Om härskarteknik, dialog och acceptans

En massa godis finns bland de 225 bloggarna i min RSS-reader. Psykologifabriken är en av de nyare fynden, tyckte att det passar bra om jag nu ska studera psykologi i en eller annan omfattning. Idag läser jag om pinsamheter och fördömanden, baserat på tankar från Anna Kåver. Det irriterar mig lite att Psykologifabrikens skribent glömt ange vilken av Kåvers böcker hon refererar till, men jag skulle gissa på Himmel, helvete och allt däremellan – den är nyast och handlar om känslor, inklusive pinsamhet får man förmoda.

Artikeln refererar tre enkla (?) sätt att handskas med sådant som känns pinsamt och jobbigt:

  1. Undvik situationer som inte går att kontrollera (även känd som ”strutsmetoden”).
  2. Utsätt dig för situationer du inte kan kontrollera och upptäck att man faktiskt inte dör av att göra bort sig då och då.
  3. Bli mer tolerant i din attityd gentemot andra. Ju hårdare du dömer människor omkring dig, desto snävare gör du dina egna felmarginaler.

Nu är de här formuleringarna mina, men det är ungefär det som står i artikeln. Och det är punkt tre jag oftast funderar på – i relation till vår ”nutidskultur”. Väldigt ofta känner jag att att det är ett infernaliskt pekfingerviftande därute, vi-och-dem-tänk, näsrynkande och bakom-rygg-tisseltasslande.

Ärligt talat…? Har vi inte mer rum att ge varann än så?

Det jag tänker är att vi sätter upp stela regler och normer, som ett slags substitut för att faktiskt snacka med varann – lämna rum för dialog i relationen och låt människorna omkring dig själva avgöra hur de vill förhålla sig till saker, agera och resonera. De är människor de med.

***

Bara för att någon gör eller säger något som ter sig främmande för mig, måste den personen inte nödvändigtvis ha fel, onda avsikter eller behov av handfast uppfostran. Jag kan inte förvänta mig att du ska göra precis vad jag skulle ha gjort. Och jag kan inte heller bestämma mig för att det du gör har mening utifrån MIN världsbild, och att din avsikt speglar MINA referensramar.

Det är vare sig en nyhet eller en hemlighet att jag blev besviken på Elaine Bergquists bok Härskarteknik. Språket är spretigt och dessutom är texten pepprad med tvetydiga syftningar och talspråkliga irrgångar som antagligen skulle ha känts naturliga (och möjligen begripliga) om det varit hämtat ur ett samtal, en diskussion över ett glas vin rent av, men i bokform håller de inte.

Och jag reagerar på det ensidigt kategoriska sättet att döma människors beteenden och ageranden som ”härskartekniker”.

Boken är upplagd som ett antal personliga berättelser som författaren bemöter och utfärdar råd och riktlinjer kring. Flera av dessa berättelser kretsar kring den gamla klassiska ”grabbarna på jobbet fattar inte att jag gillar fotboll fast jag är tjej”-situationen, som givetvis är det yttersta beviset på att alla män är kräk och helst borde låsas in för slutförvaring i nåt sibiriskt urberg eller så.

Och det är ju en solklar härskarmetod att bara prata fotboll med sina manliga kollegor, som man dessutom brukar gå och se matcherna med – och inte direkt fatta att den kvinnliga kollegan som sitter brevid och ser grinig ut också hade velat hänga på. Inte ska hon behöva säga: ”Fotboll, vad kul! Jag hänger gärna på och kollar nästa gång det är match!” – HUR skulle det se ut?

Det är det här jag menar med att läsa in avsikt och betydelse i andras beteende – helt och hållet utifrån sin egen världsbild. Man upprättar regler som föreskriver hur ALLA ska bete sig, skuldbelägger varje form av avvikelse och skapar ett samhälle med minimalt handlingsutrymme, där allt är reglerat och varje felsteg bestraffas med social stigmatisering och utanförskap.

Alla måste göra rätt, ingen får göra fel.

Om kvinnan skulle närma sig fotbollssamtalet, visa sig intresserad och ändå bli avfärdad och utstött, då är jag böjd att hålla med. Då är det en fultrynad härskarteknik som antagligen ofta utspelas i  betydligt viktigare samtal än eftersnacket om senaste derbymatchen. Men att kategoriskt döma all obetänksamhet som härskarteknik gör att boken förlorar i trovärdighet.

Visst – män är säkert insnöade och tänker inte längre än näsan räcker… men det gör banne mig inte kvinnor heller, så det jämnar väl ut sig? När obalansen sätts i system och blir till en mobbmentalitet, är det ett problem – men det problemet löser vi INTE genom att peka finger mot varann och döma varje litet obetänksamt klavertramp för ”härskarteknik”. Tvärtom.

Att döma människor för bristande felfrihet, det där som förr kallades mänsklighet, är i sig en härskarteknik. Den förminskar, kränker och förringar människor, tar ifrån dem deras integritet och köper ”härskaren” en stunds rusig känsla av storhet. När den ebbat ut behövs nästa härskarfix för att hålla illusionen vid liv och maktlösheten stången.

Det är för mycket regler, för mycket pekfingrar och fyrkantiga normer – och för lite dialog. Nutidsmänniskor snackar mycket, men alldeles för lite MED VARANN. En relation är inte en relation om inte dialogen finns där, och en dialog är inte dialog om den inte består av lika delar lyssnande och talande – från båda parters sida.

Svårare än så behöver det inte vara. Och jag har svårt att tänka mig något normsystem som skulle skapa bättre relationer eller starkare sociala strukturer (dvs samhällen) än om vi helt enkelt skulle kosta på oss att ge varandra det utrymme som ”riktig” dialog innebär.

(Brasklapp om boken Härskarteknik: Det finns ett avsnitt i boken som handlar om en politisk debatt vid en middag, där författaren drar ungefär samma slutsats som jag – att även om man tycker olika måste man vara beredd att lyssna på varandra. Problemet är att jag inte får bokens delar att hänga ihop. Det inledande resonemanget om retorik som lika delar lyhördhet som vältalighet (min formulering, inte hämtad ur boken) står för mig i bjärt kontrast mot den kategoriska och raljanta ton jag upplever i de efterföljande exemplen. Jag får bara inte ihop det där, men det är mycket möjligt att det är jag som är trög.)

***

Häromkvällen skrev jag om en text i Marcus Birros blogg – och kollegan DH replikerade med ett inlägg som berör mig djupt. Så många delar av det hon skriver, ringer igenkännande inom mig. När jag läste det hade jag redan börjat skriva på det här inlägget, och det känns som om det hänger ihop.

Acceptans. Det är något vi har för lite av. Tillåter oss för lite av, kanske? Både gentemot oss själva och gentemot andra. Varför? Kanske borde vi då och då påminna oss om att ”ju hårdare vi dömer människor omkring oss, desto snävare gör vi våra egna felmarginaler”?

Det är ingen liten sak, och garanterat inte enkel heller. Men jag tror att varje steg på vägen räknas, att varje litet steg leder i rätt riktning. Och jag tänker åtminstone försöka.

3 kommentarer till Om härskarteknik, dialog och acceptans

  1. Vickan skriver:

    WOW! Så rätt du har. Skönt att det är fler som reagerar på allt detta dömande av varandra. Allting i livet är inte svart eller vitt, det mesta är lite gråtonat tycker jag, och saker som jag kanske inte skulle gjort/tyckt/tänkt själv behöver inte vara fel, bara annorlunda. Och tänk så mycket man kan lära sig av andra människor om man hade just en dialog med dem, istället för att kategoriskt peka finger och säga ”du har fel”. Det kan ju faktiskt vara så att det är jag som ”har fel”…

    Och som utlandssvensk så är ödmjukhet någonting som man måste ha. Sverige är inte alltid bäst på allting, svenskar har inte alltid rätt om allting, och vi är inte hela världens stora samvete. Man kan ju tycka att kineser är lite bakvända ibland, fundera kring varför de gör saker så komplicerade, men när man faktiskt frågar en kines om bakgrunden så finns det ganska ofta en förklaring. Och när man sen själv tänker efter så är inte det sätt som jag gör saker på heller helt okomplicerat, det är bara att jag är van att göra på ett visst sätt och därför tänker jag inte på det.

    Ett litet motto jag har är att folk väldigt sällan gör fel med flit. De gör som de gör av gammal vana, obetänksamhet, för att de inte hade all information, för att de tänkte på ett annat sätt. Men alla människor har ju 3 behov som de vill ha uppfyllda, de vill känna sig signifikanta, kompetenta och omtyckta.

    Och den som pekar med ett finger mot andra, pekar med 3 fingrar mot sig själv!

    /Vickan

  2. John Airaksinen skriver:

    Hej! Vad kul att du upptäckt vår sajt och att Linda väckte lite tankar med sin post!

    Först och främst har du helt rätt i att det är från Himmel, helvete och allt däremellan som citatet är plockat! Alla Kåver-citat i 100 känslor-projektet kommer från den boken, och det står uppe i faktarutan som beskriver bloggen. Men det syns ju inte när man läser i RSS-läsare, så jag förstår att det kan vara lite förvirrande!

    Sen håller jag helt med dig om att vi sätter upp en massa konstiga normer för hur vi beter oss mot varandra som ingen tjänar på!

    Tycker det är rätt intressant att tänka tillbaka lite – hur var folk mot varandra för 100 år sedan? På en massa sätt som vi idag kommit fram till inte var så vettiga. För 50 år sen – samma sak där. Bara för 10 år sedan? Ja då ansågs internetdejting vara något högst suspekt. Hur kommer vi se på vårt sätt att vara idag när vi blickar tillbaka om tio år? Förmodligen typ på det sättet du skriver ovan.

    Tack för ett bra inlägg!

  3. pärlbesatt skriver:

    Vill du läsa nåt bra som omväxling till den bok du blev besviken på så föreslår jag (med en åsnas envishet) Den mänskliga hjärnan – en upptäcktsfärd, av Gunilla Ladberg, och så Problemskapande beteende vid utvecklingmässiga funktionshinder, av Bo Hejlskov. Låt dig inte avskräckas av den senare smala titel, den är användbar, tankeväckande, intelligent och bra för alla som har med människor att skaffa. Promise.

    Fast Kåvers bok var trevlig, för all del. Intressantare än Tillsammans-boken iaf. Fast jag tycker hennes kollegas samtidiga bok Mindfulness i hjärnan var intressantare. För mig alltså.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: