visaromjävlarna. Men Birro har rätt – vad hjälper det? Vad leder det till? Inget gott – särskilt inte för mig själv.

Så, be tänker jag inte göra, så stort hjärta har jag inte. Men skratta åt det, och vara större än fjuttiga påhopp och kängtramp, det kan jag fanimej kosta på mig. Skratta hela vägen till Hamburg, om jag vill. För det är ju faktiskt det jag ska fokusera på nu. Framåt, inte bakåt.

Och Marcus Birro? Tja, han får nog hänga i Favorit-mappen ett tag, faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: