XXX has left the building

Dagens krassa konstaterande: Stormingel är min i särklass sämsta gren. Jag skulle galant kunna äntra prispallen som Sveriges sämsta minglare, det är jag säker på. (Eller ja – ”retoriskt säker” på, åtminstone…!)

Idag gick min gamla arbetsplats i graven, avfirad med bubbel och kanapéer i de forna kontorslokalerna. Med tanke på att ruljansen är i full gång på nya stället och jag dessutom har både flyttångest och emigrantångest galore på det privata planet, så kändes det väl inte så våldsamt sentimentalt. Life goes on. Adjöss och tack för fisken.

(Å andra sidan – att mötas av garderobiärer i det som i måndags fortfarande var en korridor på jobbet och inkassera sig ett glas bubbel från receptionen var lite kulturkrock, faktiskt…!)

Men alltså… Ibland tror jag att det är dags för mig att krypa tillbaka till den ensliga grotta jag tydligen med stor möda kravlat mig ut ur. I sociala sammanhang går det ju helt klart inte att ha mig till något vettigt.

Jag hann inte mer än in, hänga av mig och se mig om i rummet innan jag fick fullständig panik och helst ville springa därifrån igen. Hade det inte varit så infernaliskt pinsamt att hämta ut kappan en kvart efter att ha hängt in den, så hade jag gjort det.

Men istället bet jag ihop och minglade jag väl runt ett tag för att så småningom hamna i ett hörn med ett krampaktigt grepp om vinglaset – förbannande det faktum att baren inte rymde starkare doningar. En stiff Margarita skulle ha suttit fint.

Tydligen lyste paniken som ett stoppljus genom folkmassorna, för efter en stund uppenbarade sig en mingelvan kollega till undsättning. Han förklarade att mingelpartyn är som att ta sprutor – det blir bara värre om man spänner sig. Jag brydde mig inte om att upplysa honom om att taskiga järnvärden är det enda skälet till att jag slutat lämna blod tre gånger om året – men jag fattade poängen.

Och insåg att någon pokerkarriär lär det inte bli tal om för min del…!🙂

Hursomhelst – det var en högt uppskattad räddningsaktion och efter mer prat och några pliktskyldiga tal från den avgående ledningen var det faktiskt fullt lovligt att ursäkta sig och gå hem.

Nä, nån mingelmänniska blir det aldrig av mig. Små sällskap, samtal och närvaro – lösa världsproblemen kring en vinare vid köksbordet… Linda och jag satt till exempel uppe och pratade gryppdynamik till halvtre på morronen när hon var här – sånt gillar jag! Och saknar. Det småbarnsinrutade förortslivet har sina begränsningar.

Men nån krog- och mingelmänniska, det blir det nog aldrig av mig…

(Nu kunde jag ha listat femtifjorton faktorer som kan ha bidragit till att kvällen ikväll blev en sån formidabel social katastrof  – om än räddad från sin uppenbara slagsida av kollegans inhopp. Att jag var trött, att jag hade tankarna på annat håll, att det var för mycket folk, för trångt i lokalen, för mycket ljud… Visst. Jag är inte alltid panikslagen så fort jag vistas i samma rum som mer än 50 andra människor, men – ibland blir det tydligen så.)

***

Förutom min sociala härdsmälta ikväll var idag en ganska bra dag, som inleddes med en oväntad händelse jag blev riktigt, riktigt glad över och kanske berättar om – någon annan dag.

Imorgon är det fredag – och dags för deadline igen. Man kanske borde sova lite innan dess?

2 kommentarer till XXX has left the building

  1. ylva skriver:

    jag är usel på mingel, jag med, men lyckligtvis brukar jag alltid hamna bredvid någon som vill ”prata av sig” så det brukar mest vara att stå och lyssna😉. precis som vanligt har jag suttit och läst och läst🙂. du har så himla mycket fascinerande och blandade tankar! fastnade nere bland härskarteknikerna där… du anar inte hur många ggr jag försökt förklara för min sambo att en annan åsikt eller framför allt ett annat sätt att göra saker på än hans inte nödvändigtvis är FEL! bara ett annat sätt eller en annan synpunkt och lika bra den liksom. han har många goda sidor, det har han, men av någon obegriplig anledning anser han att hans sätt att göra saker eller tycka är rätt och andras rätt fel.

    och art-journalingen är så fin! fast jag förstår dilemmat. det går att öva upp tror jag. själv upptäckte jag att jag plötsligt kunde hålla mig ganska kort och ändå fritt efter ett tag med decemberalbumet. det känns inte så viktigt vad jag skriver längre, jag bara trycker dit, och så här i efterhand är jag lite fascinerad över vad jag fick med och hur pass uppriktigt det låter ändå. tror att du kommer hitta den alldeles egna jennyistiska version av art journaling om du ger det lite mer tid😉.

    och du… det kommer att gå jättebra med flytten! ni kommer att kunna åka tillbaka till sverige med jämna mellanrum och att hålla kontakten med skype-video är ganska spännande när man är liten😉. se till att hålla fast i några utvalda traditioner och rutiner så kommer de inte att känna sig upprivna. hamburg är tryggt det med. om ni är trygga😉. fast ja, klart man är lite naiv😉. de där 8-timmars sömnnätterna kombinerade med allt man vill MÅSTE man ju tro på, hur osannolika de än är :p.

    eh… ok, nu är klockan 23.45. en kvart på mig att plocka ihop barnens skolsaker, kläder, borsta tänderna och leta reda på en ren pyjamas. dumdidej. godnatt!

    och kram,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: